Jag och min goda vän P. fikar, äter middag och tar en långpromenad efter att inte ha setts på närmare 2,5 år. Indien, USA, Japan, Italien... Världen lockar oss alltid i olika riktningar, och då den lockar oss till samma lyckas vi för jämnan gå om varandra. Nu sitter vi i solen och skrattar. Han har starka energier, slår handen i bordskivan så att kopparna skramlar för att markera hur driven han är att ta itu med sina nya projekt. Snart sitter han på ett flyg mot Los Angeles för att fortsätta uppfylla sina drömmar och ingen vet när vi ses igen. Men i solen känns det skönt. Inspirerande. Underbart att ha goda vänner som finns där även om man inte ses ens varje år.
Vi pratar om Japan.
Och jag inser för tusende gången att Tokyo, ja Japan, är någonting annat. Det bor i min själ på ett helt annat sätt än någonting annat. Jag förundras över hur man kan älska en plats så mycket. Så mycket att man nästan går sönder och undrar hur det ens är möjligt. Betong, neon, stämningar. Jag undrar om det kan vara förstörande att älska en plats, en stad, så mycket att hjärtat brister och det finns en oändlig känsla av att det aldrig kan vara nog.
Tokyo är en stad som aldrig kommer att göra mig mätt. Aldrig.
Och jag har ingen aning om det är positivt eller negativt. Men jag antar att det är drivande. Aki säger "I hope you find a good jobb in Japan, surely you could" och jag tackar en lycklig stjärna.
---
Förresten har jag lagt till min blogg på bloggkartan. Ingenting någon behöver bry sig om, mer än jag som var tvungen att skriva det här för att aktiveras ;)
Det här var intressant!
Andra bloggar om: Tokyo, Japan, Samhälle, Kärlek
.jpg){kind=link}