Laissez les bon temps roulez!

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men ändå.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenrer som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu planerar ännu en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Just nu har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

Det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez betyder på engelska ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.