In the desert, no one can hear you scream

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.

Att hitta "hem"

Vissa saker ligger uppenbarligen i ryggmärgen på en. När vi kör ned för Highway 1, Kaliforniens välkända kuststräcka, kommer jag på mig själv med att känna igen mig, utan att kunna sätta fingret på varför. Är det alla filmer och bilder jag har sett som gör att det känns så bekant? Det är ett å ena sidan kuperat landskap (Kaliforniens inland) och å andra sidan en overkligt vidsträckt evighet (Stilla Havet) som omger oss så långt ögat kan nå; gång på gång utbrister vi "whhooa" och "oooj" av utsikten. Det är vackert så att det känns ned i tårna.

Så slår det mig plötsligt. Det är ju så här landskapet i The Lost Boys (Joel Schumacher, 1987), en av de filmer jag sett allra flest gånger och än i dag en av de bästa, ser ut (01:00)! Det är därför jag känner igen mig. Och då sjunker det också långsamt in, att det är till just Santa Cruz vi är på väg, staden som agerade som fiktiva Santa Carla, alla vampyrers favvishood och "the murder capital of the world", i filmen (01:50).

Sedan dess har jag varit alldeles till mig. Särskilt när vi tidigare i kväll gick längs med The Santa Cruz Boardwalk, nöjesfältet som en stor del av The Lost Boys utspelar sig på.

The Santa Cruz Boardwalks anor går så långt tillbaka i tiden som 1865, men har funnits i sin nuvarande form sedan 1907. Numera är det det enda riktiga nöjesfältet vid havet som finns kvar längs den amerikanska västkusten. (Sedan Coney Island utanför New York stängt igen måste det vara den enda i landet). Jag är löjligt förtjust i gamla nöjesfält, känslan av vintage, cirkus och freakiness som fortfarande ligger i luften. Allt från de gamla typsnitten till de siande trollkarlsmaskinerna till de mer moderna inslagen av flipperspel och blinkande arkadhallar slår an en sträng i mitt inre som ljuder länge, länge.



Se bara, hur läckert som helst! Och människorna ser ungefär likadana ut än i dag (02:00).

Tyvärr är attraktionerna, marknadsstånden och butikerna längs The Santa Cruz Boardwalk bara öppna dagligen över sommarhalvåret; under vintern endast på helgerna. Det svider lite att inte få ta en tur med träberg-och-dal-banan The Giant Dipper eller den orgelspelande merry-go-round (00:45) som snart är 100 år gammal. Men man ska alltid ha skäl att återvända till en plats.

Voted world's best seaside amusement park.

Finfint

Jag och Andreas fastnade framför Lost in Translation härom veckan. "Inte så konstigt, det här är ju som porr för oss," kommenterade Andreas när vi satt och dreglade över alla fenomenala storstadsvyer stämningsfullt tonsatt av The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Death in Vegas.

• Boende på New York New York Hotel & Casino i Las Vegas över nyår med guaranteed view of the strip - check! Fatta att stället har en helt egen bergochdalbana, whoho, paaarteeey!
  

"Batman - The Dark Knight" når Tokyo

Jag var hyfsat förvånad när jag upptäckte att jag tyckte att Batman Begins var en riktigt bra film - bra så där som Dogville, A History of Violence och Lady Vengance är bra filmer. Jag, som har en stor faiblesse för skräckfilmer, tyckte också att Cillian Murphys porträtt av Dr Jonathan Crane var riktigt ruskigt. Det har därför känts självklart att gå och se The Dark Knight. Och att Heath Ledger skulle göra en intressant insats och lyfta Jokern till helt nya filosofiska nivåer stod klart långt innan hans eget liv hann ikapp rollen.

Batman-gänget, de delar som finns kvar av det, har i dagarna besökt Tokyo för att göra PR för filmen (som om det egentligen skulle behövas, en skådespelares tragiska död har mer än väl försäkrat filmens vikt i det gröna guldet...). Regissören Christopher Nolan har tillsammans med huvudrollsinnehavaren Christian Bale samt Maggie Gyllenhaal och Aaron Eckhart pratat om The Dark Knight och inte minst om Heath Ledger och hans magnum opus-insats som Jokern.

“I chose Heath after seeing him in Brokeback Mountain,” berättade Nolan på presskonferensen. “I was confident he was fearless enough to take on an iconic role, get his teeth into it and make it his own. The Joker stands for anarchy. He has no predictable motivation. The thrust of his villainy is that he takes pleasure in tearing down the structures of society, taking the morals and rules that others live by and turning them against each other.”

Jag kan inte låta bli att citera Fredrik Strage som i juni skrev en av sina strålande DN-krönikor och, som så ofta, slog huvudet på spiken:

"Heath Ledger [har] sagt att han influerats av två figurer i sitt porträtt av Batmans ärkefiende Jokern: Sid Vicious och Malcolm McDowells värsting i 'A clockwork orange'. Heath Ledger stängde in sig på ett hotellrum i flera veckor och övade på Jokerns skratt. Han ville bort från Jack Nicholsons klassiska men knasiga tolkning av figuren. Ledger sa att han ville spela 'en fullständig sociopat, en kallblodig, massmördande clown'.

