Nürnberg - Sthlm - New York

Är hemma en sväng i Stockholm och packar om resväskan efter ett kort stopp i Nürnberg där jag befunnit mig över helgen för att sköta presskontakter på stora musikfestivalen Bardentreffen där Árstíðir hade två spelningar. Det har varit en sådan succé att jag fortfarande är helt uppfylld av lycka och kärlek.

Nu riktas fokus över Atlanten eftersom jag flyger till New York i morgon för en längre periods jobb för ett flertal tidningar tillsammans med Nicholas John Stevens.

I'm in Stockholm for less than 24 hours in between travelling from Nürnberg, where I've been working with team Árstíðir during the huge music festival Bardentreffen, and leaving for a couple of weeks in New York as of tomorrow morning. I'm doing several jobs for different Swedish magazines together with Nick.

All alone is all we are

Förra året gjorde jag ännu en pilgrimsresa. Det var egentligen många pilgrimsresor i en, där ett av de viktigaste stoppen var Seattle. När jag äntligen hamnade i Los Angeles var det glamrocken som drog mig dit, till Seattle var det givetvis grungen. Alldeles på tok för många år för sent, men till skillnad från hur mycket musik jag lyssnat på genom åren som inte står pall för tidens tand bär jag fortfarande med mig Alice in Chains, Pearl Jam, Stone Temple Pilots och alla de andra flanellklädda, långhåriga typerna.

Och staden Seattle har givetvis ryggraden kvar. Seattle känns som ett lite punkigare San Francisco. Inte bara för att det också är byggt på sju kullar omgärdat av vatten utan för att staden präglas av samma ungdomliga frihetslängtan, samma uppror men i en argare tappning. Protestsångernas akustiska gitarrer är utbytta mot nihilism förmedlad genom förstärkare.

Så var det också musikens Seattle vi besökte, bland annat 40-årsjubilerande Bumbershootfestivalen.

Weezer överraskade mest, särskilt med tanke på att jag aldrig varit ett fan. Rivers Cuomo, i min värld mest känd för att ha levt i celibat i en garderob (bokstavligen), visade sig vara en entertainer av rang.

Mindre underhållande, men desto viktigare för mig personligen, var Hole. Courtney Love har inte riktigt stått emot tidens tand.

Och så var det det där med att gå i Kurt Cobains fortspår. Jag lämnade Nirvana någon gång i tonåren och har inte hittat tillbaka. Men jag älskade dem en gång i tiden, och var fullständigt förkrossad när Kurt bestämde sig för att det var better to burn out than fade away. Så jag satt på hans bänk i tystnad, tittade på huset mellan träden och hittade den där vinkeln som MTV filmade när dödsnyheten rullade om och om igen framför mina trettonåriga ögon.

Jag skrev däremot ingenting. Jag tänkte istället.

Och åkte vidare till Aberdeen.

Även om Nirvana inte är med mig, är Seattle det.

Last year I went on a pilgrimage to Seattle, a city that's been on my personal map for years and years because of grunge. Unlike other musical genres, grunge has been able to stand the test of time. We went to Bumbershoot and to Kurt Cobain's bench. And although Nirvarna may be long lost, my love for Seattle is still with me and maybe always will be.

Sleepless in Reykjavík - December 6th 2010

När jag åkte till Island för att jobba i somras hamnade jag i tredje avsnittet av regissören Gunnar B. Guðbjörnssons dokumentärserie Sleepless in Reykjavík. Avsnittet sändes första gången i augusti.
För ungefär ett år sedan åkte jag till Island första gången för att skriva en artikel till Sydsvenskan om sextetten Árstíðir. Vi har trivts så bra när vi arbetat ihop att jag nu fått frågan om jag vill börja jobba med PR & media för bandet på heltid. Bara det!

When I went to work in Iceland this summer I also ended up in director Gunnar B. Guðbjörnsson's documentary and episode 3 of his web series Sleepless in Reykjavík.
The episode was broadcasted for the first time back in August.
About a year ago I went to Iceland the first time, to write an article about sextet Árstíðir for Sydsvenskan. We've enjoyed working together so much that I've now been asked to come on board with the band full-time, working with PR and media management. Imagine that!

All days are bright - Sunday May 30th

Intervjun jag gjorde med Rufus Wainwright finns nu publicerad i senaste numret av Zero Music Magazine.

You can read the interview I did with Rufus Wainwright in the latest issue of Zero Music Magazine.

