14 januari 2008

Paris


Sedan i torsdags har jag varit i Paris. Oron för att min sjuka skulle komma tillbaka av flygresan visade sig vara meningslös. Nog för att det gjorde mycket ont i huvudet av trycket, men i övrigt var jag lika snörvlig-men-troligtvis-på-väg-att-bli-frisk tillbaka på marken som uppe i luften.
Resan till Paris fick jag i födelsedagspresent av mannen. I ärlighetens namn tror jag att det hade dröjt många år till innan jag för första gången satte foten i den franska huvudstaden (fyra timmar på Charles du Gaulle för 15 år sedan går ju inte att räkna...) om det inte vore på det viset. Jag har i ärlighetens namn inte känt mig direkt dragen till Paris. Kanske för att jag aldrig varit direkt charmad av den franska kulturen, kanske för att jag hört så många skräckhistorier om en storstad i förfall (upploppen som spreds från Clichy-sous-Bois 2005 och dess underliggande orsaker var väl de senaste att läggas till högen) som egentligen mest lever på ett forna tiders romantikrykte.
Men tji fick jag. För jag tyckte väldigt mycket om Paris. Allt från vårt fräscha lilla rum i Asnières-sur-Seine till charmiga Asnières-sur-Seine i sig till de förtrollande, glittrande nattljusen i trädkronorna längs Avenue des Champs-Élysées till kullarna i Montmartre till de små men ack så glassiga barerna vi trillat över till till de stora men ack så karaktärsrika brasserierna vi trillat över till... Ja, till det mesta.
Maken ligger, vid det här laget sedan nästan ett år tillbaka, i "förhandlingar" med en professor i Paris som insisterar på att han ska komma dit för att vidareutveckla sin rapport som han skrev när vi bodde i Tokyo. Jag har hela tiden varit positivt inställd till projektet, men efter att mina fötter promenerat på parisiska gator är jag mer än så. Jag är peppad. Bo ett år i Paris? Ja, men varför inte? Den planerade flytten tillbaka till Tokyo skadas knappast av det, tvärtom. Och så kunde jag ju försöka lära mig franska.
Nu har jag tusen och en saker att ta itu med som samlats på hög av den evighetslånga sjukdomstiden. Hurra...

2 kommentarer:

Birgitta sa...

Jag har lite, lite pa kann att ni mott ert Paris fran samma utsiktspunkt som jag mitt, alltsa via ett litet mindre samhalle som kanns "genuint"; som Alfortville for mig alltsa.
Kul att det blev en san bra vistelse!
(Och sorry for sattet att skriva. Sitter pa ett krypin i Managua, Nicaragua, och skriver det har... Globaliseringens effekter ser olika ut fran olika utgangspunkter. Och urbana centra med. Managua ar ju lite, lite mindre an saval Paris som Tokyo - men storstad och huvudstad i vilket fall som helst. Pa SINA villkor.)

Linda sa...

Jag tror det också. När vi klev av tåget på stationen Asnières-sur-Seine (som varken frekventeras av métro eller RER, det var hederligt "suburban rail") charmades jag direkt av de låga husen, de trånga gatorna, de små lokala kött- och ostbutikerna (även om jag ju inte gillar kött och det luktade ganska illa) och den starka känslan av att vara någon heeelt annanstans än hemma. Jag gillar att komma till det mer "genuina" som är just så där; att den här platsen finns bara här, att man inte är någonstans som likagärna skulle kunna ligga i Tjeckien eller Chile eller Kina.
Sen var ju själva Paris coolt också! Jag skulle gärna flytta dit. Frågan är bara vad jag skulle göra där...? Men jag har ju tid på mig att komma fram till det.