Karibu Masai!

Efter att ha spenderat de värsta soltimmarna på dygnet på Masaimarknaden i Nairobi inser jag att jag har glömt smörja mig helt och hållet. Min högra axel är till exempel ett rött, svidande inferno och i hårbotten börjar redan såren spricka. Huu.

Masaimarknaden är charmig och på många sätt mycket lugnare än jag föreställt mig. Kollegor som besökt den tidigare upplyste oss i förväg om hur jobbigt det emellanåt kan vara, men i mitt tycke var det ingenting mot kaoset som kan uppstå på en marknad i Asien.
Ja: "come here sister, it doesn't cost anything to look or touch", och ja: en uppsjö så kallade porters som försöker övertala mig att låta dem hjälpa mig handla för att sedan betala en överdriven klumpsumma för allt man samlat på sig.

Men: en enkel acceptans av "tack, men nej tack", och: alla leenden möts med leenden.

Det är däremot lite underligt att komma tillbaka till hotellet och upptäcka att presentbutiken är mycket billigare. Eller kanske inte.

Masaimarknaden uppstod som en faktisk turistattraktion, en plats till vilken västerlänningar kunde komma för att blänga på det rika kulturarv som masaifolket bär med sig. Med tiden blev marknaden så populär att allehanda afrikanska handlare dök upp och i dag kan marknaden under en dag härbärgera tusentals stånd.
Likt på andra marknaden finns det mesta av det mesta: smycken, hantverk, kläder, skor, konst.
Men var försiktig med kameran, masaierna själva vill inte bli fotograferade.

En värld, en annan

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".

Supreme master of magic

Jag har aldrig velat ha en affisch så mycket som den här, vilken vi såg i en antikvitetsbutik i Carson City. Bara $1500? Coming up...

Tokyo Hellcats

Jag vet att de här grabbarna har dåligt rykte, men någonstans kan jag inte hjälpa annat än tycka att de är coolast i stan.

Walking in a winter wonderland

Den årliga, och 60e i ordningen, snöfestivalen i Sapporo är visserligen över, men som vanligt slog skulpturerna alla rekord i "oooh"-ande och "aaah"-ande. Jag är hopplöst trött på kyla nu, men måste instämma lite i beundrarkörerna ändå. Tänk vad man kan!
Snöfestivalen lockar två miljoner besökare varje år. Om man kanske själv vill delta något år, finns det hyfsat utförliga instruktioner på hemsidan om hur man gör en snöskulptur. Jag tror dock inte att jag skulle klara av något mästerverk trots det...

Kom undan det japanska monstret

Till makens förtret sväller mina bokhyllor ideligen. Hade jag haft tid och råd hade jag säkerligen dagligen köpt på mig diverse spännande titlar. Det senaste måstet är Hiroko Yodas och Matt Alts "Yokai Attack! The Japanese Monster Survival Guide". Skräckfantast som jag är känns det ju oumbärligt att äga en guide som inte bara ger detaljerad bakgrund till de flesta av de intressanta (inte minst ur kulturantropologisk synvinkel) japanska nationalgastarna, utan också kvicka och roliga överlevnadstips.

"Many of these are much scarier than that creepy kid from 'The Grudge'," kommenterar recensenten Kevin McGue i Metropolis. "Consider the onibaba, a haggard old woman on a mission to tear livers out of unborn children."
Yikes!

Boken finns att beställa från t.ex. Amazon eller Science Fiction Bokhandeln.

Ett land är inte alltid ett land

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!


Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

There's not much love in the Haights

Vi har spenderat hela dagen i The Haights - särskilt berömt som skådeplats för the summer of love 1967 och hela den amerikanska hippierörelsens födelseplats, mitt i korsningen Haight Street / Ashbury Street - och det finns mycket att berätta. Men för någon som inte ens var född när Haight-Ashbury såg sina glansdagar är det svårt att kommentera något om områdets stämning, betydelse, utveckling. Samlade intryck beskrivs bäst med ord som färgglatt, ekologiskt, rockigt, charmigt, graffittimålat, viktorianskt, lite nedgånget och shabbigt. Jag trivs där på samma sätt som jag trivs i Londons Camden, New Yorks East Village eller Tokyos Harajuku, bland underliga butiker, underliga fasader och underliga människor. Hur skulle man överleva utan underligheter?

Haight-Ashbury lockar än i dag, 40 år efter kärlekssommaren, "drifters, dreamers and dropouts". Vilket också innebär att området har en stor andel hemlösa och artikeln Time sours the Haight’s love-in, som publicerades i Los Angeles Times i maj 2007, är en intressant kommentar som lyfter fram olika perspektiv.

"A lot of ex-hippies-turned-homeowners are weary of the youthful intruders. They want the Haight to adopt a more mature demeanor, just as they have.

Outreach services, they say, only draw more young people to the area. Many suggest sending the homeless to centers in other areas, including the inner-city Tenderloin district.

'I’m sick of stepping over gangs of kids, only to be told ‘Die, yuppie!’ A lot of us were flower children, but we grew up,' said Robert Shadoian, 58, a retired family therapist. 'There are responsibilities in this world you have to meet. You can’t be drugged out 24/7 and expect the world to take care of you.'

It was easier not to ask for help here in the 1960's, when communal crash pads rented for $40 a month. Back then, a lot of the young new arrivals were middle-class. That’s changed too. Today, young people who spend their days in the Haight spend their nights in Golden Gate Park.

Many are blue-collar misfits fleeing broken homes, sexual abuse, parents with drug and alcohol problems. Some are addicted to crack, heroin and other hard drugs. Proud to live on society’s fringes, they rely on a tribal closeness for survival, resisting contact with outsiders."

Läs hela artikeln här.

Det rör sig inte mycket mer än västkusten i USA i mitt huvud just nu. Skulle vilja besöka några av Gallo-familjens vingårdar, men de ligger norr om San Francisco och eftersom vi tyvärr inte kommer att köra ditåt blir det svårt... Sitter nu och försöker hitta intressanta alternativ söderut, på vägen mot Los Angeles. Med tanke på att det finns runt 800 vingårdar och mer än 200 000 vinodlingar i Kalifornien ska det inte vara något problem. Det ska tydligen ligga bra gårdar i Monterrey vilket vi ändå planerar passera. Om någon har konkreta tips är de varmt välkomna.

Naturen längs Pacific Coast Highway måste vara en av de vackraste platserna i världen.

Nan Goldin

I dag ska jag se utställningen med den amerikanska fotografen Nan Goldin på Kulturhuset. För att knycka allmänna beskrivningar av henne, betraktas Goldin som en av vår tids mest betydelsefulla fotografer och har bildat skola för otaliga konstnärer i senare generationer. Sitt genombrott fick Goldin under tidigt åttiotal med The Ballad of Sexual Dependency, ett diabildsverk med över 750 fotografier som inleder det utforskande av frågor kring relationer, sexualitet, kön, normer, beroende och intimitet som kommit att bli centrala teman i hennes konstnärskap. Med verket synliggjorde Goldin homosexualitet, droger och aids under en tid då samhället försökte ignorera dessa politiskt obekväma ämnen.

På Kulturhuset visas en stor del av Goldins produktion, från sjuttiotalets svartvita serie med transvestiter i Boston fram till 2006.

Otaku = mördare?

Jag tror att få missade nyheten om hur Tomohiro Kato gick bärsärkargång med en kniv i elektronikdistriktet Akihabara för någon månad sedan och skadade 14 människor, varav sju dog. Om det var en stor nyhet i Sverige kan ni tänka er hur stor nyhet det var här i Tokyo, särskilt m.t.p. att staden räknas som en av världens tryggaste.

