Tokyo Hellcats

Jag vet att de här grabbarna har dåligt rykte, men någonstans kan jag inte hjälpa annat än tycka att de är coolast i stan.

På Tokyos gator

Nyss nämnda Celebi har tagit en rad fina Tokyo Street Style-bilder. Dem gillar vi förstås alltid!

Nej, nu har japanernas sovande gått för långt...

I Tachikawa, i västra Tokyo, dog en full, sovande man i början av augusti när han klämdes under en lucka i en bokaffär som höll på att stänga. Mannen, Hideo Hiruma, som hade varit ute och druckit med sina kollegor i närheten av Tachikawa Station, hittades av en anställd klockan två på natten, där han låg klämd under den 6,5 meter breda järnluckan. Polisen misstänker de anställda för vårdslöshet som inte upptäckt den sovande Hiruma på gatan.

I Shibuya såg jag och Andreas en karl som gått och lagt sig i en rabbatt, men nacken vilandes på staketet och benen uppslängda över detsamma på motsatt sida och i Harajuku placerade sig en ung man i ett lägligt kryss mitt på en gata. Man kan gå runt på Tokyos gator och tycka att det är charmigt med alla fulla salarymen som tar sig en lur här och där, men det kan uppenbarligen vara förenat med livsfara också... Leta upp ett capsule hotel åtminstone!

Det är mindre farligt att ta sig en lur på Starbucks än på gatan.

Skyskrapor, pet architecture och annat byggnörderi

Vardagschic

Ingenstans jag satt min fot är flickorna och pojkarna så vardagschica som i Tokyo.

Läskiga kråkor

Kråkorna i Tokyo är bokstavligt talat scarecrows. De är helt enorma (tveklöst de största jag sett, helt olika svenska kråkor), orädda och ryktet säger t.o.m. att de kan känna igen människors ansikten (det vet jag förstås inte om jag tror på, men bara att det ö.h.t. florerar ett sådant rykte säger ju en del om hur läskiga kråkorna faktiskt är). När vi passerade Aoyama Cemetary på väg till Aoyama för ett par veckor sedan träffade vi på mängder av dem, så många att jag till slut kände mig tvungen att cykla därifrån illa kvickt. De var så många, rotade i sopor, väsnades och blängde ondskefullt på en... Huu! Jag har många vänner som är fågelrädda och även om jag kan förstå varför man är det, är inte jag det. Men när jag stöter på någon av Tokyos giganter till svarta fågelfän börjar paranoian rycka även i mina nerver. Trots att jag en gång vid tidernas begynnelse var hardcore gothbrud.