The heart is a rebel - Thursday Febrary 25th

"Jag vill ge er en långsam kyss i stället för streamad porr."

Oskar Humlebo är känd för att vara en enmanskör med en magnifik operaklingande röst som ackompanjeras av höga hårdrockstoner på en ensam gitarr. I hans musik krockar det fragila med det brutala, allting är på kollisionskurs. Som person är han något så unikt som ödmjuk utan kompromisser. Världen behöver fler män som honom för att utrota trötta normer och rebeller tomma på uppror.
Min intervju med Oskar finns att läsa i senaste numret av Zero Music Magazine. Bakom kameran står grymma Calle Elf.

Oskar Humlebo is famous for being a one mans choir with a magnificent operaesque voice accompanied by high lonely tones on a hard rock guitar. Fragility confronted by hard and brutal. In his music everything collide. In person he has a unique brand of humility without compromises. The world needs more men like him to get rid of tired norms and empty rebels.
You can read my interview with Oskar in Zero Music Magazine no1 2010. The photographer is the amazing Calle Elf.

Songs for Lulu - Friday March 12th

"There's a big pipe organ in the Filadelfiachurch in Stockholm? I won't be playin it, I'm afraid of organs... Well, except my boyfriends. Ha. Ha. Ha."

Att prata i telefon med Rufus Wainwright. Vilket fredagsnöje!

Talking to Rufus Wainwright on the phone. What a Friday treat!

Just like you imagined - Madrid June 2009

Nine Inch Nails på sin Wave Goodbye Tour. Vi har samlats med två tusen andra fans på klubben La Riviera i centrala Madrid där en gin & tonic är billigare än en flaska vatten. På mindre än en månad är jag på min tredje spelning med det allra viktigaste bandet.
Det är magiskt. Den sortens magi som bara uppstår när det är trångt, svettigt, och en överdos av kärlek, industri och smärta.
Ingen annan musiker har lyckats komma under huden på mig så som Trent Reznor gjort. Och nu, femton år senare, misstänker jag att ingen annan heller har en chans att lyckas.

Nine Inch Nails on their Wave Goodbye Tour. We've gathered with 2000 other fans at the club La Riviera in central Madrid, where a Gin & Tonic is cheaper than a bottle of water. In less than a month I'm attending the third gig with the most important band.
It's magic. The kind of magic you'll only experience when it's crowded, sweaty, full of love, industrial music and pain.
No musician has been able to dig as deeply under my skin as Trent Reznor has. And now, 15 years down the road, I suspect that non other will ever be able to either.

Under the folding branches - Sunday March 7th

På repeat sedan det första recensionsexet av deras skiva landade i postfacket till lägenhet 304 i 11-3 Nihonbashi-Kofuna-cho i Tokyo: The Veils.

Playing repeatedly since the first CD for review came in the mail to apartment 304 in 11-3 Nihonbashi-Kofuna-cho, Tokyo: The Veils.

Laissez les bon temps roulez!

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men ändå.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenrer som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu planerar ännu en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Just nu har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

Det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez betyder på engelska ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.

Tokyo Hellcats

Jag vet att de här grabbarna har dåligt rykte, men någonstans kan jag inte hjälpa annat än tycka att de är coolast i stan.

På fel sida, på fel ställe

Man ska vara nöjd, jag vet. Men ibland är det lite svårt. Som när man får sådana här fina inbjudningar till en av New Yorks läckraste skybarer och inser att man visserligen kommer att befinna sig i landet, men på heeelt fel sida av kontinenten.

Ännu värre är det att ens favoritband avslutar sin helt fenomenala, kritikerrosade Nordamerika-turné samma dag, samma tid, som man landar i närheten... Det finns inte en chans att vi skulle kunna ta oss ned till Las Vegas från San Francisco i tid, ens för att hinna se den magiska encore-sektionen.

Sedan blir det ännu värre när man inser vilken enormt stor upplevelse det hade varit att vara på denna den allra sista av Lights in the Sky-spelningarna som pågått sedan början av sommaren. En turné som det inte ens kommer att bli en DVD av i slutänden. Åh, det är så att man vill gråta faktiskt.

12.3.08: Curtain Call.
File this one under lost opportunities. [...] This was an amazing tour and production - certainly the best thing I've ever been involved with and likely the final tour for NIN on this scale. Thank you to those who came out to see it and forgive me for having a Kanye West moment, but this was FOR SURE the best show of the year and any bullshit end-of-the-year poll you may read in the next few weeks that says otherwise simply has it wrong. Those of you who saw it know I'm right. The shows we have announced in 2009 and any more that may be announced will be a completely different approach with some different personnel and will likely be the last for the foreseeable future.
/Posted by Trent Reznor at 4:28pm

Hanoi rocks... rocks?