Debatten har gått i många riktningar, men dådet har bland annat (surprise, surprise) knutits till faktumet att attacken skedde just i Akihabara. För er som inte känner till stadsdelen kan det enkelt förklaras som otaku-heaven, d.v.s. ett distrikt till brädden fyllt av manga, anime, spelhallar, dator- och tv-spel, maid cafés, elektronik, action figurer och allt annat som man ö.h.t. kan tänka sig attraherar en otaku (otaku är alltså helt enkelt det japanska uttrycket för en nörd som gillar just den typen av saker). Debatten har då, liknande den kring t.ex. spel som Grand Theft Auto, handlat om att lägga skulden på otaku-kulturen snarare än de faktiska sociala problem som ligger bakom Katos blodiga urladdning. Att Kato misslyckats med sin universitetsutbildning, var fattig och skuldsatt och upplevde sig själv som ett misslyckande är nog si så där hundra gånger mer relevant bakgrundskontext än huruvida det skulle vara en fara för samhället att "vara otaku".

Det vilar en enorm press på japanska mäns axlar. Det ursäktar inte mord, verkligen inte. Men vill man leta förklaringar och i längden förändra och förhindra att den här typen av vidrigheter sker: leta efter fakta där fakta står att finna, inte i subkulturer.

© Said Karlsson

Män och manlighet i några få meningar

Andreas har, efter mycket om och men och beslutsångest, köpt en fantastisk Canon-kamera. Jag älskar att fotografera men är inte ett dugg hajj på produkter (lat). När jag befinner mig i diverse kamerabutiker (och tro mig, det finns många i den här staden) roar jag mig med att titta på och inspireras av exempelfoton, och reklam. Det är ganska intressant att se hur idéen om skönhet, både manlig och kvinnlig sådan, varierar mellan länder och kulturer. Den tjusiga karlen ovan, som gör reklam för Nikon, är kanske inte typexemplet på en västerländsk man's man direkt (Nathalie var även gullig och upplyste mig om att det är Kimura Takuya, "90-talets sexsymbol för hela Japan", på bilden). Jag inser att ingenting i denna värld är så enkelt som bara vad ögat ser, men det känns samtidigt oerhört befriande varje gång jag ser typexempel på hur idéer om manligt och kvinnligt inte är mycket mer än socialt inlärda mönster. Att kvinnors rättigheter i mångt och mycket är löjligt eftersatta i det här landet är jag mycket väl medveten om, men finns det egentligen någon japansk machokultur i den bemärkelse "vi västerlänningar" talar om macho? Där manlighet definieras i termer av t.ex. våld?

Pinky & Killer DX Book

Med jämna mellanrum dyker det upp otroligt spännande fotoböcker från/om Japan. Fotografen Joan Sinclairs Pink Box är definitivt en av dem. Den senaste jag trillat över är Photographerhals Pinky & Killer DX Book som behandlar allt det fascinerande som pågår bakom Tokyos undergroundelits lyckta dörrar, på VIP lounger och i temarummen på diverse Love Hotels. Vilken tur att Photographer Hal är välkommen dit och kan visa oss andra vanliga dödliga.
"Lewd, shrewd and often nude, the antics of couples in Tokyo getting a little bit naughty has been captured in a holographic bound, compact book. What more could your voyeuristic intentions desire?"





"Photographer Hal's obsession with capturing behind the bedroom door shots of some of Tokyo's raunchiest couples has lead to the creation of a must have glossy photographic album of sweaty, lust induced ecstasy. Essential peeping for all coffee tables, waiting rooms and night stands. A jaw dropping collection of real life couples living out their fantasies in Tokyo."
Jag bara måste ha!

Japansk rasism?

