Andreas är ute och äter middag med en vän. Jag sitter hemma och jobbar och börjar få rejält tråkigt. Kanske skulle jag för en gångs skull bara babbla på lite om mig själv? Det kunde kanske vara roligt för en gångs skull.
Jag lämnade in ett stort jobb till Sydsvenskan i fredags. Fotografen ringde mig idag och berättade att det blir fem sidor i nöjesbilagan och ett uppslag i kulturdelen dagen därpå (vilket Simeon uttrycker med orden "det är bra att vi når den äldre generationen också, typ mamma och pappa"). Jag är alltid nojig när jag ska lämna ifrån mig ett jobb och när man då får positiv respons och stor exponering på det man gjort, då känns det minst sagt skönt. Jag vet inte hur många av er som läser som skriver själva eller pysslar med något annat kreativt som sedan en annan person ska bedöma - men att ge ifrån sig en text för den typen av publikation känns som att ge bort en bit av sig själv. Texten är min själ på papper, om man får lov att vara lite fånig.
Musik är en enormt stor del av mitt liv. Någonstans i botten började jag trots allt som musikskribent. Det har väl gått lite från den där 13-åringen som skrev om Smashing Pumpkins, Tairrie B. och Type O Negative i skoltidningen på högstadiet till 16-åringen som skrev om Iodine Jupiter (som jag sedermera var på en av de mest bisarra efterfesterna i mitt liv tillsammans med) i skoltidningen på gymnasiet till 23-åringen som var så nervös att hon trodde att hon skulle kräkas när hon intervjuade Dave Ogilive, monsterproducenten från Kanada, inför hans egen musikdebut Jakalope. Så starstruck som jag blev då han började prata om att hans "goda vän Trent Reznor" hade varit uppe och hälsat på helgen innan har jag nog aldrig blivit. Det blir lite den där six degrees of separation-grejen på riktigt (att man bara är som mest sex personer isär från alla människor på jorden).
Hur som helst. Musik betyder oerhört mycket för mig och just nu har Katarina, min mentor och vän, introducerat mig för Katie Melua och jag fullkomligt smälter av hennes röst. Trots att hon är född i Georgien och uppvuxen på Irland och brukar sägas ha "något väldigt brittiskt" i sin musik får den mig obönhörligen att drömma om sena New York-nätter på det där alldeles särskilt bitterljuva viset som det inte går att sätta ord på.
Jag hyllade förresten fantastiska Kat von D på internationella kvinnodagen förra året och har till min glädje upptäckt att TV6 nu börjat köra LA Ink. Smälter jag av Katies röst smälter jag av Kats och hennes vänner utomjordiska coolhet. En bekant i London har förresten blivit tillfrågad om han ville ställa upp på London Ink, men det replikerade han med att han inte var någon "fucking sell out". Integritet, gott folk!
Och nu har visst mannen hunnit komma hem så jag ger upp det här med att babbla om mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
LA ink, haha ja att Kat ar en sell out ar det val ingen som ifragasatter, La Ink ar en riktigt trashig dokusapa men jag alskar den anda! Sen ar hon den enda tatueraren i bygget som ar riktigt duktig. Med alla super tatuerare som finns i USA kunde hon ha valt nagra battre tycker jag.
Ja, coolheten baserar jag nästan bara på deras utseende, knappast något annat. Haha! Både LA Ink och Miami Ink känns väldigt trashigt, men man drömmer ju minst sagt om att leva rockstjärneliv i LA när man ser det! Det ska jag se till att göra på min Kalifornien-tripp i vinter!
Skicka en kommentar