Only in Japan...

Det är inte varje dag man har en väg rakt genom sin arbetsplats. I Osaka ligger kontorsbyggnaden Gate Tower Building med motorvägen Hanshin Kōsoku-dōro mellan våningsplan fem och sju.

Den över 239 kilometer långa Hanshin-vägen löper runt Osaka, Kobe och Kyoto sedan 1962. Eftersom delar av vägen kollapsade under "the great Hanshin earthquake", jordbävningen i Kobe 1995, är den numera "earthquake proofed". Det innebär att vägen helt enkelt ska tippa över vid en jorbävning, i stället för att brista itu. Jag undrar hur mycket det hjälper eventuella trafikanter som befinner sig på vägen just då.

Jag undrar också vilket som kom först: Gate Tower Building eller Hanshin Kōsoku-dōro?

Nej, nu har japanernas sovande gått för långt...

I Tachikawa, i västra Tokyo, dog en full, sovande man i början av augusti när han klämdes under en lucka i en bokaffär som höll på att stänga. Mannen, Hideo Hiruma, som hade varit ute och druckit med sina kollegor i närheten av Tachikawa Station, hittades av en anställd klockan två på natten, där han låg klämd under den 6,5 meter breda järnluckan. Polisen misstänker de anställda för vårdslöshet som inte upptäckt den sovande Hiruma på gatan.

I Shibuya såg jag och Andreas en karl som gått och lagt sig i en rabbatt, men nacken vilandes på staketet och benen uppslängda över detsamma på motsatt sida och i Harajuku placerade sig en ung man i ett lägligt kryss mitt på en gata. Man kan gå runt på Tokyos gator och tycka att det är charmigt med alla fulla salarymen som tar sig en lur här och där, men det kan uppenbarligen vara förenat med livsfara också... Leta upp ett capsule hotel åtminstone!

Det är mindre farligt att ta sig en lur på Starbucks än på gatan.

The girls of Akihabara

Flickorna som flockas runt JR Akihabara Station och delar ut reklam.

What you say?

Jag ser fram emot den dag vi får de här i Sverige:

... d.v.s. en vending machine (shoppingautomat) med alkohol som du dygnet runt kan nyttja för en billig peng. I Tokyo finns det 400 000 shoppingautomater. Det innebär en automat per 20 invånare. Inte nog med det: varje år dyker det upp 1 000 nya drycker av olika slag som japanerna kan köpa. 1 000!! Hur kan det ens finnas så många drycker??

Va?

Finns det någon som kan japanska som kan förklara för mig om det här är så konstigt som det tycks vara?

Lyx á la everyday

Ja, i kväll har vi onekligen lyxat till det. Vi åkte med taxi till Park Hyatt i Shinjuku för att äta middag vilket också resulterade i att vi drack champagnedrinkar, flera glas vin samt testade alla cocktails i menyn. Snurrigt underbart värre. Och utsikten; som vanligt to die for...

Häromkvällen kommenterade Mie-san såväl underskattade som överskattade Lost in Translation med orden:"It's impressive that Sofia Coppola even made sleasy Shinjuku look that good" och det är bara att hålla med.

Den helt sanslöst romantiska bild man får av Tokyo via Coppolas film (som till historien är stereotypt flortunn) är perfekt för vem som helst som tror sig ha ett intresse av att besöka den japanska huvudstaden: Tokyo har troligtvis aldrig någonsin bildmässigt framställts så fantastiskt för västerlänningar.
Jag kan fortfarande, gång på gång, känna igen mig i Scarlett Johanssons porträtt av den ensamma Charlotte, trots att min situation numera inte ens går att likna vid den karaktärens.

Onekligen är det fler sommar-utrop riktade till mig och Andreas som låtit "Nej, ska ni verkligen vara i Tokyo?!" snarare än "Wow, Tokyo under sommaren låter toppen!". Och visst, en tripp till Vietnam eller Laos hade kanske tett sig förnuftigare. Betong och sol är inte bästa vänner, det håller jag definitivt med om. Men storstäder är min kärlek här i livet ändå och Tokyo den största av dem alla.

Favorit i repris

När Tomomi-san fyller år går vi till källarplanet på Tokyo International Forum i Ginza (där Tomomi jobbar på 21:e våningen!) och äter udon (nudlar) med massa smarriga saker som vit rädisa, nattō (jästa sojabönor), lök och sjögräs. Jag älskar verkligen japansk mat när den inte har (eller har haft) ögon.

