Tales of love from San Francisco

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail.
"Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara utan att använda för många ord. Vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denne exentriske dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit satt sin fot i staden tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och Jesus-tejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont ruffs och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land. ("Unfortunately not", känner sig Johanna tvungen att svara).

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck.
”See ya tomorrow!” hälsar Phil behind the counter efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?”
Jag klappar händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av pitchers och Jägermeister-shottar.
Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar. Det slinker väl ner än och annan drink till. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger.

Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan. Tänk, att vara inne i en riktig San Francisco-lägenhet med allt vad det innebär av unika arkitektoniska detaljer. Allt är liksom välvt och fantastiskt.

I den allmänna villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gig och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara "muuust do for you guys". Vilken present att få! Det här är civilisation, mina vänner.

Och här kan ni se ett av resultatet.
Meine Damen und Herren: I give you Nina Hagen and supporting act Johanna.

Nyår i NY

Det har just trillat in en personlig inbjudan till nyårsfirande på en mycket magnifik skybar i New York i min inbox. My God. Det är sådant som får en att älska sitt jobb (kontaktnätet det skapar) liksom att få lite ångest av det (man kan ju inte vara överallt samtidigt).
Och man känner sig som en riktigt bortskämd liten brat när man plötsligt blir gnällig över att man ska fira nyår i Las Vegas i stället för vid den där andra amerikanska kusten... Skärpning!

Det är skillnad på fotograf och fotograf

Och jag är då rakt ingen. Det tycker jag däremot att Christine Ritshoff är som lyckades fånga gårdagen otroligt mycket bättre än vad jag gjorde. Titta bara!

Tonight we're gonna party like there's no tomorrow

Gårdagen i bilder.

Vårt bord på Maruhachi i Shibuya. Vi var totalt 16 stycken som käkade tillsammans, delat på två långbord.

Finfina Mie och Eri.

Glada damer och herrar från ett konstigt land i norr som numera titulerar sig Tokyobor.

Umgänge mellan borden. Viktigt inslag.

Vid borden intill firades en födelsedag. Ljudnivån var inte av denna värld, det sjöngs, klappades i händerna och var allmänt topphög partystämning.

Maruhachi och Christine.

Att göra rep till DN ger upphov till mången nya fotoposer. Nico och Simon gör ett hjärta som Maria fotograferar medan Eri är en liten neko (d.v.s. katt) och Jens är mitt i ett samtal.

Karaoke Kan! Camilla och Maria är PÅ GÅNG!


"Vi vill ha lite mer sprit, tack!". Via telefonen på väggen kommer alkoholservicen på löpande band.



Ett tag var vi långt över 20 personer intryckta i rum 601 på Karaoke Kan. Rätt mycket kaos, rätt mycket fest. Bara i Tokyo, mina vänner. My och Erik, vi saknade er!

Det behövs kanske inte påpekas att det i dag har varit smått snurrigt i skallen. Det ska botas med mer vin nu, när vi är på väg till Shinkoiwa för middag hos Aki och Yoko. Först en sväng till Akihabara för ett eventuellt kamerainköp.

Billig fest i dyr stadsdel

Lazy, hazy days... Det går att få en mycket billig utgång även i Tokyo, t.ex. på någon av de två 300 Bar som ligger i Ginza (5-chome på B1 i Fazenda Building, 5-9-11 Ginza, Chuo-ku och 8-chome på B1 i No.2 Column Building, 8-3-12 Ginza, Chuo-ku) - drinkar för runt 18 kronor i en av världens dyraste stadsdelar gjorde uppenbarligen mig och en gång i tiden Sëoul-bördiga Anton glada.




Vad var det i drinkarna egentligen? Flytande månsken?

Årets mesta tillställning

Just nu är jag så avis att jag tror att jag kanske svimmar. Maken har fått en av de relativt få och högst åtråvärda inbjudningarna till mediesveriges mesta happening: Kanal 5:s årliga Junifest - partyt som är så eftertraktat att det alltid förläggs till hemlig plats dit gästerna slussas med spökbussar för att oinbjudna inte ska hänga på låset och störa. Jag vill också gå! Jag vill också klä mig enligt årets tema Himmel & Helvete (som, bäst av allt, alla måste följa!) och äta från de dignande borden medan de heliga dryckerna flödar!
Nåja, det är samma kväll som jag och J ska se Dolly Parton så vi får nog uppleva ett spektakel ändå...

