Häromdagen hängde jag med de här donnorna. Det blev en pratstund om söndagsmiddagar, Widellsås vs Schulmansås och hur man skapar lyx i vardagen. Fotograferingen tog plats i familjen Schulmans kök, men mitt jobb gjordes från Alex och Amandas badrum. En ny erfarenhet, härligt oortodoxt. Håll utkik vecka 5, då kommer resultatet i en bilaga i Svenska Dagbladet.
Är hemma en sväng i Stockholm och packar om resväskan efter ett kort stopp i Nürnberg där jag befunnit mig över helgen för att sköta presskontakter på stora musikfestivalen Bardentreffen där Árstíðir hade två spelningar. Det har varit en sådan succé att jag fortfarande är helt uppfylld av lycka och kärlek.
I dag går min playlist med bara New York-relaterade låtar extra varm eftersom jag snart ska åka dit för att göra en hel hög jobb. Något jag också ska göra från Boston. Och från en massa platser runtom i New England. Efter veckor av hårt arbete för att få allt att gå ihop händer ketchupeffekten. Världens bästa stad ligger för våra fötter. New York, concrete jungle where dreams are made of. There’s nothing you can’t do now you’re in New York. These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you. Let's hear it for New York!
I dag har jag fått datumen på min jobbresa till Sydafrika med fotografen Morgan King som blivit flyttad till september. Can't wait!
Att intervjua Edda Magnason och The Decemberists 
Att sätta bildtexter på sidskisser till en hög jobb jag gjort.
Planera en massa häng i form av allt från teaterbesök till barrundor med bästa Raggi som tagit ledigt från musikjobben i Reykjavík för att umgås med mig ett tag.
Börjat läsa Blonde och har nu akut hjärtknip av Marilyn Monroes levnadsöde eftersom jag ständigt måste korsverifiera historierna med dokumenterade händelser.
Njutit av att vintern blev sommar.
"These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you." Jag undrar vad det där beror på, hur det kommer sig att man kan känna faktiska känslor för en stad. För betong, stål, asfalt. Att jag fortfarande, medan vännerna planerar giftermål, husköp, barn och familjemiddagar, bara planerar vilket flyg jag ska sätta på mig härnäst, vilken hop av betongmonster jag ska ägna min tid, min uppmärksamhet och mina pengar åt. En gång i tiden trodde jag att det handlade om att växa upp. En fas att gå igenom, och om jag gick igenom den på "rätt sätt" skulle jag komma ut på andra sidan och ha glömt känslan av att jag är så stor, så alldeles för stor för det lilla rum som kallas "att vara på en plats och vara nöjd där". Det har bara aldrig blivit så. Nu när jag är lite äldre inser jag också att väntan på att något skulle gå över förstås var fel. För det finns inget som går över, ingen lärdom att dra om att gräset inte är grönare, för naturligtvis är det inte det. Däremot finns det en skyldighet gentemot hjärtat att lyssna, lägga örat emot även när det innebär att gå på tvärs mot konventionerna. Det finns inget grönare gräs för jag vill inte ha något gräs över huvud taget. Jag vill ha skyskrapor. Kilometer av neon. Nätter som aldrig tar slut. Ur askan, i elden, i elden. Jag greppar viljan, håller den i handen. Tar språnget. Det är så här det smakar när drömmar går i uppfyllelse.
Foto: Miles Hochstein, Portland Ground, pictures of Portland Oregon, www.portlandground.com
"I just like how he's always leaning. Against stuff. He leans great. Well, I'd either have sex or a conversation. Ideally both."
"They weren't the kind of kisses you could actually evaluate. They were more like... introductory kisses."
"People are always saying you should be yourself, like yourself is this definite thing, like a toaster. Like you know what it is even. But every so often I'll have, like, a moment, where just being myself in my life right where I am is, like, enough."
"It's like you think you are safe or something cause you can just walk away anytime, cause you don't need her - you don't need anyone. But the thing you didn't realize is, you're wrong."
"The worst feeling is suddenly realizing that you don't measure up. And that, in the past, when you thought you did, you were a fool."
"Sometimes someone says something really small and it just fits into this empty place in your heart."
Förra året gjorde jag ännu en pilgrimsresa. Det var egentligen många pilgrimsresor i en, där ett av de viktigaste stoppen var Seattle. När jag äntligen hamnade i Los Angeles var det glamrocken som drog mig dit, till Seattle var det givetvis grungen. Alldeles på tok för många år för sent, men till skillnad från hur mycket musik jag lyssnat på genom åren som inte står pall för tidens tand bär jag fortfarande med mig Alice in Chains, Pearl Jam, Stone Temple Pilots och alla de andra flanellklädda, långhåriga typerna.
Och staden Seattle har givetvis ryggraden kvar. Seattle känns som ett lite punkigare San Francisco. Inte bara för att det också är byggt på sju kullar omgärdat av vatten utan för att staden präglas av samma ungdomliga frihetslängtan, samma uppror men i en argare tappning. Protestsångernas akustiska gitarrer är utbytta mot nihilism förmedlad genom förstärkare.
Så var det också musikens Seattle vi besökte, bland annat 40-årsjubilerande Bumbershootfestivalen.
Weezer överraskade mest, särskilt med tanke på att jag aldrig varit ett fan. Rivers Cuomo, i min värld mest känd för att ha levt i celibat i en garderob (bokstavligen), visade sig vara en entertainer av rang.
Mindre underhållande, men desto viktigare för mig personligen, var Hole. Courtney Love har inte riktigt stått emot tidens tand.
Och så var det det där med att gå i Kurt Cobains fortspår. Jag lämnade Nirvana någon gång i tonåren och har inte hittat tillbaka. Men jag älskade dem en gång i tiden, och var fullständigt förkrossad när Kurt bestämde sig för att det var better to burn out than fade away. Så jag satt på hans bänk i tystnad, tittade på huset mellan träden och hittade den där vinkeln som MTV filmade när dödsnyheten rullade om och om igen framför mina trettonåriga ögon.
Jag skrev däremot ingenting. Jag tänkte istället.
Och åkte vidare till Aberdeen.
Bokstavligen det första jag ska göra när 2010 förvandlas till 2011 är att bege mig till Reykjavík och därefter vidare till New York. Det kliar i hela kroppen att komma iväg. Jag kan inte sova om nätterna utan ligger vaken och tänker på storstadens ljus, gatorna som gör mig ny.