Sedan har vi siktet inställt på favvisen Vampire Café. Vi var där många gånger för två år sedan och var på väg utan att hitta det lika många. Som ni kanske känner till kan det vara notoriskt svårt att hitta ställen i den här staden. Att ha en adress betyder verkligen ingenting. Adressystemet är så ineffektivt att inte ens japanerna själva alltid förstår sig på det och med restauranger, barer och klubbar tätt, tätt inpå varandra på varje våningsplan (både under och över marken) är det emellanåt löjligt lätt att gå vilse. Speciellt för oss som inte läser japanska och bara kan tolka skyltarna som närmast rinner ned för husväggarna som... Tja, som vacker konst, snarare än information och upplysningar. När vi sist var på väg till Vampire Café med Tomomi lyckades vi inte hitta dit. Det gjorde vi däremot nu och nu kommer vi alltid att hitta det igen (det gäller att lägga kännetecken på minnet... och inte vara för alkoholpåverkad).

Det var precis lika bra som vanligt! Härligt kitschigt med röd sammet och svart spets överallt, spindlar och fladdermöss i tunga lampor, barockmusik i högtalarna, en ingång formad som en kista, en riktig kista med levande ljus på i ett av rummen, dödskallar, rosor... Som hämtat ur Interview with the Vampire; precis som ett vampyrkafé ska se ut! (Nu är Vampire Café dock inte så mycket ett kafé som en restaurang och bar).


Vi drack ett gäng original cocktails med härliga namn som Nostalgia, Dark och Bloody Bloody Mary.


"I am Japanese vampire!" utbröt vår kypare. Helt sant! Förväxla däremot inte Vampire Café med Tokyos många rollspelshak; de kvinnliga servitriserna må vara klädda i french maid-klänningar men det är ingenting annat än en seriös touch av temat som känns igen på kedjan Diamond Dinings (som Vampire Café ingår i) andra restauranger, som Alice (stöpt efter Alice i Underlandet) och Princess Heart (efter Snövit och de sju dvärgarna).

Hysteri

Tokyo är ett shoppingparadis. Här finns allt allt allt och lite till. Överallt också. Unga japanska kvinnor är den mest köpstarka gruppen i världen, men de är däremot inte den mest miljövänliga diton. Tvärtom. I Japan köper människor i genomsnitt tio kilo kläder per år men knappt ett kilo (!) av det finns kvar i garderoberna när nästa säsong inträder. Det innebär bland annat att Japan ligger fem-tio år efter andra så kallade "i-länder" när det kommer till hållbart tänkande kring mode och kläder.

Med det i åtanke är det lätt att nästan bli mörkrädd när sommarreorna slår till. Då går shoppinghysterin upp i kvadrat. Jag skrev tidigare om 5 Days Bargain på Shibuya 109; i dag inleds LaForet Grand Bazar med sanslöst nedsatta priser. Allt är sig likt med horder av unga fyndletande människor, butiksbiträden med megafoner som skriker ut rabatter och en trängsel som jag inte ens vet vad jag ska jämföra den med.

De som känner mig vet att jag är mycket intresserad av så väl mode som kläder, men att jag ytterst sällan shoppar (inte bara det, att jag är riktigt dålig på det, även när jag är på jakt efter något slutar det oftast med att jag kommer hem tomhänt) och att jag när jag gör det föredrar second hand (inte enbart av etiska skäl utan till stor det för att det går att hitta unika kläder och accessoarer som passar min stil betydligt bättre).
Men på LaForet hittar t.o.m. jag två plagg (en klänning och en liten blus, självklart helsvart) i de All ¥ 1 000-lådor som är uppsatta utanför och i entrén. Jag hade säkert hittat ännu mer om jag lyckats komma längre in i varuhuset, men det var helt enkelt fysiskt omöjligt. Som sagt, reaträngseln i den här staden liknar ingenting jag kan jämföra det med ens. Och det var säkert lika bra att det inte blev mer för min del ändå. Hur som helst kommer de här kläderna definitivt att finnas kvar i min garderob nästa år.

WTF?!

Det finns så mycket underligt i den här lilla staden att jag knappt vet var jag skulle börja ens om jag skulle försöka. Men det här...

... en friggin' HITLER-TEKANNA tar kanske ett par prisen (den står i en monter på The Filth and the Fury i Harajuku om någon har slut att ta sig en egen titt). Den är så tacky, så underlig, att jag inte ens tycker att det är smaklöst. Jag tappar bara orden lite och kan inte hjälpa att göra en konstig koppling till Gösta Ekmans porträtt av Pablo Picasso i Hasse & Tages surrealistiska komedi Picassos Äventyr (1978).

Mitt bland den andra "konsten".

They've gone and did it again!

