We're in dry county

En oändlig rad samtalsämnen gör att jag, James, Xanthe och Dominic har en tendens att sitta uppe alldeles för sent efter middagarna. När vi i går skrattat lite för högt ett par gånger för mycket insåg vi alla hur mycket vi saknar en kall öl; konferenshotellet vi befinner oss på är så kallat dry och här ute, mitt i ingenstans, är det knappast att knata ut på gatan för att droppa in på första bästa ställe som gäller. Det är lustigt hur något så banalt som en öl ibland kan göra en bra kväll snäppet bättre.

”There should be a lounge around here!” tyckte Xanthe och Dominic meddelade att det finns ett rum i slutet av korridoren han bor i som det mycket riktigt står Lounge på. ”But it's just a room. The door is very hard to open and when you do get it open you come into nothing. Just a room. Not even chairs.”

Dominic tror däremot att han har hittat en liten bar ute på marknaden. ”Well, basically it's just a shed and maybe no better than that room, but I think we at least could get something to drink there.”

Både jag och Xanthe hade presentationer att förbereda inför morgondagens, det vill säga dagens, övningar och insåg att vi måste prioritera dem, hur roligt vi än hade. Men kanske en annan dag. I Nairobi till helgen, kanske?
---
Nu är det förresten en annan dag och mycket riktigt har Melvin från Nairobi-kontoret fixat en taxi in till Limuru Town för att vi vitingar ska kunna få oss en Tusker, den lokala ölen.

Insikter

Jag måste erkänna att Los Angeles inte är som jag förväntade mig. Rent generellt har väl de flesta en love or hate-relation till staden, men jag trodde på riktigt att jag skulle bli positivt överraskad - något som jag nu efter en vecka här tyvärr inte har blivit. Det är däremot helt andra saker som jag är "besviken" över än vad jag eventuellt i förväg trodde att jag skulle reagera på och inte tycka om.

Till exempel känns det ständigt, trots att det bor så galet många miljoner människor här, som att vara i ett rent bostadsområde. Det finns ingen känsla av att befinna sig i en metropol, ens en större stad. Nej, i stället är det ett fullständigt oripbart suburbia-gytter. Vägar, vägar, vägar kantade av hus, hus, hus. Och sällan några människor. Bilar, ja, i ett osannolikt överflöd, men aldrig människor. Kaféerna är tomma, restaurangerna är tomma, Hollywood Boulevard och Melrose Avenue ekar och visar mest upp galler och mörka fönster eftersom var och varannan affär är stängd. Självklart är här människor, men det känns många gånger folktommare än Stockholm city en sen söndagkväll.

Kanske är det the holidays (det spelar säkerligen in), men Joel har berättat att det var likadant då han var här en bra mycket längre period mitt i högsommaren. Det är nästan lite eerie hur en plats på en och samma gång kan vara så gigaaantisk i form av breda, breda gatar och trögflytande trafik och samtidigt gapa tom på gatorna mot en.

Men men...
Tidigare i kväll, då vi gick längs höglänta Sunset Strip på väg till House of Blues, öppnade sig staden nedanför oss och jag insåg mer av vidden, fick den där underbara stadskänslan som dessvärre hittills har saknats. Trots att vi fastnat i allt från car carnage till gått, bokstavligt talat, flera mil om dagen.

Lustigt ställe, det här.


Den här kvällen har för övrigt varit bra. Räkna in ett stulet Visa-kort, upprepade strömavbrott, evigt långt köande som var helt förgäves då vi saknade rätt biljetter för att komma in på klubbspelningen och därefter ännu en förlorad köplats då det visar sig att kedjor (vilket vi sjä-äälvklart alla hade på oss, i en eller annan variant) inte var tillåtet. Toppa av det med kyliga stormvindar och en seriöst på-liv-och-död-allvarlig allergisk reaktion på Rainbow Bar and Grill och - ta-daa! - you've got yourself a winner. It's been maaad!

Stadsdelen Shimokitazawa - Något att bli kär i

När vi är ett gäng som möter upp i Ebisu var tanken från början att vi skulle ses i Shimokitazawa.