Eftersom vi - jag, Maria och Rim - har skrivit en del om japansk rasism på sistone tänkte jag vara fräck och klippa in ett citat här som Rim skrev om idag som på många sätt sammanfattar diskussionen.
Ingen av oss är antropolog och ingen av oss är expert. Alla har vi olika erfarenheter, vissa är mer applicerbara på övergripande mönster, annat är engångsföreteelser. Men det här tycks vara en bra sammanfattning på hur det på ett generellt plan faktiskt kan sägas vara i Japan.

Qustion:

I'm [insert nationality here]. Will I be accepted in Japan?

Answer:

No.

Okay, let me elaborate a little. To the Japanese, there are two types of people. Japanese, and not Japanese. Within "Not Japanese" there's all sorts of levels - white, black, hispanic, Middle Eastern, whatever. White people will get stared at, black people will get stared at more, and someone wearing an actual fruit basket on their heads... might not get stared at as much as a black person. But basically, we're all in the "Not Japanese" group.

Not that this is a bad thing. There are many ways in which it benefits you not to be Japanese. And its not like Japanese people will actively hate on you. Many will go to great lengths for you. But if you're looking to just blend into the crowd... No. Maybe in Tokyo. Not many other places. Don't let that stop you from being interested in the country/wanting to visit, but just realize that this is how it is here.

Citatet har Rim hittat på GaijinSmash, skrivet av en amerikansk engelskalärare bosatt i Japan. Och trots att jag inte har någon mångårig erfarenhet av att bo i Japan känner jag igen mig mycket i det.
Vännen Hayashis fru är svenska, pratar flytande japanska och har bott i Tokyo i 30 år... Jag ska nog ta ett snack med henne om det här när jag får möjlighet.

Hur konstiga är japanerna egentligen?

Alla känner vi till fenomenet engrish, mycket underliga och ofta roliga engelska uttryck (oftast i form av skyltar) som dyker upp lite här och var i icke-engelskspråkiga delar av världen (oftast i asiatiska länder).
Den japanska skylten ovan är ett exempel på just det. Det tycks konstigt, vi skrattar åt det och underhålls såväl av det konstiga språket som av det lilla lammet som känns malplacerat. Japanerna känns lustiga och obegripliga; de kan inte engelska och vad är det egentligen med deras konstiga fascination för allt som är gulligt (kawaii) och barnsligt? Och så späs den där fördomsfulla cirkeln på, även om det är i all välmening.

Då är det väldigt bra att det finns översättare, antropologer och andra bildade som kan fylla i de kulturella glappen och peka på de egentliga betydelserna.
Med Simon Lundströms och Jörgen Bloms hjälp blir nämligen skylten ovan vare sig lustig eller obegriplig.

• Det japanska språket gör ingen skillnad på bestämd och obestämd artikel. Ersätter man den bestämda artikeln med obestämd blir meddelandet tydligt: "Män som inte ledsagar kvinnor får ej inträda på detta våningsplan". (Simon Lundström)
• Skylten finns antagligen vid en ingång till en avdelning för leksaker eller barnkläder på ett varuhus där ensamma män kan misstänkas vara pedofiler, med tanke på det rephopande lammet troligtvis en leksaksavdelning. (Jörgen Blom)

Och då var det plötsligt inte så knäppt längre.
(Med inspiration från DN Namn o Nytt)

Se på maken till make!

När maken blir intervjuad av DN Kultur & Nöje blir man självklart ganska stolt. Han har slitit mycket med den där rapporten under hela hösten och att den nu har fått stor mediabevakning (DN är bara en i raden av tidningar och andra medier som hört av sig sedan pressutskicket gick ut för ett par dagar sedan) är fantastiskt roligt.
För er som är intresserade av att läsa hela artikeln kan ni klicka här för att komma dit.

Göteborg i Tokyo?