Jag begriper inte hur de gör, men duktiga på det är de, japanerna: att somna precis överallt. Man ser salarymen däckade lite här och var på stan, inte sällan mitt på gatan. Synen ovan mötte oss på hemvägen för ett par nätter sedan. Det ser inte bekvämt ut för fem öre, men uppenbarligen går det precis lika bra som en säng. Och tja, vad gör man när man har mördande pendlingsavstånd och inte får sluta dricka innan chefen gör det?

Gammalt som nytt

Har just kommit hem från en lång, lång dag och passerade för några minuter sedan det här nattliga undret; ett absinthgrönt Tokyo Tower (det ligger verkligen bara ett stenkast från vår lägenhet). Det kanske är vanligt att det lyser grönt med jämna mellanrum, men jag har då alltid bara sett det i den orangeröda skruden. Någon som vet mer om varför tornet är grönt i kväll?

Nu: öl, edamame och Lost (första avsnittet av säsong fyra, finally!). Medan jag väntar på Andreas har jag TV:n på, som visar den kanske underligaste gameshow jag hittills beskådat i det här landet. Ett gäng män ska, med marackas i händerna, jucka mot en maskin som genererar luft. Luften lyfter i sin tur upp ett plasthjärta i ett rör mot en lite mangaflicka med knäppta händer. Den som lyckas få hjärtat att nå flickan snabbast viner (?). Allt ackompanjeras av When a man loves a woman. Jisses.

En fisande docka, tack!

Det är mycket med Japan som jag av förklarliga skäl inte förstår. För det första pratar jag inte språket och bara det skapar en närmast oigenomtränglig kulturell barriär. Visst går det att klara sig ändå, det är bara det att man mer och mer inser hur väldigt... Tja, ytliga (ytliga låter egentligen inte så bra, jag tänker mig att jag ligger "on the surface of things") alla ens upplevelser är i jämförelse med hur djupa de skulle kunna vara.

Men vad jag nog aldrig kommer att förstå, språkkunskaper eller ej, är en del fascinationer som finns i det här landet. Den rosa världen (d.v.s. sexindustrin) kan vi gå in på en annan gång (det är ett ämne värt en hel blogg i sig), men senast härom dagen var vi inne i en leksaksaffär i Ginza och hittade fisande dockor. Det är hela grejen: en liten docka som fiser.

De kallas för PooPooKids och fiser när man trycker dem på magen. Förutom den lilla dockan kan man köpa till en flaska med "fisar", närmare bestämt någon vätska som luktar illa.

Jag förstår inte riktigt. Varför skulle man vilja ha den här leksaken?!

Shibuya Shibuya Shibuya!

Att det är rätt högt tempo på såväl Shibuya 109 som Shibuya 109-2 (två av de mest trendsättande varuhusen i hela Asien) visste vi om. Men att det skulle vara så komplett hysteriskt som det är just nu, under kampanjen 5 Days Bargain, var något av en chock. Kidsen, uppklädda till tänderna (även om de sportar en skoluniform i botten), slussas mellan de små butikerna på de många våningsplanen och lockas in av de ännu mer uppstassade butiksbiträdena, som till pumpande eurodisco står på pallar och i plastmegafoner vrålar ut sina rabatter och erbjudanden. Det är en helt sanslös kakafoni, jag förstår inte hur de orkar jobba i den där miljön. Mycket riktigt tappar många av dem rösten av allt skrikande.


Bland lockelserna finns bl.a. sådana här limited edition-väskor, med hemligt eftertraktat innehåll.






Looken som en stor del av ungdomarna i Shibuya klär sig enligt är på många sätt sig lik sedan vi sist satte vår fot här för knappt två år sedan. Men något jag lagt märke till är att många av killarna börjat köra höga quifs, vilket faktiskt är riktigt coolt. En del av grabbarna som säljer kläder, skor och accessoarer på Shibuya 109-2 skulle på många sätt kunna vara plockade direkt från Los Angeles gator på 1980-talet. De är stylade till tusen, men om de skulle slänga på sig lite mer leopard, kanske ett rosa läppstift och lite mer smink vore en hel drös av dem förvillande lika Mötley Crüe.














Hur mycket jag än sminkar mig och sätter upp håret är jag inte ens i närheten av lika vacker som japanskorna. Hur bär de sig åt? Sitter de hos manikyristen, stylisten och hårfrisörskan varje förmiddag innan de går ut...?