Lund, the metropol

Jag har haft min bas i Lund till och från i sammanlagt 16 år, men gårdagens schlargerfest (med allt från glitterutklädning till chokladbakelser med jordgubbsmousse) hos Sofia och Oskar följt av glamourtema på klubben Cheap Saturday följt av köande, hysteri och trängsel på puben Ariman var nog den roligaste utgång i staden jag har haft. Det tackar jag gänget ovan för: Saga, Kajsa, Moa, Martin, Maria och Irena. Salut!

En partystad med råge

Jag har just lämnat in ett partyrep till När & Fjärran (när man gör sådant tycker man verkligen att man har världens bästa jobb!) och på tal om party finns det på nätet en helt grymm guide till dito i Tokyo.

Johan Åkessons helt fantastiska Tokyonattskildring Vilse i kareokeland publicerades 2005 i DN Resor.

Smaka bara på det här:
"Vi åker hiss upp till karaokestället Utahiroba mitt i Shibuyas blinkande och färgsprakande kvarter. Utahiroba är en kedja och det ligger en handfull klubbar bara i Shibuya-området, vi hamnar på en av de mindre. En vimsig, vitklädd tonåring löper runt med kockmössa och drinkbrickor. De privata karaokerummen kostar per timme och då ingår fria drinkar. Man lyfter bara på telefonluren och beställer. Så kommer den snurriga tonåringen i kockmössa inspringande med drinkarna, ungefär som Manuel i 'Pang i bygget', fast, om möjligt, än mer bugande.

En tjock katalog är fylld av sångtitlar, japanska och internationella. Jag trycker in en sifferkod och övertalar fotograf-Martin att sjunga med i Ushers 'Confessions part 2'. Det låter fruktansvärt. Lite finare blir vår duett i 'How am I supposed to live without you'. Tokyo-Martin och hans Yuko sjunger hellre japanska sånger. Vi förstår inte ett ord.

När vi några timmar senare tröttnat på att vandra runt bland de bisarra kärlekshotellen, som också de hyr ut rum per timme, hamnar vi till slut på den lilla hårdrocksbaren Wokini, med några tusen vinylskivor bakom bardisken. En man spyr på toaletten och bartendern rycker ut och moppar golvet innan jag får komma in och kissa. Han ber artigt om ursäkt för den överförfriskade gästen. Gästen i sin tur rättar till slipsen och beställer in en ny öl innan han sätter sig vid sin vän med cowboyhatt. Dj:n spelar Skid Row."

Can't wait for Saturday!

Recept på lyckad födelsedag

Man: Ett stycke Andreas i en outfit signerad Tiger, Acne och Dior.
Blommor: Rosor, liljor och gerbera.
Present: En resa till Paris.

Fördrink: Blackberry Amour och Vampire's Blood på Vampire Lounge.
Östgötagatan 41, Södermalm. 08-643 22 40.

Middag: Vegetarisk sushi (4 bitar maki och 6 bitar nigiri) och öl på RAW Sushi & Grill.
Rörstrandsgatan 9, Vasastan. 08-30 96 80.

"Efterrätt": Ett glas rött på Pontus!
Brunnsgatan 1, Östermalm. 08-545 273 00.

One for the road: En stor stark på Pontus by the sea.
Tullhus 2, Skeppsbrokajen (Gamla Stan). 08-20 20 95.

Igår fyllde jag nämligen 26 år. Hurra för mig!

Fest!

Spotted: the journalist in action... (Jag har visst redan sett för många avsnitt av Gossip Girl). Jag och Simeon Ogén gick på fetishfest och hade en hejdlöst rolig kväll. Resultatet hamnar i Sydsvenskan Dygnet Runt, jag tipsar givetvis om när. Här syns rödtotten moi tillsammans med DJ Kubik á la rosahårig kvinna och Radek Rambo á la blåöradkanin och kvällens värd. The man with the whip? Who knows.

