27 mars 2009

En värld, en annan

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".


2 kommentarer:

zingzingpowpow! sa...

Din blogg är underbar! Jag måste säga att jag är sjukt tacksam för dina tokyo-artiklar, iom min resa på sisådär 4 månader. Åker på torsdag. tack!

Linda sa...

Tack så jättemycket! Sådant värmer verkligen.
Har varit på resande fot i USA och Kenya så det har blivit väldigt mycket fokus på det på sistone, men det blir mycket mer Tokyo snart igen, lovar :)