Ginza i mitt hjärta

Som jag många gånger nämnt bodde jag och Andreas i en liten lägenhet i Nihonbashi 2006. Andreas, som kom till Japan långt innan jag gjorde det, styrde upp allting och jag vet faktiskt inte om han hade koll på vilket perfekt läge han lokaliserade oss i när han valde just det boendet. Att vi valde att cykla förbi vår gamla gata och vårt gamla hus på väg hem från Akihabara häromdagen är kanske sådant där som är så dumt (man riskerar alltid att förstörda sina gamla magiska minnen, "nej, men... var det så hääär det var?"), men jag vill på något sätt toucha alla våra "gamla" platser här i stan, åka förbi och säga hej liksom.

Och det känns lustigt att vara tillbaka. Som om tiden stått stilla. Två år är en väldigt lång tid och det har även varit en väldigt händelserik tid, bara det att vi har fått jobb och flyttat två gånger... Nu när vi är i Tokyo igen känns det som om vi har varit här hela tiden. Lokalsinnet trillar dit direkt, jag minns alla gamla vägar, ser hus jag glömt bort men som direkt dyker upp nu när jag ser dem. "Just det...!" Det känns inte som om vi rest ett halvt jordklot, vi har bara kommit hem. Tokyo är precis lika magiskt som det alltid varit, men samtidigt också mycket mer jordnära. Allt det man gjorde stora ögon åt en gång i tiden behöver man inte göra stora ögon åt längre. Nu finns njutningen, igenkännandet, välkomnandet, vännerna, livet.

Och mitt i allt detta: älskade älskade Ginza. Som ett Manhattan i japansk skrud med skyskrapor och spikraka, breda, gigantiska avenyer. Ljust som på dagen även mitt i natten. Varuhus, modehus, restauranger och barer på höjden, på höjden, på höjden. Kanske är det för att det var precis intill Ginza vi bodde 2006 som just den stadsdelen (av de många, av de så otroligt charmiga) etsat sig fast i mig, för inte trodde väl jag att jag skulle vara mest förtjust i världens absolut dyraste kvarter... Jag är en ganska enkel flicka. Men älskade älskade Ginza. Hjärtat sväller av kärlek och jag älskar varje sekund jag är där.

Vi köpte belgiska våfflor doppade i choklad på Manneken i Ginza. Inte för att belgiska våfflor är direkt "exotiskt", men för att där alltid är sådan lång kö och man inte kan hjälpa att bli nyfiken på vad det är som är så speciellt. Inte jättemycket, visade det sig. Det är väl helt enkelt bara det att belgiska våfflor är precis så "exotiska" här i Japan i jämförelse med hur "oexotiska" de är i Europa.

Prylar

När vänner och bekanta inser att man är på väg till Tokyo blir deras önskelistor plötsligt väldigt fantasifulla. Min egen också. Här är något av det där man inte visste att man behövde men som ändå lätt skulle kunna slinka ned i en shoppingkorg.

Ovan: en home soba maker toy från Takara Tomy. Det är bara att stoppa i sobapulver och vatten, vrida på veven och vips - ut kommer ätbara sobanudlar.

Ovan: något för varje sushi-älskare som vill prova på konsten själv. Bandai Namco har skapat som sköter jobbet till dig. Sjögräs, ris och valfritt innehåll förvandlas på ett litet kick till perfekt rullande maki-bitar.

Young Japan i TIME Magazine

De är visserligen inte helt rykande färska från tryckeriet (knappast, de är från 1999 - men på de flesta punkter (skrämmande) precis än i dag), men TIME Magazine har publicerat en serie artiklar om Young Japan som är mycket läsvärda. She's a Material Girl om tonåriga tjejers livsstil och shoppingbegär är särskilt intressant, liksom From We to Me om hur de yngre generationerna bryter mot sina äldre släktingars övertygelser. I listen till höger finns en rad relaterade artiklar.

Och på tal om Hello Kitty...

... vad sägs om det här avgasröret? Bra mycket roligare än de här pimpade bilarna!

Spelens förlovade land

"Du ser ut lite som en mangafigur faktiskt," säger Katarina till mig när jag kommer in nyklippt på kontoret. Det vet jag förstås inte, men jag är väldigt nöjd. Det där med att välja sina vänner med omsorg går igen i mycket; att känna en av frisörerna på Urban by Björn Axén ger t.ex. otroligt fin frisyr till kraftigt rabatterat pris. På tal om mangafigurer kom jag att tänka på Nintendo.

Speljätten har sitt kontor i södra Kyoto. Så vitt jag vet är det helt avstängt för inblickar, inga turer görs och det är nog inte ens tal om att få sätta foten en liten stund i lobbyn. Däremot finns det ju de - kanske t.ex. killen med en hel Nintendo-sleave - som tycker att det är helt ok att bara bli fotograferade framför den ikoniska loggan.

Nintendo i Kyoto:
11-1 Kamitoba hokotate-cho, Minami-ku
Kyoto 601-8501