Testosteronstinna japaner?

Till skillnad från många andra har jag inte bott åratal i Japan, men varit där hel del. Vad jag gör här i bloggen är att delge mina erfarenheter utifrån den tiden. No more, no less. Vad jag upplevt under den tiden är extremt låga nivåer av testosteron som lika med "manlig" gruffighet. Jag märker inte av någon machoattityd. Jag tycker att det är otroligt intressant att Japan är ett av världens mest progressiva länder och att det samtidigt kan vara så otroligt lågt ned på jämställdhetsskalan.

Men något våld har jag aldrig sett, varken mellan män eller mellan män och kvinnor. Inte ens på TV. Japanska vänner instämmer också ofta i att Tokyo är en av de tryggaste städer du kan leva i, att det är helt ok att gå i en mörk gränd som ensam tjej och att det inte sker den typen av överfall, våldtäkter och utbrott av misshandel som är så vanligt i vår del av världen. Japanska mäns manlighet tycks helt enkelt mätas i något helt annat.

Jag inser att det ändå sker. Johanna skrev till mig för ett tag sedan att det blir mer och mer vanligt med våld i hemmet i Japan, den bild av samhället som Natsuo Kirino målar upp i sina böcker är allt annat än vän och vänlig och ingenting är så bra som dess svagaste beståndsdelar.

Ändå kan jag inte bli annat än chockad när jag läser i Rims blogg, i två väldigt gamla inlägg visserligen, om hur hon sett japanska killar öppet bruka våld på sina flickvänner. Hur en kille sparkar sin flickvän i sidan och hur han sedan springer i fatt henne och drar omkull henne genom att slita henne i håret. Hur en annan kille drar i sin flickvän och tar ett nacksving på henne som får henne att gny "Sluta, sluta!". Det spelar ingen roll vilken kultur sådan skit händer i, jag blir illamående och börjar kallsvettas. (Och all heder till Rim som vid båda tillfällen ingrep!)

Är det någon som har koll på hur vanligt det här är?

Kort om japansk metrosexualitet

I den stora korsningen Meiji-dōri / Omote-sandō i Harajuku samlas varje minutt, i väntan på att det ska slå om till grönt, hundratals piffigt klädda japaner som är ute och shoppar, fikar och umgås. Ingen är den andra lik och jag har nog aldrig satt min fot i ett område som känts så arty, så modeinnovation personifierat. Framför mig stå en ung, vacker man. Hans hackigt klippta långa hår är färgat i en nötbrun färg, han har tighta kläder och ur de glittrande sandalerna han har på fötterna kikar tio tår med svartmålade naglar fram. På hans arm hänger en handväska från Louis Vuitton och hans solglasögon är så stora att de täcker halva kinderna. På fingrarna glittrar ett par diamanter. I Sverige tror jag att människor på gatan hade tappat hakan långt innan de ens hunnit viska "det där bara måste vara en bög" åt denna Tokyos motsvarighet till grabbarna Af och Von som hänger runt Stureplan. Min tanke är, "go, baby go go! We're looking at you, we're right behind you".

Jag är medveten om att det finns skarp akademisk kritik mot metrosexualiteten, som menar att den inte har ett dyft med jämställdhet att göra utan tvärtom bara är ett cyniskt kapitalistiskt knep för att snärja den andra halvan av världens befolkning som inte redan sitter fast i klorna på den miljardmarknad som är skönhetsindustrin. Om metrosexualitet som begrepp existerar i Japan eller ej har jag inte den blekaste aning om. Däremot är Tokyo ett av världens köpstarkaste centrum och även om kvinnorna än så länge shoppar mer och lägger mer pengar på sitt utseende än männen, är de, männen, en bra bit närmre kvinnorna i den frågan än i väst. När jag ser unga män som dem i Harajuku vet jag med andra ord inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Hjärnan säger en sak ("vad fina ni är, heja heja, fortsätt luckra upp gränserna mellan mäns och kvinnors territorium"), hjärtat något annat ("det spelar ingen roll hur 'kvinnliga' ni ser ut, ni tar fortfarande inte hand om era barn och släpper fram kvinnor till viktiga poster"). Hur som helst är jag stolt över de japanska männen som bevisar för mig att manligt och kvinnligt är något heeelt annat än smink, kläder och utseendefixering.

Gothic Lolita - en helgmaskerad

Jag läser på DN Kultur: "Den japanska gothlolitan är mer gullig än chockerande. Fredrik Strage har läst en ny fotobok som skildrar visual kei, en blandning av vampyrtänder och böljande krås" och inser att jag egentligen inte har något nytt att lära mig.

