The heart is a rebel - Thursday Febrary 25th

"Jag vill ge er en långsam kyss i stället för streamad porr."

Oskar Humlebo är känd för att vara en enmanskör med en magnifik operaklingande röst som ackompanjeras av höga hårdrockstoner på en ensam gitarr. I hans musik krockar det fragila med det brutala, allting är på kollisionskurs. Som person är han något så unikt som ödmjuk utan kompromisser. Världen behöver fler män som honom för att utrota trötta normer och rebeller tomma på uppror.
Min intervju med Oskar finns att läsa i senaste numret av Zero Music Magazine. Bakom kameran står grymma Calle Elf.

Oskar Humlebo is famous for being a one mans choir with a magnificent operaesque voice accompanied by high lonely tones on a hard rock guitar. Fragility confronted by hard and brutal. In his music everything collide. In person he has a unique brand of humility without compromises. The world needs more men like him to get rid of tired norms and empty rebels.
You can read my interview with Oskar in Zero Music Magazine no1 2010. The photographer is the amazing Calle Elf.

Wild at Heart - Wednesday March 3rd

Min fina vän Cecilia, som jag har känt praktiskt taget hela mitt vuxna liv, äger och driver Bad Reputation i Malmö.

My dear friend Cecilia, who I've known for practically my whole adult life, is the owner of Bad Reputation in Malmö.

Venice Beach, LA - December 26th 2008

♥

En värld, en annan

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".

Än här, än där

Från USA bär jag särskilt med mig tre vänner och tre inspirations-
källor. Världen krymper när man reser och lär känna människor från alla dess hörn. Men avstånden blir också större när man inser att det kan gå åratal mellan gångerna man har möjlighet att ses.

Tack för att ni ville dela vår resa med oss; för minnena och de framtida planerna.

Malakai.

Karis.

Jarrad (Spaz).

Let's weekend fun!

Tokyo är fullt av fina vänner! Det är så härligt att vara ett gäng svenskar och japaner som träffas och hittar på bus tillsammans. Man inser att det kommer att ta mer än en hel livstid att upptäcka den här staden grundligt, men en bit på vägen kan vi leda varandra. Att våga lita på sin magkänsla och bara hoppa in på det där stället som man inte alls ser, men vars skylt utanför eller på väggen ser lite schysst ut; våga smita upp eller ned för de små, smala trapphusen som döljer sig innanför husfasaderna för att några minuter senare trilla in på kanske det coolaste stället i hela Tokyo. Och när man väl har gjort det, ta med sig sina vänner tillbaka och fortsätta att dela upplevelsen.

"Let's weekend fun!" som det glada folket uttrycker det här och fun är det. För ett par dagar sedan körde vi barhopping i Ebisu. Vi hamnade på...

... Enjoy! House, en liten klubb på tredje våningend där det spelades en salig blandninga av musik, DJ:n hade på sig en latexdräkt och vår barman sportade ett par neonmönstrade cykelbyxor till sin i övrigt urban hippie-look.

My och Erik kan posa japanskt! Inte så konstigt när man bott över ett år i Japan.

Följt av att vi hamnade på Luxis Aqua Bar och åt en massa dessert och drack drinkar med utsikt över det gigantiska akvariet.

Tillsammans med Eri och Cecilia.

Följt av att vi mötte upp med Eri-sans och Mie-sans födelsedagssällskap på ett tiotal personer på en liten spansk ståbar.

Cecilia, Camilla, Eri-san, Yasuko-san (födelsedagsbarnet!) och Mie-san.

Och till slut hamnade vi självklart på Tram Bar för sängfösare. Tram Bar har blivit något av en helt ny favvis: perfekt dekadent och glammigt utan ett uns av dålig stämning. Love it!

Malmöfest

Helgen började i går på min god vän Cecilias nya hårsalong Wild At Heart. Det vankades invigningsförfest i butiken som kommer att fokusera på alternativt hårmode.

Cecilia är utbildad i Berlin och Los Angeles och mycket duktig på dreads, garndreads, extensions, hårförlängningar och liknande. På Wild At Heart kommer det också att säljas alternativt mode och ett rum hyrs, till en början, ut till några som säljer punk- och rockplattor.

Butiken är fruktansvärt snyggt inredd och har vackra väggmålningar signerade superduktiga Camilla. Vi var ett 20-tal inbjudna gäster som minglade med vin, öl och smått och gott att äta. En stor del av sällskapet gav sig vidare till en klubb som Cecilia anordnade för att fira butikens öppnande. Själv hamnade jag på andra äventyr på andra klubbar med en del löst PR- och musikfolk.

Natten avrundades med ett brak, bokstavligt talat. Det gamla uttrycket "vill man vara fin får man lida pin" (eller som vännen Catrina sa när hon såg mig: "wow, you really suffer for beauty") fick en ny innebörd när mina nyinköpta skor visade sig vara mer snygga än lätta att gå i. Jag trillade och slog huvudet rakt i gatan (no hands!)

I dag har jag uppslaget ansikte, fläskläpp, en halvt avslagen tand och vrickade händer och fötter. Grattis! Frågan är om jag nu är bakfull eller har hjärnskakning…?