Party

Andreas vidarebefordrade en inbjudan till Tokyo Decadence tvåårsfest som går av stapeln i Tokyo den 20 oktober. Förfest på Velours och själva partyt på WareHouse. DJ's påstås komma ridandes på raketer, det utlovas "many, many crazystic physical musicon performancers", teatergruppen Rose de Reficul et Guiggles ska uppträda, Jossama Crew underhåller i "horror latex pyjama's"... Det kommer helt enkelt att bli ett sjujäkla party. Hade förstås varit superkul att gå. Det är dåligt med tålamodet när man befinner sig på en plats och egentligen vill vara på en annan.

Fest

Det har känts lite glassigt på sistone. En och annan filmpremiär har gästats, liksom ett och annat Sydsvenskan-möte ute i skrapan i Malmöstadsdelen Kirseberg. Igår var även Andreas inbjuden på Nordisk Films festpremiär av Åke Sandgrens nya film Den Man Älskar och jag följde förstås med som en liten svans. Det var röd matta, vin och fotoblixtar för hela slanten i sällskap med sådana där som Rolf Lassgård, Jonas Karlsson, Frida Hallgren, Lia Boysen, Anders Ekborg, Sara Sommerfeld och Gustav Hammarsten. Eftersom jobb och annat för närvarande står mig upp i halsen (som vanligt) är det skönt med lite gratis verklighetsflykt.

Förresten, jag har två friplåtar till Pavements efterfest på torsdag. De inviger nya butiken i Lund i gamla Palladiumhuset och det vankas party från klockan 22 på Herkules Bar & Restaurang. Fri drink i biljetten förstås. Någon som är sugen? Jag är på resande fot och har inte möjlighet att gå, synd om de inte kommer till användning.

What happens in Berlin...

...apparently don't always stay in Berlin.

I wonder who's the schmuck...

Festsäsong

Imorse när jag öppnade min inbox hade det trillat in en inbjudan till "Asia's Ultimate Fetish Party", Japan Fetish Ball, som endast hålls en gång om året. Självklart i Tokyo. Självklart hade det varit jättekul. Självklart ska jag inte dit. Jag vet skälen till varför jag befinner mig i den delen av världen jag gör just nu, men ibland får jag ändå komma ihåg att berätta för mig själv. Jag har grav Asien-abstinens, grav Tokyo-abstinens. Jag har alltid varit en ganska rotslös och stressad människa, alltid burit på en känsla av att jag måste komma vidare, att livet händer "någon annanstans" och att jag måste hitta den platsen. Det har jag gjort, den stavas Tokyo. Nu måste jag lära mig den ädla konsten tålamod.

I Tokyo är natten alltid ung

Till skillnad från många av mina vänner känns det snarare som att desto äldre jag blir desto roligare är det att gå ut. Helgen som passerat innebar bland annat klubbande i Köpenhamn.

Just Tokyo har ett helt fenomenalt nattliv. Vilken dag som helst i veckan kan du göra vad du vill, och ha alldeles för många alternativ att välja mellan. Åker du till Tokyo och vill gå ut och få en riktigt bra klubbupplevelse ska du försöka hålla dig borta från Lonely Planet- och Time Out-tipsen, eftersom de ofta håller sig till de mest uppenbara och homogena sådana. Allra bäst är det förstås som alltid att bekanta sig med lokalbor, och i andra hand att hitta publikationer som specialiserar sig på klubbar och nattliv. En sådan sajt är Cyberjapan, med en uppsjö information om hur du kan få en skräddarsydd utgång i någon av Japans storstäder.


- Vi ska börja i liten skala på Womb med 1 000 personer, men jag har siktet inställt på större lokaler i framtiden, berättar White Party-arrangören Mitomi för Metropolis. Det här är helt nytt i Japan så det är mycket riskabelt. Det är återigen finansierat ur egen ficka för min del, och jag tror att det kan bli en stor succé eller ett stort fiasko, men eftersom ingen annan har försökt göra det tidigare är jag här för att göra det.

Mitomi kommer att dj:a, liksom Shinichi Osawa och Mike McKenna. För värdskapet kommer däremot "the bondage fashion group" Tokyo Perve att stå, vilket bl.a. innebär att hela fjärde dansgolvet kommer att vara en vitklädd fetisch-lounge.