De fenomen som Strage beskriver är jag bekant med sedan ett bra tag (inte minst via artiklar om japanskt mode som jag själv skrivit, t.ex. en något rörig sådan här), att "till skillnad från europeiska gother, som ofta klär sig spöklikt även till vardags, blommar gothlolitorna bara ut en gång i veckan, annars ser de ut som alla andra" och att "gothic lolita är mer maskerad än livsstil".

Boken Strage har läst är titulerad "Gothic & Lolita", en fotobok signerad fotografen Masayuki Yoshinaga. Troligtvis kommer samma gother som vallfärdar till helgens spelning med Ayabie i Stockholm att köpa den och fascineras och förundras av de japanska syskonens fantastiska modekreationer - för fantastiska är de onekligen. Och fascinerande ur en rent sociologisk och popkulturell synvinkel. Tyvärr inte riktigt lika dekadent som många önskar: "vi vill gärna tro att underbyxor med volanger är uttryck för de förbjudna fetischer som ofta skildras i japansk film", som Strage alldeles korrekt påpekar. Återigen en fråga om kawaii snarare än något annat, alltså.

Rökning i Tokyo

En av de där charmigt paradoxala sakerna med Tokyo, är att det råder rökförbud på gatorna - utom vid särskilda rökrutor, som infaller hyfsat ofta - men på restauranger, krogar, pubar, klubbar, you name it, finns det ingenting som stavas rökförbud. Det är fritt fram att bolma hur mycket man vill. Efter att ha vant sig vid förbudet i Sverige och på många andra platser, känns det väldigt underligt att en tydlig inskränkning mot var man får röka och inte, inte är mer självklart utbredd - sedan länge. Jag var själv rökare i 10 år och har rökt friskt på i stort sett varenda uteställe jag satt min fot på i både Sverige och utomlands, fram till jag slutade 2003. När plötsligt luktsinnet kom tillbaka var jag alldeles perplex att det faktiskt var ok att jag fått göra det.
I Tokyo är rökning väldigt utbrett. Ett paket cigaretter kostar si så där Y400 (ca 22 SEK) och går att köpa på så väl konbini (närlivsbutiker) som i vendingmachines. I Shibuya har jag sett vendingmachines med cigaretter som verkar särskilt anpassade för ett kvinnligt klientel, med rosa kartonger och små glittrande smycken. Tja, i en av världens mest fashion-minded distrikt är det väl klart att det inte bara är hundar och mobiler som måste pimpas till...

Speciellt förtjust är jag emellertid i förbudsskyltarna! Precis som allting annat i Tokyo har de en udd av kawaii - eller bara bisarrhet.

Seriöst, hur stor är den där cigaretten? Klarar den där lilla mannen verkligen av att röka den?

Skyltdockan röker! Har ni sett något liknande?

Japan och Sverige i topp

Economist Magazine konstaterade nyligen att Japan, Schweiz, USA och Sverige (i den ordningen) är världens mest innovativa länder. I studien, genomförd av Economist Intelligence Unit genom observervation av 82 av världens ledande ekonomier under perioden 2002-2006, definieras innovation som "the application of knowledge in a novel way, primarily for economic benefit". Antalet patent ett land har genererat per en miljon människor ansågs vara det främsta mätinstrumentet.

"Because Japan's population is only 42 percent of that of the U.S., its ratio of patents per million population is 3.5 times higher than the United States — and indeed the highest such ratio of all", rapporteras det. Att japansk forskning är väldigt fokuserad på hög-teknologi, en forskningsgren med hög utvecklingstakt, bidrar utan tvekan.

Inför nästa mätningsperiod, 2007-2011, förutspår Economist Intelligence Unit att Kina kommer att ha petat ned någon från toppen.

Förort?

"Vi är i Tokyo, eller rättare sagt i förorten Chiba med cirka sex miljoner invånare..."

En gång till.
En förort.

Med sex miljoner invånare.

Och så jämför vi det med "Tätorten Stockholm omfattar den sammanhängande bebyggelsen i och runt staden och har 1 252 020 invånare. Storstockholm har 1 912 787 invånare."

En förort till Tokyo har alltså si så där två friggin' tredjedelar av hela det avlånga nordiska landets befolkning. Inte konstigt att jag känner att jag får krupp av att Sverige är så litet: hela Sverige är ju bara en förort.

Elvis-imitatörer räddar japansk ö?