"Men vad är det här Shimokitazawa för ställe egentligen då?" undrar Camilla, som bott i Tokyo sedan maj i år, senare under kvällen. "Well, för att förklara det enkelt kan man väl säga att det är som Tokyos svar på Greenwich Village i New York eller Camden Town i London," svarar jag lite flyktigt och tar för givet att någon annan ska kunna fylla i svaret bättre. Icke. "Precis!" instämmer Eri-san och Mie-san och bekräftar för mig att det är en vanlig uppfattning bland Tokyo-bor själva, inte (som jag tog för givet) en lat västerländsk förklaring för att slippa tänka till ännu ett varv.


Hur som helst är liknelsen inte dålig. Shimokitazawa är ett gytter av små gator som på längden och bredden är fulla av barer, restauranger, kaféer, vintageaffärer, prylbutiker och sådana där hål-i-väggen där sådant man inte ens visste att det fanns en marknad för säljs. Vad sägs t.ex. om en supertrång liten butik som specialiserat sig på t-shirts med skräckfilmstryck? Wow säger jag!

Shimokita känns avslappnat coolt, hamnar så gott som alltid i topp tre när unga Tokyoiter tillfrågas vilka stadsdelar de allra helst vill bo i och ibland blir det nästan så bra att man har svårt att koncentrera sig.



Jag önskar att jag kunde läsa japanska och komma till Shimokita på kvällen och på ett litet kick hitta de allra hippaste små live music venues som stadsdelen blivit så berömd för. Att krypa upp i en fotölj med en flaska Asahi, läsa en tummad bok och samtidigt höra morgondagens stora samtalsämne plonka på en gitarr ett par meter bort är helt fab i min värld - och ja, minst sagt New Yorkskt. Men ändå japanskt. Kanske den bästa kombinationen?

Kristen kitsch på Christon Café

Jag har blivit sjuk och är helt sängliggande. Det hindrar mig dock inte från att blogga när det finns två saker som jag är löjligt förtjust i: kristen kitsch och restaurangbesök. Självklart finns det ett ställe i Tokyo som kombinerar de båda: Christon Café i Shinjuku.

Det känns som att befinna sig i en katedral och kunna bete sig betydligt mer syndigt än vad som egentligen borde tillåtas.


Stället är för en gångs skull också lätt att hitta, mitt i Shinjuku och tydligt skyltat.
8F Oriental Wave Building
5-17-13 Shinjuku, Shinjuku-Ku
Telefon: (03) 52872426

Jag får berätta mer en annan dag, nu måste jag dra täcket över huvudet igen.

Med staden för fötterna

Få saker klår en drink eller 20 på en skybar.

Middag på dårhuset

En av otaliga schyssta grejer med Tokyo är de oändliga möjligheterna att barhoppa. Jag älskar att barhoppa! Allra bäst är det när man kan temabarhoppa. Jag upprepar mig, men vi kan bara konstatera om och om igen hur underbart det är att vara i en stad där klubbandet inte behöver vara centralt för en galen utekväll: restaurangerna och barerna räcker mer än gott och väl för det.

Ställen som Vampire Café och Alice har jag redan skrivit om och för ett par dagar sedan hamnade vi på Alcatraz ER - Shibuya Medical Prison i Dogenzaka. Förutom faktumet att Alcatraz ER serverar riktigt schysst izakaya-käk som passar utmärkt till och med för oss vegetarianer (ok, pastagratängen med ost och svamp är kanske inte direkt hederligt izakaya-käk, men supergott! Vi beställde in över tio rätter, det fanns så himla mycket gott!) får stället pluspoäng för att:

- Personalen är klädd som sjuksköterskor och -skötare, fängelsevakter och mentalpatienter.


- För att man äter i ett bårhus, bakom galler eller i ett röntgenrum. Vi satt inlåsta bakom galler. En del av maten är även något experimentel, som t.ex. ostbrickan med fem ostar varav en okänd av dem är löjligt starkt kryddad. Du får helt enkelt hoppas att det inte är du som råkar stoppa den i munnen. Bu, det var förstås jag som fick den. Det råkade även vara något av det första jag stoppade i munnen under middagen och jag blev lite nojig att mina smaklökar skulle vara förstörda för allt annat gott, men tack och lov var det inte så illa: det var bara inte gott. Men roligt. Du kan även äta andra rätter som är formade som könsorgan, hjärnor och annat tokigt.


- Dricka drinkar som serveras i t.ex. nappflaskor, provrör och ett håligt dockhuvud (den heter "Brain Damage"). Andra drinkar måste blandas av dig själv med en batteridriven dildo till hjälpmedel. Det råkade naturligtvis Andreas ut för.

