Att hitta "hem"

Vissa saker ligger uppenbarligen i ryggmärgen på en. När vi kör ned för Highway 1, Kaliforniens välkända kuststräcka, kommer jag på mig själv med att känna igen mig, utan att kunna sätta fingret på varför. Är det alla filmer och bilder jag har sett som gör att det känns så bekant? Det är ett å ena sidan kuperat landskap (Kaliforniens inland) och å andra sidan en overkligt vidsträckt evighet (Stilla Havet) som omger oss så långt ögat kan nå; gång på gång utbrister vi "whhooa" och "oooj" av utsikten. Det är vackert så att det känns ned i tårna.

Så slår det mig plötsligt. Det är ju så här landskapet i The Lost Boys (Joel Schumacher, 1987), en av de filmer jag sett allra flest gånger och än i dag en av de bästa, ser ut (01:00)! Det är därför jag känner igen mig. Och då sjunker det också långsamt in, att det är till just Santa Cruz vi är på väg, staden som agerade som fiktiva Santa Carla, alla vampyrers favvishood och "the murder capital of the world", i filmen (01:50).

Sedan dess har jag varit alldeles till mig. Särskilt när vi tidigare i kväll gick längs med The Santa Cruz Boardwalk, nöjesfältet som en stor del av The Lost Boys utspelar sig på.

The Santa Cruz Boardwalks anor går så långt tillbaka i tiden som 1865, men har funnits i sin nuvarande form sedan 1907. Numera är det det enda riktiga nöjesfältet vid havet som finns kvar längs den amerikanska västkusten. (Sedan Coney Island utanför New York stängt igen måste det vara den enda i landet). Jag är löjligt förtjust i gamla nöjesfält, känslan av vintage, cirkus och freakiness som fortfarande ligger i luften. Allt från de gamla typsnitten till de siande trollkarlsmaskinerna till de mer moderna inslagen av flipperspel och blinkande arkadhallar slår an en sträng i mitt inre som ljuder länge, länge.



Se bara, hur läckert som helst! Och människorna ser ungefär likadana ut än i dag (02:00).

Tyvärr är attraktionerna, marknadsstånden och butikerna längs The Santa Cruz Boardwalk bara öppna dagligen över sommarhalvåret; under vintern endast på helgerna. Det svider lite att inte få ta en tur med träberg-och-dal-banan The Giant Dipper eller den orgelspelande merry-go-round (00:45) som snart är 100 år gammal. Men man ska alltid ha skäl att återvända till en plats.

Voted world's best seaside amusement park.