Elvis finns i Harajuku, Tokyo.

Det råder populationsbrist runtom på landsbygden i Japan: allt fler flyttar in till storstäder som Tokyo, Osaka och Nagoya. På ön Shiraishi är problemet bekant. På 10 år har befolkningen sjunkit från 900 till 700. För att förändra statistiken har en rad förslag lagts fram.

Ett var en bro för att sammanlänka Shiraishi och de andra fem öarna i Kasaoka-ögruppen med fastlandet. Broarna förväntades kunna skapa jobb och turism. Men invånarna på Shiraishi protesterade, och utan konsensus sköts planeringen i sank. Som i många mindre samhällen var de rädda för att en öppnare väg mellan ön och fastlandet inte bara skulle bringa framgångar, utan också kriminalitet och föroreningar.

"Here, we don't have amusement parks, game centers, and shopping malls — we are the entertainment", skriver Amy Chavez i Japan Times. Skämtsamt gör hon en parallell till Ellis Island strax utanför Manhattan, dit 12 miljoner immigranter kom mellan 1892 och 1954, och föreslår att eftersom Japan knappast är känt för att välkomna utlänningar - "if we can't have an Ellis Island, how about an Elvis Island?"

Elvis Presley är stor i Japan och landet har gott om Elvis-imitatörer. Varför inte placera dem allihop på Shiraishi? Det skulle bli karaoke varje vecka och konserter på stranden varje helg. Och vem behöver bry sig om invånarantal; Elvis lever ju som bekant för evigt...
Har ni aldrig sett en japansk Elvis-imitatör går det att göra här.

Utanför rock-muséet i Harajuku finns en Elvis-staty. På skylten hälsas "Elvis Presley and rockabilly-fans" välkomna.

Att leva och bo i Tokyo

Många - vågar jag säga de flesta? - gaijiner som kommer till Tokyo ett par månader väljer att bo i ett s.k. gaijin-house, vilket på många sätt liknar korridorslivet på ett universitet. Man har sitt eget rum, men delar ofta kök och bad med x antal andra gaijiner. En del väljer att bo så trots att de har ett bra jobb: de flesta är bara i Japan ett tag, men tillräckligt länge för att det ska vara mer lönsamt att bo "på riktigt" än på ett hotell av något slag.

En av Metropolis skribenter delar med sig av följande levnadshistoria:

"Having grown up abroad in a mix of cultures, and coming fresh from college and shared living quarters, I didn’t think twice about living with six strangers. If anything, it was a cool opportunity to meet people from around the world. Sure enough, in 16 months, I lived with people from all five permanent members of the United Nations Security Council, plus a Canadian. When cherry blossom season came round, a few of us threw a hanami party by the river, and as night fell we invited all 30 people—and their hooch—back to our humble two-story abode. I didn’t realize at the time how alien the concept of a house party is here; the Japanese among the revelers kept remarking how well-off we all must be. Several people skipped their last trains and partied into the morning hours, eventually passing out on couches and in corridors until morning. Good memories, for sure."

När jag och Andreas planerade vår flytt till Tokyo valde vi tidigt bort att bo i ett delat gaijin-house. Ingen av oss har någonsin bott i korridor och även om vi är sociala, är vi också ganska måna om vår integritet. Till den hör framför allt eget badrum och eget kök - två platser i hemmet som är viktigt att sköta ordentligt och som ofta är det som förfaller när man är många främlingar som ska dela på det... Självklart kan man ha tur och hamna med människor som har samma uppfattning eller tillsammans inrätta ett system som alla måste följa, men vi tyckte att det kändes enklare - och lyxigare - att ha något alldeles eget.
Andreas bodde den första tiden hos paret Sunaga i stadsdelen Shinkoiwa, för att sedan flytta "från förorten": via Ichii Corporation fick vi nämligen en lägenhet i Nihonbashi, ett område som ligger inbäddat mellan Ginza och Yaesu i söder, Akihabara i norr, Otemachi i väster och Sumida-gawa (floden) i öst.
Nihonbashi är ett affärsdistrikt, känt för sin bro Nihonbashi (日本橋 betyder bokstavligen Nihon bron). Sevärdheter som finns här och som lockar icke-boende är t.ex. Bank of Japan, de stora varuhusen Mitsukoshi och Takashimaya, samt Tokyo Stock Exchange.

Ett helt fantastiskt läge! Läsare som bor/har varit i Tokyo vet var det ligger, men för er andra är den enklaste förklaringen att säga att vi helt enkelt hittade en lägenhet mitt i stan.
Mitt i stan om staden är Tokyo är verkligen inte illa.