Av trailern att döma har Heath Ledger skapat ett nihilistiskt odjur som likt Sid Vicious struntar i om han lever eller dör. Hans röst svajar från det mörkt sluddrande till det ljust psykopatiska. 'To them you're just a freak, like me', säger han till Batman och berör superhjältegenrens mest klassiska tema att hjälten och skurken bara är två sidor av samma mynt. Om 'The dark knight', som tidigare påståtts, inspirerats av Frank Millers seriealbum 'The dark knight returns' finns det goda chanser att filmen utvecklar det masochistiska förhållandet mellan Batman och hans antagonist. I Millers version var Jokern en hårdmejkad bög som längtade efter att Batman skulle bestraffa honom.

Heath Ledgers make-up är mer skabbig än fjollig. Det ser ut som om han inte torkat av den på flera veckor. Läppstiftet har kladdats över de groteska såren i hans mungipor. Kläderna är också sunkiga. Filmens kostymör beskrev i tidningen Empire den nya Jokerlooken med ord som 'grunge', 'punk' och 'anarki'."

Det låter onekligen som en karaktär precis i min smak. Vi har fortfarande inte kommit iväg och sett filmen (när man är ett gäng som ska gå tar det tid att koordinera liven), men jag vågar tro att det blir en intressant filmupplevelse.

Tokyo-abstinens?

Jag tror inte att det finns många som sätter sin fot i Tokyo och senare inte får grav abstinens efter staden. Som plåster på såren kan man då plugga in filmen TOKYO NOISE (2001) av Kristian Petri och Jan Röed i dvd-spelaren. I ett slags visuellt, urbant kollage porträtteras världens största och mest intensiva dygnet runt-öppna metropol, bl.a. genom intervjuer med en av mina japanska favvo-fotografer Nobuyoshi Araki (som jag bloggat om här).

Å andra sidan kanske man bara får mer abstinens av det...? Hur som helst är filmen väldigt sevärd!

Inget är för smalt för Japan

Det är ju minst sagt häpnandsväckande att Shigeo Tokuda är det hetaste namnet inom den japanska porrbranschen - han är 74 år gammal! Den prominente herren tyckte helt enkelt att det var trist att bara pensionera sig och har nu spelat huvudrollen i över 350 porrfilmer där han bestigit allt från 20-åringar till 70-åringar...

Frugan och dottern, som han bor tillsammans med i centrala Tokyo, känner inte till hans "andra liv" som han kallar det, men hur han kan hålla det hemligt för dem begriper jag inte: Shigeo Tokuda är så poppis i Japan att han är en hel industri (tänk en gubbig motsvarighet till Jenna Jameson). Tokuda säger att han vill jobba till han är 80 - eller längre, om produktionsbolaget Glory Quest vill ha honom. Det är inte bara Tokuda som är en stor stjärna, över huvud taget är så-kallad "elderly porn" en minst sagt booming business i Japan just nu och runt en tredjedel av all pornografi som produceras hamnar i det facket, med något tveksamma titlar som Maniac Training of Lolitas och Forbidden Elderly Care.
Tja, var skulle det annars vara det? Ingenting är för smalt i det verkliga fjärran östern...

Katie has stolen my heart

Jag gillar det mesta som är kawaii och gulligt. Som mången gång konstaterat i Tokyo finns det en uppsjö av ting som passar 100 procent i den miljön men som skulle te sig tämligen töntiga utanför sin kontext, i Sverige. Men vissa saker kan jag inte låta bli att köpa hur som helst, som kommer att följa med till vilket hem som helst, var i världen jag än då och då hamnar. T.ex. söta varelser skapade av Hayao Miyazaki. Som den här, här intill. Eller Kikis katt.

Eller som alla varelserna i Tonari no Totoro.

Så fantastiska!

Jag har nog aldrig fastnat för tecknade Hollywood-skapelser. Men när jag och Andreas såg Horton Hears a Who! häromdagen blev jag handlöst betuttad i "the yellow poof ball" Katie. Jag har inte den bleeekaste aning om vad det ska föreställa för något, men det spär säkerligen bara på charmen. Den här gula bollen är så söt att mitt hjärta brister. "Ååååååh!" piper jag och klappar händer per automatik så fort jag ser Katie. Jag gör det nu, bara av tanken. Titta bara!

"In my world everyone's a pony and they all eat rainbows and poop butterflies!"

Jag vill ha en alldeles egen Katie! När kommer gosedjuren?!

Svenska och japanska kungligheter av olika slag

Som ni kanske har hängt med på, befinner sig vårt svenska kungapar för närvarande på statsbesök i Japan. Martin har skrivit en del om det om någon är intresserad av andra typer av rapporter från besöket än vanliga medias.