Vi kom nyligen hem från Activisions releasefest för Guitar Hero World Tour. Inbjudan var fin, i fuskläder och allt, och när jag såg att gamla favoritbandet Hanoi Rocks skulle stå för underhållningen var det givet att gå. Releasefester är alltid lite underliga; man trycks ihop med en massa annat branschfolk (som alltid känns konstigt passande utseendemässigt till arrangemangen, i kväll var var och varannan person givetivs långhårig och rockigt klädd) som man kanske egentligen inte har något att säga och beroende på aktivitet syns si och så många A-, B- eller C-kändisar (att hänga i baren med Måns Nathanielsson, Paul Tilly och Tobias Karlsson är blekt). Men man får drinkbiljetter (kvällen till ära Jägermeister-shots och öl), god mat om man har tur och förhoppningsvis rolig underhållning.

Hanoi Rocks är... tja, underhållning i alla fall. När min bästa väns äldre syster spelade den (än i dag) underbara live-videon till den (än i dag) underbara "Don't ever leave me" med de finska glamrockarna då vi gick i lågstadiet var det androgyna undret Michael Monroe kanske det vackraste jag sett. Nu är han, liksom gitarristen Andy McCoy, mest neddekade freaks. Monroe är som en galen studsboll mellan publiken och scenen och då han klättrat omkring för mycket på bardisken, alla bord, strukit sina svettiga armar mot ens kropp och roat sig med att linda in en i sin mikrofonsladd en gång för mycket undrar man var han tappat tråden.

Men det var så fint att åter en gång få höra guldkorn som Tragedy, Malibu Beach, Taxi Driver, Oriental Beat och Boulevard of Broken Dreams. Och jag hade helt missat att de gamla Electric Boys-grabbarna Conny Bloom och Andy Christell i dag är fullfjädrade medlemmar i bandet. Där ser man. Men nog är man si så där 20-25 år för sent ute.

Ack, den som fått se Mike när han var vackraste pojken från Skandinavien...

November börjar bra

Tänk så fin en kylig novemberkväll kan vara. På stämningsfulla , röd- och blåljussatta O-baren på Stureplan trängs vi med en liten skara utvalt branschfolk. Något enstaka fan som vunnit biljetter till spelningen syns i det annars idel kulturjournalistiska vimlet - en spelning så exklusiv att inte ens bandet själva kände till den före de dök upp i Stockholm på pr-besök.

Här, efter att ha druckit en öl och njutit av att DJ:n spinner spår som Q Lazzarus Goodbye Horses och Spandau Ballets Gold, erfar vi en kvart av ljuvliga rysningar när ena halvan av Glasgow-kvartetten Glasvegas - sångaren James Allan och gitarristen Rab Allan - bränner av smärtsamt vackra, akustiska tolkningar av tre egna låtar och en cover på The Ronettes Be My Baby. Då Rab med innerlig stämma körar sin kusin James i Geraldine får jag tårar i ögonen. Och som James kan sjunga; den närmast felfria självbetitlade debutplattan gör inte hans starka röst rättvisa.

Det är inte bara valet av Barack Obama som president som känns som en historisk upplevelse denna morgon.

Bild: (©) Henriks blogg

Finfint

Jag och Andreas fastnade framför Lost in Translation härom veckan. "Inte så konstigt, det här är ju som porr för oss," kommenterade Andreas när vi satt och dreglade över alla fenomenala storstadsvyer stämningsfullt tonsatt av The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Death in Vegas.

• Boende på New York New York Hotel & Casino i Las Vegas över nyår med guaranteed view of the strip - check! Fatta att stället har en helt egen bergochdalbana, whoho, paaarteeey!
  

Akustisk afton med Glasvegas

Whoho! Aker till Stockholm pa mandag och har verkligen nagot att se fram emot nar den har inbjudan har dimpt ned i inboxen!

My heart skips a beat

Oh mi god, låt mig få se den här turnén som sedan den drog igång 25 juli fått kritik som "a vision of splendour", "awesome to behold" och "the pinnacle of video art". Dregel, hjärnsläpp, svaga knän. Jag vill jag vill jag vill!






Se fler av Rob Sheridans otroliga fotografier här. Sheridan är onekligen ett grafisk geni, allt han rör vid blir till guld.