Att bo ensam behöver däremot inte hindra umgänge! Oftast ute på stan förstås, men det där med hemmafester känns ändå igen. Vi valde att lägga en sådan som inflyttningsfest och bjöd in vänner från Andreas universitet. Att de fick komma hem till oss tror jag inte att de var så förvånade över. Mest reagerade de nog på att vi redan börjat dricka vin innan de kom så att vi missade att ta den första skålen tillsammans, en viktig och vanlig sedvänja i Japan. I enlighet med den artiga sedvänjan i Japan var det emellertid ingen som sa något... ;)

Fest på 25 kvm. Det går om man vill. En Linda och en Andreas tillsammans med sju av våra glada japanska vänner.

På tal om keitai denwa - och kawaii...

Ja, på tal om det där med keitai denwa och keitai culture (d.v.s. japansk mobiltelefoni och japansk mobiltelefonikultur, se i spalten till vänster)...

Nog för att jag själv trillade på trenden ganska snabbt efter att jag flyttat till Japan och numera har ett fint litet körsbär som hänger i en strap på min egen mobil... Och nog för att jag häromdagen fick ett superfint mobilsmycke från Kina med mangateckningar på, av Ulrika, som är så stort och fint att jag inte vågar använda det...

Men den japanska tjejen på bilden har, till skillnad från mig, tagit det där med både keitai culture och kawaii på allvar.

Hon har nog aaaningen mer på sin än de flesta japaner, men att se väldigt många smycken på mobilerna är verkligen mer regel än undantag i Japan - oavsett ålder och kön. Det känns väldigt befriande att se vuxna män i kostymer som sitter och pratar i en mobil med en stor, fluffig leksak på.

(Till råga på allt pratar hon i sin mobil framför en förbudsskylt, något japanerna annars brukar vara noga med att följa (ordningsregler, alltså).

Andra människor

En av mina favoritförfattare, Neil Gaiman, skrev ett väldigt tänkvärt inlägg i sin blogg angående dödskjutningarna på Virginia Tech i USA.

"I'm in the UK right now, and it's a long way away, and I'm reading about what happened in newspapers, still managing to think of this as something that happened, tragically, to Other People. And then I see this, and my heart sinks, because this is the Michael Bishop who I met in 1999 when we were Guests of Honour at World Horror, whose son was a Sandman fan and oh god, and then I click on this, and I get my nose rubbed hard and painfully in the fact that there are no Other People. It's just us."

Tomas DiLeva sjöng en gång att "vi har bara varandra" - och vi har bara varandra, bara den här planeten. Varför är det så svårt att förstå?

Tokyo Midtown: "Rooms for the filthy rich"

Jag skrev vid ett tidigare tillfälle om nybyggda Tokyo Midtown i Roppongi. Japan Times berättar nu om en del av inredningen i komplexet under den passande rubriken: "rooms for the filthy rich". Kronans juvel är 1000 kvm (!) stora lyxaffären Restir.

Restirs tidigare flaggskepp i Ginza har alltså fått en syster, som ligger vägg i vägg med femstjärniga Ritz-Carlton. Inredningen är designad av Tokyo-bon Laur Meyrieux och har bl.a. svart marmorgolv och en otalig mängd speglar som tillsammans ger en "intoxicating, disorientating effect". Butiken har två enorma VIP-rum där de rikaste av rika kan koppla av och shoppa utan att "störas" av andra besökare.

F.ö. är ett av Japan Times tips i Tokyo Midtown inget mindre än svenska J. Lindeberg: "minimalist store from the Swedish men's fashion and sportswear label". Själv ger jag en eloge till märket som tidigare meddelat att det, p.g.a. massiva djurrättsprotester, numera är helt pälsfritt.

Bilden nedan är tagen av Erik Ek och visar just Tokyo Midtown, sett från Ayoama Cementary. Att kommentera symboliken mellan gravstenen och skyskrapan känns överflödig, men stämmer ganska väl överens med hur jag ser på den här typen av enorma lyxbyggen...

Finns det månne död i konumtionen?

Foto: Erik Ek, Lost in Tokyo.

