Karibu Masai!

Efter att ha spenderat de värsta soltimmarna på dygnet på Masaimarknaden i Nairobi inser jag att jag har glömt smörja mig helt och hållet. Min högra axel är till exempel ett rött, svidande inferno och i hårbotten börjar redan såren spricka. Huu.

Masaimarknaden är charmig och på många sätt mycket lugnare än jag föreställt mig. Kollegor som besökt den tidigare upplyste oss i förväg om hur jobbigt det emellanåt kan vara, men i mitt tycke var det ingenting mot kaoset som kan uppstå på en marknad i Asien.
Ja: "come here sister, it doesn't cost anything to look or touch", och ja: en uppsjö så kallade porters som försöker övertala mig att låta dem hjälpa mig handla för att sedan betala en överdriven klumpsumma för allt man samlat på sig.

Men: en enkel acceptans av "tack, men nej tack", och: alla leenden möts med leenden.

Det är däremot lite underligt att komma tillbaka till hotellet och upptäcka att presentbutiken är mycket billigare. Eller kanske inte.

Masaimarknaden uppstod som en faktisk turistattraktion, en plats till vilken västerlänningar kunde komma för att blänga på det rika kulturarv som masaifolket bär med sig. Med tiden blev marknaden så populär att allehanda afrikanska handlare dök upp och i dag kan marknaden under en dag härbärgera tusentals stånd.
Likt på andra marknaden finns det mesta av det mesta: smycken, hantverk, kläder, skor, konst.
Men var försiktig med kameran, masaierna själva vill inte bli fotograferade.

We're in dry county

En oändlig rad samtalsämnen gör att jag, James, Xanthe och Dominic har en tendens att sitta uppe alldeles för sent efter middagarna. När vi i går skrattat lite för högt ett par gånger för mycket insåg vi alla hur mycket vi saknar en kall öl; konferenshotellet vi befinner oss på är så kallat dry och här ute, mitt i ingenstans, är det knappast att knata ut på gatan för att droppa in på första bästa ställe som gäller. Det är lustigt hur något så banalt som en öl ibland kan göra en bra kväll snäppet bättre.

”There should be a lounge around here!” tyckte Xanthe och Dominic meddelade att det finns ett rum i slutet av korridoren han bor i som det mycket riktigt står Lounge på. ”But it's just a room. The door is very hard to open and when you do get it open you come into nothing. Just a room. Not even chairs.”

Dominic tror däremot att han har hittat en liten bar ute på marknaden. ”Well, basically it's just a shed and maybe no better than that room, but I think we at least could get something to drink there.”

Både jag och Xanthe hade presentationer att förbereda inför morgondagens, det vill säga dagens, övningar och insåg att vi måste prioritera dem, hur roligt vi än hade. Men kanske en annan dag. I Nairobi till helgen, kanske?
---
Nu är det förresten en annan dag och mycket riktigt har Melvin från Nairobi-kontoret fixat en taxi in till Limuru Town för att vi vitingar ska kunna få oss en Tusker, den lokala ölen.

Photo crash course

Hela måndageftermiddag har vi fotoövningar tillsammans med Dominic som jobbar med nya medier på London-kontoret. Alla övningar är praktiska, lärorika och riktigt underhållande. Inte nog med att vi får analysera ett stort antal bilder för att definiera ”what makes a good or a bad photograph”, vi får även en timme på oss att själva gå ut på gatorna i Limuru för att ta hitta en person som ställer upp på uppgiften vi har fått: find a person and take one portrait, one action shot and one context shot. Bilderna ska sedan analyseras i hela gruppen och någon utses till vinnare av $15 som Dominic plockar ur egen ficka.

Tillsammans med Zuhuur från Somaliland och Sherine från Kenya går jag till en närliggande marknad. Vi har en klar fördel i att Sherine pratar det lokala språket, men det är trots det väldigt svårt att hitta någon som vill ställa upp. Så gott som samtliga vill ha betalt för att göra det. "That white girl is going to go home to her country and sell the photo anyway, why shouldn't I get paid for it too?"

Fair enough, jag hade inte heller ställt upp om en vilt främmande människa kom och ville fotografera mig. Vår lilla grupp räddas dock av Sherines språkkunskaper och Zuhuurs charm. Vi lyckas ta hela tre olika serier; en på en kvinna som säljer grönsaker på marknaden, en på tre kvinnor på en skönhetssalong och en på en man som jobbar som skräddare.

I slutänden väljer vi ut tre bilder på grönsaksförsäljerskan Mama Grace att lämna in.

Dominic har inte avgjort själva tävlingen än och jag bryr mig inte om att vinna, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Jambo!

Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.

Cicadornas sång har av någon anledning alltid varit betryggande. Jag minns min första resa till Thailand, en tidig morgon vid fyra, ensam ute på balkongen med en cigarett. Nedanför smattrande mopeder och så cicadorna outtröttliga läten, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känns det fortfarande varje gång.

I Amsterdam mötte jag upp med Xanthe och James som kom från Dublin respektive Bristol, och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi med destination Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.

"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.

Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok. Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar.

Nu har vi bara lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen.

Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos. Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Och så Jesus, han är med överallt. Allestädes närvarande så där som guds son ska vara.

Billigt

Jag kan inte hjälpa att bli annat än förvånad när jag, med bara tre veckors varsel, bokar flyg från Stockholm till Kenya och det landar på nätta 6 000 kronor. Borde det inte rimligtvis vara dyrare?

Något känns helt off när jag samtidigt försöker boka en tågbiljett mellan Stockholm och Köpenhamn, ute ett halvår i förtid, och det kostar 2 000 kronor. Med studentkort.

Hur går det här ihop? Och att SJ skulle ta miljöfrågor på allvar, vilket skitsnack. Jag måste gå från mina principer helt i den här frågan och verkligen ställa mig bakom en privatisering. Konkurrens på järnvägen, tack!

Kenyan Tidbits

Det blir visst en tripp till Kenya i mitten på mars. Galet kul, med tanke på att jag aldrig besökt ett enda land i Afrika. Can't wait!

Mount Kenya.