- För att du, beroende på om du ser det som tur eller otur, bokstavligt talat kan hamna mitt i ett dårhus när du som lugnast sitter och smaskar på din sjukhusmat. Ljuset släcks ned och så utspelas ett högljutt fängelsedrama med galna doktorer i clownmasker, ännu mer dårhuspatienter och kidnappning av middagsgäster som blir satta i rullstol och utsatta för mer eller mindre förnedrande "experiment".

Vi slapp vara med, men var förstås tvugna att krypa ut ur vår fängelsecell och titta på när en stackars japansk kille fick en jättespruta i rumpan av personalen.

Esui-san och jag med menyerna.

"Kampai!" Personalen ville gärna vara med på dricka öl-bild.

Drinken som kommer i en nappflaska var mycket god, intygade Esui-san.

Efterrätten kastade vi oss över: cheese cake och grönt te-glass med mynta.

Vill du också gå och käka och dricka i dårhuset? Hitta till:
Alcatraz ER - Shibuya Medical Prison
Harvest Building 2F
2-13-5 Dogenzaka
Shibuya-ku, Tokyo
Telefon: (03) 377 071 00

Jo, Roppongi har sina guldkorn

Innan jag går och lägger mig med Rufus Wainwright i lurarna måste jag bara skriva ett par rader om Mado Lounge i Roppongi.

Som ni vet är inte Roppongi min favoritstadsdel i Tokyo (snarare tvärtom, jag skulle nog vilja uttrycka saken som så att Roppongi suger), men det betyder inte att där inte finns en eller två ställen som är värda uppmärksamhet.

Mado Lounge är ett av dem. Som i de flesta fall handlar det till syvende och sist om sällskapet man beger sig dit med, men eftersom det inte är varje dag man röjer loss på en klubb på 52:a våningen... Så... Tja, vad mer behövs egentligen sägas?

Det ÄR en utsikt att dö för, där också!

Nu sjunger Rufus en vacker NY-ton i lurarna, hjärtat smälter som vanligt av hans röst (när jag inte lyssnar på NIN eller QOTSA heeela dagarna lyssnar jag på Rufus heeeela dagarna - eller kanske Kent) och jag känner sömnen locka. Det gäller att vara pigg på Shimokitazawa-äventyren i morgon liksom date med våra supervänner Eri-san och Mie-sa.

En glimt av söndag i Tokyo

Andreas (som gör en Glenn Hysén) och Esui-san i Shibuya.

Let's weekend fun!

Tokyo är fullt av fina vänner! Det är så härligt att vara ett gäng svenskar och japaner som träffas och hittar på bus tillsammans. Man inser att det kommer att ta mer än en hel livstid att upptäcka den här staden grundligt, men en bit på vägen kan vi leda varandra. Att våga lita på sin magkänsla och bara hoppa in på det där stället som man inte alls ser, men vars skylt utanför eller på väggen ser lite schysst ut; våga smita upp eller ned för de små, smala trapphusen som döljer sig innanför husfasaderna för att några minuter senare trilla in på kanske det coolaste stället i hela Tokyo. Och när man väl har gjort det, ta med sig sina vänner tillbaka och fortsätta att dela upplevelsen.

"Let's weekend fun!" som det glada folket uttrycker det här och fun är det. För ett par dagar sedan körde vi barhopping i Ebisu. Vi hamnade på...

... Enjoy! House, en liten klubb på tredje våningend där det spelades en salig blandninga av musik, DJ:n hade på sig en latexdräkt och vår barman sportade ett par neonmönstrade cykelbyxor till sin i övrigt urban hippie-look.

My och Erik kan posa japanskt! Inte så konstigt när man bott över ett år i Japan.

Följt av att vi hamnade på Luxis Aqua Bar och åt en massa dessert och drack drinkar med utsikt över det gigantiska akvariet.

Tillsammans med Eri och Cecilia.

Följt av att vi mötte upp med Eri-sans och Mie-sans födelsedagssällskap på ett tiotal personer på en liten spansk ståbar.

Cecilia, Camilla, Eri-san, Yasuko-san (födelsedagsbarnet!) och Mie-san.

Och till slut hamnade vi självklart på Tram Bar för sängfösare. Tram Bar har blivit något av en helt ny favvis: perfekt dekadent och glammigt utan ett uns av dålig stämning. Love it!