Jordbävningarna är närvarande

Jag har aldrig känt en jordbävning i Tokyo, men Andreas har berättat om både den ena och den andra gången han känt sängen skaka under de första månaderna han bodde i Japan utan mig. Att jordbävningar kan ske och definitivit gör det är däremot vardagsmat för de flesta japaner. Vi frågade vid ett tillfälle vår vän Esui om han var rädd för att det skulle ske en riktigt rejäl jordbävning, och fick det stoiska svaret "No, I'm not afraid because I know it will happen and there's nothing we can do about it, just live our lifes".
Nyligen krossades en kvinna av en lanterna i sten och 214 personer skadades, då ett kraftigt jordskalv skakade Ishikawa i Toyama och Niigata prefectures (prefecture motsvarar ungefär kommun). Jag har en känsla av att det finns behagligare sätt att dö på, än att krossas... Hu!

A new kid on the block that is Tokyo

Planerar du att åka till Tokyo? Då kommer det att finnas en helt ny attraktion att planera in i vistelsens schema. I dagarna öppnar nämligen nydesignade Tokyo Midtown (med namnet inspirerat av Manhattans Midtown) i stadsdelen Roppongi.

Stadsplaneraren Mitsui Fudosan påbörjade projektet 2001 och färdigt står nu hans ministad med intentionen att vara "a global crossroad, a magnet that draws brilliant people, where companies offer splendid products and services, and where trendy brands gather to suggest various types of lifestyles". Intet nytt under solen i Tokyo, alltså. I Roppongi finns redan liknande Roppongi Hills, och i andra stadsdelar hittas t.ex. Omote-sando Hills och Shidome.

Tokyo Midtown ockuperar så mycket som 102,000 kvm, Roppongi Hills 109,000 kvm - och det något sjaskiga, men definitivt populära, nattlivs- och nöjesdistriktet Roppongi kommer att förändras. Planen för Fudosan när projektet startade var bl.a. att tvätta bort denna något sjaskiga stämpel och skapa ett trevligare lokalsamhälle:

"Our goal was to collect all the best characteristics of Japanese society and bring them togehter to benefit the local community", berättar Tetsuya Matsufuji, projektmanager, för Metropolis.

Tokyo Midtown består av ett antal särskilda distrikt:

- Midtown Tower. Med sina 248 meter nu Tokyos högsta byggnad (här finns bl.a. 5-stjärniga Ritz Carlton).

- Midtown East och Midtown West med t.ex. bostäder och företagslokaler.

- The Suntory Museum of Arts.

- Gardenside, Galleria och Plaza med butiker, kaféer, restauranger, barer och en radiostudio.

- The Design Wing för utställningar och seminarier.

- Midtown Garden och Hinokicho Park för att få området att grönska.

- Det kommer också att finnas över 40 ambassader, nio internationella skolor och betydligt fler hotell än Ritz Carlton. Man räknar med att var sjätte boende i Tokyo Midtown kommer att vara gaijin av något slag, och det är bl.a. av dessa skäl man valt att döpa området efter en stadsdel i New York: den påtagliga och pulserande internationella prägeln.

---

Det här var intressant!

Andra bloggar om: Japan, Tokyo, Samhälle, Kultur

Girlie vs Gāru - Sverige vs Japan

Få av er här säkert missat diskussionen som uppstått kring lanseringen av GB Glace-glassen Girlie. Det känns så medvetet provocerande att jag inte ens orkar bry mig.

Blogge Bloggelito skrev däremot ett mycket roligt inlägg om det hela för ett tag sedan: "Girlie i Japan".
Blogge skriver att Unilever i Japan ska lansera Girlie med det snarlika namnet Gāru (ガール) och kommenterar att "utsikterna för en marknadsmässig framgång" förefaller "något ljusare, med tanke på den enorma diversifieringen och individualiseringen i japanska livsstilsmönster" - tänk t.ex. på gal- och kawaii-kulturen. Han påminner också om sådant som cosplay och den enorma japanska sexindustrin (som jag skrev om en gång i tiden).

Blogge skriver: "i det moderna Japan tycks således finnas flera och relativt stora målgrupper, eftersom man där har fritt spelrum att bejaka sin egen personlighet, på ett helt annat sätt än i det karga och kyliga Sverige".
Och ironin blir så träffsäker att den nästan går 180 grader runt och plötsligt känns både sann och fullt tänkbar.

Eftersom min akademiska ådra, på gott och ont, sällan lämnar mig har jag svårt att skriva den här typen av inlägg utan att en röst i mitt bakhuvud säger att jag borde kommentera sådant som sociala påtryckningar, för- och nackdelar med respektive samhällssystem, vad ett fritt spelrum att bejaka sin personlighet egentligen innebär. Och så vidare, och så vidare...
Men jag låter det vara och tar en sådan diskussion i eventuella kommentars-dito i så fall. Det finns däremot en stor poäng i att det japanska samhället har ett betydligt friare spelrum vad gäller bejakande av personlighet i jämförelse med karga Sverige.

