På min näthinna: Sylvia Ji

Jag fortsätter leva i Halloween-tider (lyssnar just nu lämpligt nog på The Cures A Forest och i går upptäcktes den ytterst lyxia låten The Monster Mash med Bobby "Boris" Pickett) och har just fattat tycke för sagolikt duktiga konstnären Sylvia Ji från San Francisco. Med en kandidatexamen i konstvetenskap från Academy of Art University of San Francisco har blott 26 år gamla Sylvia gjort sig känd för sina symboliska målningar där kvinnlighet, sexualitet och provokation förenas i en utomvärdslig och färgstark kombination.

Sylvia Jis teckningar som ekar av Dia De Los Muertos är fullkomligt underbara. Och nu vet jag precis vad jag ska klä upp mig till nästa år!

Tack Alexandra för tipset!

Ladies and gentlemen, Rob Sheridan

"I just find Japan to be an incredible place with a culture so unique and far-removed from Western sensibilities that it can truly feel like a different planet. Most importantly though, everything in Japan just seems like a lot more fun. Hell, even parking is more fun in Japan," skriver grafikern, fotografen och den visuella artisten Rob Sheridan och jag säger amen to that.

Bara för att Rob gör ett så bra jobb får han ta lite extra plats också.

Trent Reznor, London 2007.

Trent Reznor, promotional shot 2005.

Concept art till The Downward Spiral deluxe edition booklet, 2004.

Fotografi från Ghosts I-IV deluxe book, 2008.

Hong Kong, 2007.

Sankt Petersburg, 2007.

Los Angeles, 2008.

Los Angeles, 2008.

Los Angeles, 2008.

Jerusalem, 2007.

Budapest, 2007.

TWiNKiE CHAN - Mat á la DIY

Med sin slogan "Eat your cake... And wear it to!" har Suicide Girls- och DIY-drottningen TWiNKiE CHAN gjort sin handgjorda matkonst till en storsäljare på eBay. Sedan 2005 säljer hon även smaskigheterna på sin egen kawaii-sprudlande hemsida.

"My love for fake food is wide and deep," berättar TWiNKiE. "I used to spend all my allowance on those fake Fisher Price kitchen toys and meals with the squishy 'rising' muffins and the fake steaks."


TWiNKiE är bosatt i San Francisco, men jag kan tveklöst se hennes kreationer på japanska brudar och är övertygad om att de skulle göra succé i Tokyo. Det blir ju inte mycket mer kawaii än så här, eller hur?





TWiNKiE har berättat att hon ursprungligen bara sålde sina varor på eBay för att hon själv var för rädd för att sätta en prislapp på dem - men när de började gå för $300 styck blev det andra bullar av. Bokstavligt talat.

Surfa hit för att köpa något bedårande!

Olika perspektiv

My heart skips a beat

Oh mi god, låt mig få se den här turnén som sedan den drog igång 25 juli fått kritik som "a vision of splendour", "awesome to behold" och "the pinnacle of video art". Dregel, hjärnsläpp, svaga knän. Jag vill jag vill jag vill!






Se fler av Rob Sheridans otroliga fotografier här. Sheridan är onekligen ett grafisk geni, allt han rör vid blir till guld.

Japanska spöken

På Pink Tentacle läser jag om hur Zenshoan-templet i Nippori varje år i augusti har en utställning med scroll paintings från 1800-talet föreställande spöken och dylika varelser från andevärlden. Onekligen något för mig! Och visst är de vackra?

“Ghosts of Husband and Wife” av Otai föreställer ett dött, gift par som håller en skalle i händerna. Mannen har på sig en traditionell buddhistisk begravningshuvudbonad som sätts på döda och blod i ansiktet.

“Ghost” av Iijima Koga porträtterar en kvinna i kimono med klassiska spökattribut: hon svävar, har beninga händer, stripigt hår och den förvridna grimasen visar en mun full av svarta tänder.

“Ghost in the Rain” av Ikeda Ayaoka föreställer en sorgsen kvinna för evigt fångad i en storm och med flammor till fötter.

“Sea Monster” av Utagawa Hoen visar en så-kallad umibōzu (enligt japansk folktro en ande som lever i havet och som sänker de båtar vars besättning har mage att tilltala den) som lurpassar på en båt vid en strand. Lägg märke till hur månen är placerad precis där andens mun torde vara.

