Planen var också att inhandla en vegan whole turkey, en så-kallad tofurkey, men när det visade sig att den kostade $50 nöjde vi oss med att ta en bild på spektaklet...
Jag har aldrig ätit riktig kalkon så jag har ingen aning om hur det här skulle smaka i jämförelse, men det är ändå lite synd att den var så dyr. Det hade ju sett helt för over-the-top kul att ha den mitt på matbordet.
Kan inte någon bjuda mig på de här? När jag var inne på Mique senast hittade jag kakformar som var leopard- och zebrarandiga. My God. Jag vill köpa dem bara för att. Jag bakar aldrig, men nu skulle jag plötsligt vilja. Bara för att kunna göra fina cupcakes som den här i fina fina kakformar. Sedan skulle jag inte äta upp dem utan dekorera med dem. Jag äter för mycket socker ändå.
Om man fikar i Shimokita kan man råka trilla över varsin sådan här bit chokladtårta. My god. Den ser läskig ut. Man måste smaka. Sedan inser man att man måste äta upp monstret av kaka och mousse också. Jisses. Folk påstår att de blir smala av att bo i Tokyo. Hur då?
Istet var normalt i.a.f.
Jag har blivit sjuk och är helt sängliggande. Det hindrar mig dock inte från att blogga när det finns två saker som jag är löjligt förtjust i: kristen kitsch och restaurangbesök. Självklart finns det ett ställe i Tokyo som kombinerar de båda: Christon Café i Shinjuku.
Det känns som att befinna sig i en katedral och kunna bete sig betydligt mer syndigt än vad som egentligen borde tillåtas.
Stället är för en gångs skull också lätt att hitta, mitt i Shinjuku och tydligt skyltat.
...så är det alltså inte direkt många gaijiner som uppskattar det. Jag vet inte om det är för att jag varit vegetarian så länge (tio år) och är extremt van vid att äta bönor och andra födoämnen som har en konsistens som köttätare sällan får i sig, som gör att jag tycker att det är gott.
Produkten jämförs ibland med hur avskräckande människor från andra matkulturer kan tycka att det är med t.ex. mögelost i Frankrike eller lutfisk och surströming i Sverige. Ingen kultur har direkt patent på underliga matvanor.
Tōfu - Koagulerad sojamjölk som pressas samman till en kubliknande form. Det finns mängder av olika varianter och tōfu innehåller rikligt med järn, kalcium, magnesium, isoflaviner samt inget mättat fett eller kolesterol. Tōfu äter jag gärna och mycket, något av det godaste jag vet.
Miso - En pastastandard i det japanska köket. Inte att förväxla med italiensk pasta alltså, utan pasta som i kräm (liksom hummus är kikärtspasta). En bra liknelse till det svenska köket är buljong. Miso som görs på jäst ris, korn och/eller sojabönor tillsammans med salt och bakteriekulturen kōjikin. Miso används t.ex. i soppor och för att marinera grönsaker och kött och innehåller mycket protein, vitaminer och mineraler. Personligen äter jag helst miso i soppa, s.k. misoshiru, supergott!
Ume - En frukt som landar någonstans mellan plommon och aprikos. Helt klart godast inlagt, gärna i en onigiri, en risboll med sjögräs och diverse innehåll som kan liknas vid en maki-rulle.
Tsukemono - Andra inlagda grönsaker som finns i en helt enorm uppsjö. Vanligtvis gör man tsukemono med salt, men det är också vanligt att göra lag på sådant som sojasås, miso, vinäger och saké. Jag är särskilt förtjust i daikon, vit rädisa (se nedan).
Nam nam!
En av otaliga schyssta grejer med Tokyo är de oändliga möjligheterna att barhoppa. Jag älskar att barhoppa! Allra bäst är det när man kan temabarhoppa. Jag upprepar mig, men vi kan bara konstatera om och om igen hur underbart det är att vara i en stad där klubbandet inte behöver vara centralt för en galen utekväll: restaurangerna och barerna räcker mer än gott och väl för det.
- Personalen är klädd som sjuksköterskor och -skötare, fängelsevakter och mentalpatienter.