Jag vill till Kanada!

Jag har länge drömt om att resa till Kandada. Utan att ha satt min fot där känns det även spontant som en plats jag absolut hade kunnat tänka mig att bo på. Jag vet inte varför. Kanske för att det känns lite som Sverige, d.v.s. välbekant men på så många vis bättre? En av de finaste vänner jag någonsin lärt känna kommer från Vancouver och hon är bara en av många i raden jag mött som påstår att British Columbia (en provins vid Kanadas Stillahavskust där bl.a. Vancouver ligger) är en av de absolut vackraste platserna på jorden.

När Trent Reznor postar sådana här otroligt spektakulära bilder från den nyss inledda Lights in the Sky: over North America 2008-turnén, som först ut nått Pemberton i just den provinsen...

... inser jag att kombinationen NIN och B.C. måste vara en sanslös känslomässig kombination. Jag vill resa ditt nu!

Jag planerade tidigare, att när jag gjorde en roadtrip i Kalifornien skulle jag passa på att åka över gränsen till Kanada och besöka B.C. men det verkar bli svårt att hinna i vinter. Reseschemat är löjligt fullspäckat som det är. Det får väl helt enkelt bli en separat resa till Kanada - har jag tur, en sådan med Trent i krokarna.

Förresten överraskade jag mannen med en fysisk limited edition-version av NINs senaste skapelse The Slip som släpptes för typ en sekund sedan. Jag lyckades norpa det individuella nummret 132,500 av totalt 250,000. Mannen blev jätteglad och vad är väl roligare än det?

Konsert i Ginza

Vår vän Tomomi-san spelar i ett stort band och tog i helgen med oss på sin konsert på Ginza Tact i, förstås, Ginza. Det var verkligen en häftig upplevelse! Först och främst är jag mycket svag för att sitta vid ett litet bord framför en liten scen i en trång, mörk källarlokal som är så där härligt inrökt (jag vet, det kan inte vara härligt inrökt, men det där med rök hör liksom ändå till den typen av ställen). Något av det bästa med New York är ju t.ex. de otaliga små dive bars där man kan få höra två lokala musiker jazza bort kvällen. För det andra var det verkligen en upplevelse att se en mängd musiker som, i traditionell japansk klädsel och karatedräkter (!), bytte av varandra med allt från klassisk japansk musik till storbandsjazz och en rivig version av Copacabana. Efter fyra timmar gjrode det ont i rumpan, men spelar roll. Efteråt vankades middag med hela bandet vid Yūrakuchō, som är ett av de charmigaste områdena i centrala Tokyo, med mängder av izakayas och yakitoris.

Den här mannen spelade så intensivt på sin gitarr, en japansk s.k. shamisen, att strängarna gick av. Verkligen rock n'roll!

Det var mer än fullt på Ginza Tact. Många fick stå upp hela kvällen.

Vi fick däremot bra sittplatser nära scenen.

"... och börja jazza!" Hur mycket drag som helst!

Att se någon spela på en koto var otroligt. Jag har ingen aning, men det känns som om det borde vara ett av de absolut svåraste instrumenten som finns att spela.

Tomomi-san till vänster i svenskfärgad kimono!

Yoshi-san, en av producenterna i bandet, kom fram, skakade hand, utropade "Very nice to meet you!" och kramade om oss efter konserten. Sedan tog han en bild på oss - Andreas, Linda, Tomomi-san och Kim.

Me love...

Det här är min stora kärlek just nu. Trent är visserligen alltid min stora kärlek, men det blir liksom extra mycket så när han släpper något nytt. Helt frigjord från traditionella musikbolag etablerar han sig sakta men säkert som, för att låna en rad från IGN, "THE artist most technologically in tune with today's music fans".

The Slip, halo 27 som släpptes helt gratis i måndags, bara växer och växer. När jag på morgnarna går tvärs över Söder, från Tantolunden till Mosebacke, och musiken fyller hela själen får jag storstadsfjärilar i magen som helar alla eventuellt trasiga celler. Det doftar av körsbärsblommor och jag irriterar mig inte ens på småbarn. Är bara lycklig. Jag har fått en projektanställning inom den sektor jag är utbildad. Jag har fått nya, spännande frilansuppdrag, bl.a. för en helt ny arbetsgivare. Det är bara 49 dagar kvar till vi börjar bege oss mot Tokyo.

