Tokyo Tidbits: Min granne Totoro

Det råder minst sagt Totoro-feber i Sverige. Japanska animatören, regissören och visionären Hayao Miyazakis fantastiska äventyr Tonari no Totoro (となりのトトロ, på svenska Min granne Totoro) har, 19 år efter premiären i Japan, i dagarna gått upp på svenska biografer.
Mottagandet har varit övervägande gott, för att inte tala om strålande. Ord som "magisk" och "magnifik" har använts gång på gång av de svenska filmkritikerna. I dagens DN omnämns den sagolika Totoro till och med på ledarsidan, av Karin Rebas, som skiver att "i mina ögon är 'Min granne Totoro' en av de bästa barnfilmer som någonsin har gjorts".

Rebas fortsätter: "Miyazaki skyggar inte för att skildra problem som inte försvinner, sorger man inte rår på. Men i hans filmer finns det också hopp, det finns tröst - och hur svår tillvaron än kan bli finns det alltid korta, magiska ögonblick när världen är underbar" och lyckas på två meningar fånga just det som gör Miyazakis filmkonst unik.

Totoro omnämns av tittare ofta som någon form av troll. Huruvida det är en "titel" som är passande eller ej kan diskuteras. I Japan brukar man allmänt mena att Totoro är en så kallad kami-ande som finns inom den japanska shinto-religionen.
Shinto-kamis är ofta naturens väktare och beskyddar (förknippas med) sådant som åska och vind, berg, floder, skogar och solen.
Totoro bor i skogen, invid rötterna i ett träd, och skyddar bl.a. detta enorma träd. Hemmet skulle också kunna liknas vid ett shinto shrine, med shimenawa-rep runt om och en torii framför den lilla stigen som leder upp till hans träd.

Själv har jag älskat Totoro länge, och att bo i Japan har onekligen eldat på den kärleken.

Att Totoro är populär bland både gamla och unga japaner går inte att ta miste på. Gå in i vilken leksaksaffär som helst och det kommer att finnas en hel sektion med leksaker och diverse prylar med karaktärer från filmen.
Till vårt eget hem inhandlades både ett Totoro-kramdjur och en Totoro-kylskåpsmagnet.