Favorit i repris

När Tomomi-san fyller år går vi till källarplanet på Tokyo International Forum i Ginza (där Tomomi jobbar på 21:e våningen!) och äter udon (nudlar) med massa smarriga saker som vit rädisa, nattō (jästa sojabönor), lök och sjögräs. Jag älskar verkligen japansk mat när den inte har (eller har haft) ögon.

Sedan har vi siktet inställt på favvisen Vampire Café. Vi var där många gånger för två år sedan och var på väg utan att hitta det lika många. Som ni kanske känner till kan det vara notoriskt svårt att hitta ställen i den här staden. Att ha en adress betyder verkligen ingenting. Adressystemet är så ineffektivt att inte ens japanerna själva alltid förstår sig på det och med restauranger, barer och klubbar tätt, tätt inpå varandra på varje våningsplan (både under och över marken) är det emellanåt löjligt lätt att gå vilse. Speciellt för oss som inte läser japanska och bara kan tolka skyltarna som närmast rinner ned för husväggarna som... Tja, som vacker konst, snarare än information och upplysningar. När vi sist var på väg till Vampire Café med Tomomi lyckades vi inte hitta dit. Det gjorde vi däremot nu och nu kommer vi alltid att hitta det igen (det gäller att lägga kännetecken på minnet... och inte vara för alkoholpåverkad).

Det var precis lika bra som vanligt! Härligt kitschigt med röd sammet och svart spets överallt, spindlar och fladdermöss i tunga lampor, barockmusik i högtalarna, en ingång formad som en kista, en riktig kista med levande ljus på i ett av rummen, dödskallar, rosor... Som hämtat ur Interview with the Vampire; precis som ett vampyrkafé ska se ut! (Nu är Vampire Café dock inte så mycket ett kafé som en restaurang och bar).


Vi drack ett gäng original cocktails med härliga namn som Nostalgia, Dark och Bloody Bloody Mary.


"I am Japanese vampire!" utbröt vår kypare. Helt sant! Förväxla däremot inte Vampire Café med Tokyos många rollspelshak; de kvinnliga servitriserna må vara klädda i french maid-klänningar men det är ingenting annat än en seriös touch av temat som känns igen på kedjan Diamond Dinings (som Vampire Café ingår i) andra restauranger, som Alice (stöpt efter Alice i Underlandet) och Princess Heart (efter Snövit och de sju dvärgarna).

Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu

Jag måste bara lägga upp lite bilder från Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu för att det var så himla häftigt inrett.

Som jag skrivit om flera gånger är det verkligen något av det jag uppskattar mest i Tokyo; att det finns tusen och en sådana här ställen att upptäcka och inte en chans att du någonsin kommer att lyckas hitta dem alla. I varje litet kvarter lurar otaliga bar- och krogupplevelser, det ena stället coolare än det andra. Jag uppskattar också verkligen möjligheten att känna sig levande bara av att vara utomhus. I Stockholm eller Malmö känner jag ständigt hetsen att gå på klubbar för att känna att det händer något i stan; här behöver jag bara gå en promenad och det är mer puls än på det hetaste innestället i hela Sverige. Att gå ut och äta eller bara ta ett glas blir en helkväll i sig, egentligen onödig att krydda med mer. Men om man så vill finns det förstås också de coolaste klubbarna, det underligaste nattlivet fullt av allt från nakenrave till dygnet runt-öppna mangakaféer. Underbart! (Eller ja, hur underbart ett nakenrave är vet jag då inte, men möjligheten finns i.a.f.).

Anyway, bilder från Luxis var det!

Hit måste vi gå igen, liksom till absinthbaren. Liksom till typ hundra andra ställen!

"Summertime and living is easy"

Palla det, i fredags var det så varmt att mina plastarmband smälte. Smälte. Jag upptäckte plötsligt att jag var alldeles svart om handlederna och insåg att armbanden var alldeles kladdiga och uppluckrade. Kul där. Det har mycket riktigt varit väldigt, väldigt varmt de senaste dagarna. Det är den berömda asiatiska väggen som man går in i så fort man är ute. Även på kvällen, långt efter att solen gått ned, är det runt 27-28 grader och extremt fuktigt. Visserligen inte alls lika olidligt som det kan vara mitt på dagen, men dock. Vi dricker enorma mängder vatten och grönt te och pallar i princip inte äta något.