Men det är som plus i kanten. För just nu är det härligaste av allt solen i ansiktet och Trents röst i lurarna. Våren i Stockholm är helt enkelt fabulös och för en gångs skull önskar jag just nu inte att jag var någon annanstans än precis just här.

För den som känner sig hågad att höra The Slip finns som sagt hela albumet gratis via NIN:s hemsida.
Personliga favoriter är Echoplex, Head down och Lights in the sky. Men Discipline är härligt discorockig, instrumentala Corona Radiata och The four of us are dying magiska och Demon Seed är som en uppsamling av hela Trents musikaliska karriär och slutar på ett genialt kaxigt vis. Me love! As always.

Onödigt skryt

Att se Rufus Wainwright i Stockholm är lite som att skapa x antal varianter av sin egen version av illustratören Jesper Walderstens fantastiska "onödigt skryt"-strip. För där står visst Fredrik Strage och sippar champagne i baren. Och där hänger Peter Jöback med sin pojkvän i foajén. I toalettkön står visst Marie Göranzon. Lite längre bak sitter Marie Fredriksson. Nog är det Gustav Skarsgård och Torkel Pettersson som precis trängde sig förbi för att sitta på samma rad som vi och sist in i salongen rusar visst Jonas Karlsson med andan i halsen. (I New York ställer sig Jake Gyllenhaal på scen för att läsa spoken word-delen av Between My Legs och under Judy Garland-spelningen i London är Ian McKellen bara en av otalet internationella storheter i publiken).
När allt kommer omkring är det väl heller inte för inte som Sydsvenskans nöjes- och kulturredaktion har norpat åt sig si så där hälften av biljetterna till Rufus utsålda spelning på Ystads opera imorgon, mig inkluderat. För mannen med den stora rösten och det teatrala uttrycket lockar uppenbarligen kulturpersonligheter av alla de slag.

Varför vet jag inte. För att han är så dramatiskt och sensuell? För att han i titel av "popstjärna" kan stå kväller i rad på Dramatens scen utan att det blir pinsamt? För att han har själ, elegans och begåvning i en närmast unik kombination? För att han ständigt sjunger om New York och får oss alla att drömma om en annan värld, en bättre värld som glittrar och är full av män som läser modemagasin.
Jag vet inte.

Jag vet bara att jag älskar honom ut i fingerspetsarna, så mycket att det gränsar till att vara löjligt, och att jag älskade varje sekund av spelningen på Dramaten i lördags.
Jag älskar att han, trots sin stora rutin, är så nervös att han kommer av sig mitt i Nobody's off the Hook för att Dramaten "is such a beautiful theatre that I'm just feeling stupid".
Jag älskar att tårarna rinner ned för hans kinder när han sjunger hjärtslitande Not Ready to Love.
Jag älskar att han spelar personliga favoriter som Grey Gardens (jag vill också hänga så där över pianot, alldeles ensam! Och när man ser ett sådant framträdande blir man nästan lite ledsen att den käre Rufus är den mesta bög man kan hitta inom musikvärlden i dag), The Maker Makes, 11:11 och The Art Teacher (den låt som fick mig att ursprungligen bli hals över huvud kär i Rufus och den låt som kanske fortfarande gör mig mest gråtfärdig av allt i hans sagolika repertoar).
Jag älskar att han mitt i spelningen oplanerat bestämmer sig för att spela Greek Song ("another gay song; you know, gay as in happy" efter underbara Sanssouci) och avbryter sig själv mitt i den för att upplysa oss om att han tycker att texten låter precis som svenska.
Jag älskar att han spelar California och skrattandes själv sjunger det som egentligen är ett solo på elgitarr.

Och jag kommer att älska varje sekund av spelningen i Ystad i morgon, så mycket att jag redan nu nästan är ledsen att det kommer att vara över när det är över. "Du är inte rädd att det kommer att bli för mycket?" undrar mamma lite försynt när jag efter spelningen i lördags sms:ar henne att jag svävar på moln och att tisdagen kommer att bli fantastisk. Men nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Jag vet inte varför, men det kan inte bli för mycket av Rufus. Han är ju trots allt inte bara min Store Idol - han är som en hjälte i en saga, en vän som alltid är där, en tröst som även får tårarna att rinna.

När Rufus Wainwright står ensam på Dramatens scen5 april 2008 fyller han varje millimeter av den.
© Petter Brandt, rockfoto.se

Så här tycker Expressens Anders Dahlbom.
Så här tycker Aftonbladets Håkan Steen.
Så här tycker DN:s Johanna Paulsson.