06 mars 2009

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression

Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”


Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,

Know when to walk away
and know when to run


I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

2 kommentarer:

glokala birgitta sa...

Brrr...
Jooo - tacka era skyddsänglar! Kanske dags se om en del vintage rullar om Davy Crockett och hans kolleger? (Alltså dom som var vägvisare över bergen när "the west was won"... eller kolonisatörerna invaderade; hur man nu väljer att läsa av historien.)
Jag är glad att ni inte sällade er till dom tusentals som ändat i bergens oändlighet! T o m Göran Kropp missbedömde... (om än på annat sätt, och i en lite annan del av massivet.)

Nina permata sari sa...

..................NICE…. ^_^v.................