"Plötsligt kändes glassen inte så malplacerad och omodern längre..."

Det här var intressant!
Andra bloggar om Japan, Tokyo, Politik, Humor, Samhälle, Kultur

Utan Tokyo brister hjärtat

Jag och min goda vän P. fikar, äter middag och tar en långpromenad efter att inte ha setts på närmare 2,5 år. Indien, USA, Japan, Italien... Världen lockar oss alltid i olika riktningar, och då den lockar oss till samma lyckas vi för jämnan gå om varandra. Nu sitter vi i solen och skrattar. Han har starka energier, slår handen i bordskivan så att kopparna skramlar för att markera hur driven han är att ta itu med sina nya projekt. Snart sitter han på ett flyg mot Los Angeles för att fortsätta uppfylla sina drömmar och ingen vet när vi ses igen. Men i solen känns det skönt. Inspirerande. Underbart att ha goda vänner som finns där även om man inte ses ens varje år.

Vi pratar om Japan.

Och jag inser för tusende gången att Tokyo, ja Japan, är någonting annat. Det bor i min själ på ett helt annat sätt än någonting annat. Jag förundras över hur man kan älska en plats så mycket. Så mycket att man nästan går sönder och undrar hur det ens är möjligt. Betong, neon, stämningar. Jag undrar om det kan vara förstörande att älska en plats, en stad, så mycket att hjärtat brister och det finns en oändlig känsla av att det aldrig kan vara nog.

Tokyo är en stad som aldrig kommer att göra mig mätt. Aldrig.

Och jag har ingen aning om det är positivt eller negativt. Men jag antar att det är drivande. Aki säger "I hope you find a good jobb in Japan, surely you could" och jag tackar en lycklig stjärna.

---

Förresten har jag lagt till min blogg på bloggkartan. Ingenting någon behöver bry sig om, mer än jag som var tvungen att skriva det här för att aktiveras ;)

Det här var intressant!
Andra bloggar om: Tokyo, Japan, Samhälle, Kärlek

Att välja sina japanska föräldrar

Barn väljer inte sina föräldrar, men när vi hade möjlighet att "välja" våra japanska extraföräldrar gjorde vi det med omsorg. Eller: det är lätt att se tillbaka och inse vilken enorm tur vi har haft.
Våra japanska extraföräldrar, Akihiro och Yoko, är nämligen ett fantastiskt par. Inte nog med att de är gästvänliga, trevliga, roliga och tillmötesgående (plus att Akihiro med sitt långa vita skägg på många vis liknar Hayao Miyazaki och på så vis ger ytterligare en känsla av bekantskap ;) - de har visat sig vara enormt bra i fråga om att skapa ett kontaktnät och en trygghet i den enorma storstad både jag och Andreas känner att vi vill slå oss ned i mer permanent.

Andreas lärde känna Aki och Yoko då han först flyttade till Tokyo för ett drygt år sedan. Han bodde inledningsvis hos dem i Shinkoiwa en månad, och även efter att han flyttat ut och vi bosatte oss i vår lägenhet i Nihonbashi fortsatte vi att träffa dem regelbundet.
De gav oss jobb för Japanese Institute for Scandinavian Studies och gav oss föreläsningsutrymme på Svenska ambassaden. De bjöd oss på middag i sitt hem, och vin med kommentaren "now, before we get drunk, let us discuss some serious business". De introducerade oss för mängder av människor, varav några med tiden blivit riktigt goda.
De har helt enkelt varit oumbärliga för oss.

Under förra veckans kungabesök var de även nära inbegripna i arbetet före och under vistelsen. Aki berättar nu i efterhand att han bland annat var moderator på energi-symposiet som vår svenska kung initierat, och att denne satt precis framför honom i de 2,5 timme diskussionerna pågick. Han upplever det också som imponerande att vi har en kung som tar strid för miljöfrågor och "mot" klimatförändringar: för den japanska kejsaren vore det fullkomligt otänkbart att göra något liknande.

Min artikel Konsten att bestiga ett heligt berg (om Mount Fuji) ligger förresten uppe på Resekatalogen nu.

Fotograf: För mig okänd, men uppenbarligen med en väldigt bra kamera. "Shinkoiwa and the greater Tokyo sprawl by night".

Uppe till höger: en karta över Shinkoiwa, Tokyo.