När jag gör research trillar jag över projektet CGBG in Tokyo som det vandrande japanska populärkulturella lexikonet Jean Snow varit inblandad i på sistone. Jag har visserligen hört talas om initiativtagaren och projektledaren Jesper Larsson via Maria men liksom inte kopplat projektet. Även om Göteborg inte direkt finns på min karta är det förstås spännande.
"Creative GBG plans on giving Tokyo a taste of what Gothenburg's creative community is all about," läser jag på hemsidan och upptäcker även att New York Times Stephen Metcalf har skrivit en väldigt intressant artikel om Göteborg där det heter att "a community of creatives is turning Sweden’s second city, Gothenburg, into one of Europe’s coolest towns".
Utställningen CGBG in Tokyo - med bland andra DEM Collective, Permanent Vacation och Rokin Footwear - är slut nu, men det är antagligen inte det sista du har hört om Göteborg i Tokyo.

På tal om Metcalfs artikel är det förresten alltid spännande att få ett sådant utifrån-perspektiv på sitt eget land. Antingen är det löjligt känt eller så har Metcalf en mycket god journalistisk iakttagelseförmåga som redan i andra stycket konstaterar att "[i]n Sweden, there is no mentioning Goteborg without inviting a comparison to Stockholm" liksom att en trendig ung man på Södermalm hävdar att "you know there is really only one street [in Gothenburg]".
Då skrattar jag nästan lika högt som när Alex Schulman i första avsnittet på I huvudet på Gynning hävdar att barn är dumma i huvudet för att man inte kan diskutera "litteratur och aktualiteter" med dem. Kanske helt otroligt roligt.
På tal om ljuvlig bitskhet har vi äntligen lyckadas boka biljetter till Henrik Schyfferts kritikerrosade show The 90's - Ett försvarstal. Hurra!

Japan i New York

Om någon råkar befinna sig i världens bästa stad New York bör man knalla till Nippon Club Gallery för att se en fotoutställning om världens bästa stad Tokyo. Looking East: William Howard Taft and the 1905 Mission to Asia, the Photographs of Harry Fowler Woods ställs ut här fram till 8 februari.
Sepiatonade bilder från sekelskiftets början (närmare bestämt alltså 1905) visar Tokyo, Yokohama, Hakone, Kyoto, Osaka, Moji och Nagasaki liksom en del platser i Kina och på Filippinerna.

Var?
Nippon Club Gallery
145 West 57th Street
Manhattan, NYC

Fetishist - javisst!

Idag kom som vanligt ett nytt nummer av Sydsvenskan Dygnet Runt ut. Den här veckan reportaget från fetishklubben Decadent i Malmö med. Ett av de roligaste jobb jag har haft finns alltså nu dokumenterat i tryckt format, illustrerat av Simeons bilder. Redaktionen på Dygnet Runt var så nöjd att vi till och med får pryda första sidan. Imorgon väntas även ett uppslag i B-delen Kultur & Nöje. Ibland har man verkligen världens bästa jobb. Jag och Simeon har redan börjat spåna om vilken "ljusskygg" subkultur vi, efter rave- och fetishkultur, ska sätta tänderna i härnäst. Det finns en mycket spännande idé på tapeten, men det får jag förstås återkomma om senare.
Bor du i Öresundsregionen plockar du upp Dygnet Runt gratis någonstans på stan. Annars kan du ladda hem numret som PDF här.

Mer japanskt i Stockholm

Kulturhuset fortsätter att satsa på Japan. I helgen vankas därför Tokyo no hana, "en färgsprakande japansk subkulturfestival".
Hanna Martinsson från Konstfack har vernissage för fotoutställningen om japanskt och svenskt streetmode och Xue Mei Berg leder workshop i japansk smyckestillverkning samt visar var du hittar Japan i Stockholm. Det informeras även om språkstudier i Japan och bjuds på japanskt fika. Platsen är kafé Lava.

Program, lördag 24 november: 12-16 - Workshops
17 - Vernissage
19 - Filmvisning, "Kamikaze girls"
Kväll - Klubb på Lunacy med j-rock

Program, söndag 25 november: 12-16 - Workshops