“Ghost of a Blind Female Street Singer” av Utagawa Hiroshige föreställer den rastlösa anden efter en kvinnlig gatumusikant. Hon har ett vitt, oseende öga som stirrar blint och bär på en shamisen, en traditionell japansk gitarr. Hon svävar över en flod, på väg till sitt nästa uppträdande.

Den här namnlösa målningen av Ito Seiu föreställer en scen från skräckhistorien "Kaidan Chibusa Enoki". Den handlar om spöket efter en konstnär som återvänder till världen för att skydda sitt barn från den samuraj som mördat honom. På bilden håller spöket i sitt levande barn under ett vattenfall.

Ito Seiu är förresten den japanska bondagekonsten kinbakus stilbildare.

Ruiner och apokalyps - Tokyo i konsten

Att Tokyo-borna är mycket medvetna om hur skör deras tillvaro är (framför allt p.g.a. det ständigt överhängande och givetvis allvarliga jordbävningshotet) återspeglas med jämna mellanrum på ett mycket dystopiskt vis i den japanska konsten. Konst handlar om meningsskapande, om att se djup och betydelse i tillvaron, inte minst där det alls inte tycks finnas någon - "there's a crack in everything, that's how the light gets in", som Leonard Cohen så träffsäkert sjunger i Anthem.

Jag har tidigare bloggat om Hisaharu Motada som gjort litografi-serien Neo-Ruins, en post-apokalyptisk vision av Tokyo, där välkända stadsdelar ligger i detaljerade, svartvita ruiner.

En liknande vision står Tokyo Genso bakom, som liksom Motada skildrar välkända Tokyo-stadsdelar i apokalypsens ljus. Ser ni likheterna mellan bilden ovan och nedan? Både föreställer den berömda Ginza Crossing med varuhuset Shibuya-109 i bakgrunden. Jag älskar både Motadas och Gensos verk.

Center Gai i Shibuya.

Center Gai i Shibuya.

Center Gai i Shibuya.

Akihabara.

Ginza.

Shinjuku.

Att klättra på en storstad

Till senaste numret av The Global Citizen, resebyrån Travelstarts tidning, intervjuade jag Lundabördiga Alex Segerstein, Sveriges mest kända parkourutövare. I senaste numret av Metropolis är parkour just vad featureartikeln handlar om, vilken berättar om hur "Tokyo’s high-flying team of parkour enthusiasts let no obstacle stand in their way". Och att det är en häftig konstart är det minsta man kan säga.

Jag har alltid haft en softspot för freakshows och mänskliga cirkusartister (djur är big no-no!) och traceurerna (de som utövar parkour) gör onekligen saker med sina kroppar som utmanar alla våra begrepp om vad den kan och är till för. Något jag inte tog upp i artikeln om Alex, men som han berättade om i vårt samtal, var också att många blir väldigt provocerade av parkour. Det är för utmanande för sinnena, för "omänskligt" att kunna klättra på väggar, svinga sig från hustak och ta sig över till synes omöjliga hinder - och att samtidigt göra det med en elegans och en grace som många inte ens kan drömma om att dansa den enklaste dans med - och det gör helt enkelt människor arga. (Vilket underligt släkte vi är, va?). I min värld är det lika fascinerande när Chayne Hultgren, a.k.a. The Space Cowboy, slukar svärd enkom med hjälp av sina halsmuskler som när traceurerna rinner upp och ned genom världens vackraste storstäder. Både Chayne och Alex har också berättat för mig hur extremt viktig meditation och allehanda psykiskt förfinande över kroppskontrollen är A och O för dem för att kunna göra det de gör. Provocerande? Nja... Bara för att man inser att gränserna inte är så tydliga och att man är för lat för att utmana dem själv.

I Metropolis berättas det om PKTK, Tokyos främsta parkourgrupp, i vilken traceuren Kenji “KenG” Matsunaga är medlem. Han syntes i Madonnas Jump-video som hon spelade in i Tokyo på sensommaren 2006. Resultatet går att spana in på YouTube-länken här nedan. På PKTK:s hemsida finns fler halsbrytande nummer att skåda.