- För att man äter i ett bårhus, bakom galler eller i ett röntgenrum. Vi satt inlåsta bakom galler. En del av maten är även något experimentel, som t.ex. ostbrickan med fem ostar varav en okänd av dem är löjligt starkt kryddad. Du får helt enkelt hoppas att det inte är du som råkar stoppa den i munnen. Bu, det var förstås jag som fick den. Det råkade även vara något av det första jag stoppade i munnen under middagen och jag blev lite nojig att mina smaklökar skulle vara förstörda för allt annat gott, men tack och lov var det inte så illa: det var bara inte gott. Men roligt. Du kan även äta andra rätter som är formade som könsorgan, hjärnor och annat tokigt.
- Dricka drinkar som serveras i t.ex. nappflaskor, provrör och ett håligt dockhuvud (den heter "Brain Damage"). Andra drinkar måste blandas av dig själv med en batteridriven dildo till hjälpmedel. Det råkade naturligtvis Andreas ut för.
- För att du, beroende på om du ser det som tur eller otur, bokstavligt talat kan hamna mitt i ett dårhus när du som lugnast sitter och smaskar på din sjukhusmat. Ljuset släcks ned och så utspelas ett högljutt fängelsedrama med galna doktorer i clownmasker, ännu mer dårhuspatienter och kidnappning av middagsgäster som blir satta i rullstol och utsatta för mer eller mindre förnedrande "experiment".
Vi slapp vara med, men var förstås tvugna att krypa ut ur vår fängelsecell och titta på när en stackars japansk kille fick en jättespruta i rumpan av personalen.
Esui-san och jag med menyerna.
"Kampai!" Personalen ville gärna vara med på dricka öl-bild.
Drinken som kommer i en nappflaska var mycket god, intygade Esui-san.
Efterrätten kastade vi oss över: cheese cake och grönt te-glass med mynta.
Sedan har vi siktet inställt på favvisen Vampire Café. Vi var där många gånger för två år sedan och var på väg utan att hitta det lika många. Som ni kanske känner till kan det vara notoriskt svårt att hitta ställen i den här staden. Att ha en adress betyder verkligen ingenting. Adressystemet är så ineffektivt att inte ens japanerna själva alltid förstår sig på det och med restauranger, barer och klubbar tätt, tätt inpå varandra på varje våningsplan (både under och över marken) är det emellanåt löjligt lätt att gå vilse. Speciellt för oss som inte läser japanska och bara kan tolka skyltarna som närmast rinner ned för husväggarna som... Tja, som vacker konst, snarare än information och upplysningar. När vi sist var på väg till Vampire Café med Tomomi lyckades vi inte hitta dit. Det gjorde vi däremot nu och nu kommer vi alltid att hitta det igen (det gäller att lägga kännetecken på minnet... och inte vara för alkoholpåverkad).
Vi drack ett gäng original cocktails med härliga namn som Nostalgia, Dark och Bloody Bloody Mary.
"I am Japanese vampire!" utbröt vår kypare. Helt sant! Förväxla däremot inte Vampire Café med Tokyos många rollspelshak; de kvinnliga servitriserna må vara klädda i french maid-klänningar men det är ingenting annat än en seriös touch av temat som känns igen på kedjan Diamond Dinings (som Vampire Café ingår i) andra restauranger, som Alice (stöpt efter Alice i Underlandet) och Princess Heart (efter Snövit och de sju dvärgarna).
Vårt bord på Maruhachi i Shibuya. Vi var totalt 16 stycken som käkade tillsammans, delat på två långbord.
Finfina Mie och Eri.
Glada damer och herrar från ett konstigt land i norr som numera titulerar sig Tokyobor.
Umgänge mellan borden. Viktigt inslag.
Vid borden intill firades en födelsedag. Ljudnivån var inte av denna värld, det sjöngs, klappades i händerna och var allmänt topphög partystämning.
Maruhachi och Christine.
Att göra rep till DN ger upphov till mången nya fotoposer. Nico och Simon gör ett hjärta som Maria fotograferar medan Eri är en liten neko (d.v.s. katt) och Jens är mitt i ett samtal.
Karaoke Kan! Camilla och Maria är PÅ GÅNG!
"Vi vill ha lite mer sprit, tack!". Via telefonen på väggen kommer alkoholservicen på löpande band.
Ett tag var vi långt över 20 personer intryckta i rum 601 på Karaoke Kan. Rätt mycket kaos, rätt mycket fest. Bara i Tokyo, mina vänner. My och Erik, vi saknade er!
Gott med mat som tittar på dig?