Vi spenderade ändå hela fredagen i Shibuya och Harajuku. Det är förstås en enorm fördel att känna till stan så pass bra som vi gör för att slippa ödsla tid på att läsa guideböcker och kartor för att ta sig runt, men jag har verkligen underskattat avstånden. Jag måste ha glömt. Det tar sin lilla tid att ta sig från punkt A till punkt B (särskilt när det är mycket folk ute i rörelse så att det är svårt att cykla, vilket det i princip är nio av tio gånger, oavsett tid på dygnet). Men även att bara vara i samma stadsdel kräver en hel del. Det enorma överflödet av allt allt allt som pockar på uppmärksamheten - hur ska vi någonsin hinna allt vi vill göra i den här enorma jätte till stad?

När hettan tar ut sin rätt funkar det finfint med iskaffe.

Vår granne på Starbucks uteservering i Harajuku var den här lilla bedårande varelsen. Jag vet förstås inte, men jag får ofta en känsla av att många japaner inte uppfostrar sina hundar särskilt mycket, det är mer något av en accessoar att ha en hund i handväskan. Eller så är det jag som har sett för många avsnitt av The Dog Whisperer som inte kan hjälpa att reagera när hundarna drar sina hussar och mattar snarare än tvärtom.

Maria satt på Starbucks och jobbade, men vi damp ned i ett par timmar för att hålla henne sällskap. Det vankades Vice-fest (för det lösa folket som inte vet: Vice som i tidningen Vice, alltså) på UNIT i Daykanyama, men vi skulle först till Shinjuku.

Till Shinjuku för att ta en eller tio drinkar på The Peak Bar på Park Hyatt. Lika magiskt som alltid! Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta där uppe i skyn, att se staden utanför likt ett överväldigande, närmast ogripbart föremål av hjärtslitande skönhet. Man blir alldeles stum och de första fem minuterna tror jag inte att jag och Andreas växlade två ord ens, bara stirrade ut genom de enorma fönstren. Världens bästa stad kräver tystnad.

The Peak Bar är minst lika bra som New York Bar, tycker jag. Plus att man slipper table charge på ¥2 000 vilket förstås är välkommet. Till alla som har fått för sig att Tokyo är en dyr stad ska det sägas att en (tapp)öl av japansk härkomst på The Peak Bar inte kostar mer än ungefär 67 kronor. Med tanke på att du sitter i en helt fantastisk femstjärnig miljö med redan omnämnda utsikt för fötterna kan det knappast påstås vara dyrt. Tvärtom. Jämför bara med en flasköl på nattklubben Patricia i Stockholm som går loss på 52 kronor. Det är ju löjligt.

Undret som är Tokyo strör ut sina urbana skatter så långt ögat kan nå, och ger den tveklösa insikten om att staden bildar en av de ståtligaste metropolitiska kulisser som finns till mänskligt beskådande. Vyn är svindlande fenomenal.

Nej, mycket bättre kan det inte bli. Men vi har ett gäng andra skybarer här i stan som vi också planerar att gå på inom kort, bl.a. Mado Lounge (52:a våningen i Roppongi), Breeze of Ginza (36:e våningen i Ginza med utsikt över Tokyo Bay!) och Legato (15:e våningen på höglänta Dogenzaka).

Efter två öl på Park Hyatt kände vi inte riktigt för klubb á la Vice. Vi ville fortsätta vårt barhängande och bestämde oss för att åka "hem" till Ebisu. Det är människor överallt i Tokyo, det är så mycket puls och liv att det t.o.m. är ett nöje att åka tunnelbana mitt i natten. Som ovan ser det ut här på en perrong vid 23:30: ett hav av människor som ständigt utökas av nytillströmmande.

Vi dök in på Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu. Namnet är inte engrish, utan ett sammanslag av orden "luxury" och "oasis" och det är verkligen vad det är! Flera våningar, gigantiska akvarium från golv till tak, röd sammet, kandelabrar, grymma bartenders, ett komplett svart ladies room.. Urläckert och en riktig Linda-och-Andreas-bar. Och återigen, inte särskilt dyrt. Vi drack drinkar för si så där 40 kronor. Maten var inte mycket dyrare, men den återkommer vi till en annan dag.

All in all, en fantastiskt bra fredag!