Kungaparet inledde sin vecka i Japan förra söndagen, bland annat med samtal med representanter för den svenska industrin som också skickat en delegation till Tokyo. De har även varit på den svenska ambassaden, träffat det japanska kejsarparet Akihito och Michiko, den japanska premiärministern Shinzo Abe. Det är andra gången ett svenskt statsbesök äger rum till Japan och en rad symposier kantar veckan, bland annat om bioteknik, energi och sexuellt utnyttjande av barn.

Glada japaner hälsar kungen och drottningen välkomna med svenskt-japanskt flaggviftande.

Det ödmjuka bugandet är en del av vardagen i Japan, så även inför kungligheter.

Flaggorna fortsätter att viftas för kungen och kejsaren Akihito.

Drottningen möts av flickor i traditionell kimono på svenska ambassaden.

Drottningen skålar med kejsaren Akihito.

Kända modedesignern Issey Miayke är förtjust över att få träffa drottningen.

Förtjust tycks även flerfaldigt prisbelönta och djupt älskade animatören och regissören Hayao Miyazaki, när de träffas på Museum Ghibli (ett museum tillägnat Miyazakis tecknade skapelser, fantastiskt fantasifullt - och populärt).

Miyazaki och drottningen samtalar under hans skapelse Laputa.

Och titta, där står ju lilla jag framför densamma - dock vid ett helt annat tillfälle.

Foto: SvD.

Julstress och japansk film

Deadlines för artiklar, inlämningsuppgifter till universitetet och en förestående flytt kräver allra mest av min tid.

Nadia uttryckte en önskan om att få läsa något om japansk skräckfilm, vilket vore väldigt spännande att skriva om. Jag håller just nu på att gräva lite mer i ämnet.

Fram till det blir en lite mer matnyttig artikel, passar jag på att tipsa om boken The Midnight Eye Guide to New Japanese Film av Tom Mes och Jasper Sharp.

Den japanska skräckfilmen får utrymme i boken, där det berättas om hur Hideo Nakatas Ringu (1998) blev startskottet för genren internationellt (visste ni att filmen inte bara gjorts i den amerikanska remaken The Ring, utan att även en koreansk remake är gjord?).

The Midnight Eye Guide... innehåller, förutom den nutidshistoriska skissen, recensioner och filmkritik, liksom regissörsporträtt av t.ex. Takashi Miike (en av mina favoriter, och minst sagt kontroversiell), Naomi Kawase (Japans mest framgångsrika kvinnliga regissör), Sogo Ishii ("the punk Japanese filmmaker") och Ryosuke Hashiguchi (som porträtterat homosexuella relationer i den japanska vardagen).

Det japanska filmlandskapet är minst sagt levande och intressant.

John Cameron Mitchell

En av mina stora idoler är regissören och skådespelaren John Cameron Mitchell. Första gången jag såg hans fantastiska debutfilm Hedwig & the Angry Inch var sommaren 2002, på en gratisvisning under det årets Malmöfestival. Förtrollningen var omedelbar och har hållit i sig sedan dess: än idag är det en topp-3 favoritfilm; en film jag kan se upprepade gånger utan att tröttna och utan att tappa intresset. Året därpå var vi ett kompisgäng, och tillika stora Hedwig-fans, som såg filmen på Roskildefestivalens Open Air Cinema. Vi jublade, drack rödvin ur flaska och sjöng med i alla sångerna. (Filmen är faktiskt anledningen till att jag ursprungligen alls köpte en dvd-spelare; för att Hedwig på den tiden bara gick att få tag på via import-dvd).

Nu har Michells andra film, Shortbus, börjat gå upp runt om i världen; en New York-baserad historia om mänsklig intimitet och emotionella blockeringar. I torsdags gästade regissören Stockholm Filmfestival och biografen Skandia för premiärvisning och s.k. Face2Face under ledning av Emma Gray Munthe.

Munthe skriver på Svenska Filmkritikerförbundet: "Förväntningen i luften ligger [---] tung [---] i foajén till Skandia när det [---] är dags för Shortbus-premiär. Filmerna får oftast inte applåder på de svenska pressvisningarna. Det fick däremot Shortbus i går kväll. Den öppnade tävlingen med buller och bång - och även om regissören John Cameron Mitchell tyckte att den svenska publiken var väldigt artig och städad var det tydligt att filmen gillades. Mycket. Jag höll i det efterföljande Face2Facet - och den löjligt välformulerade och smarta, fantastiska John Cameron Mitchell hade publiken som i en liten ask. Mig också."

Jag håller med. Det var nästan magi i luften, på samma sätt som det var magi i luften när vi såg Face2Face med David Lynch på Stockholm Filmfestival 2003.

Munthe intervjuade även Mitchell i Cannes tidigare i år, en intervju som går att se här och som tydligt visar Mitchells humor, intellektuella skärpa och oerhört vettiga åsikter - lite som det var i torsdags, alltså.