H&M öppnar snart i Tokyo

Många är de svenska töserna i Tokyo som saknar H&M. Jag tycker egentligen inte om att göra reklam så här (inte ett öre får jag för det och jag gillar inte ens H&M trots att jag allt som oftast hamnar där ändå), men det är väl kanske ens egen svenskhet som gör sig påmind när man befinner sig långt bort i fjärran östern? Hur som helst var jag tvungen att ta en liten bild när vi gick förbi den här byggnaden på paradgatan Chūō-dōri i Ginza:

Här öppnar alltså H&M en av sina minst två nya butiker i Tokyo i höst. Det blir även en i Harajuku, kanske fler? Jag har lite dålig koll på det där. Någon som garanterat vet mer än Rim, vår svenska H&M-flicka nummer ett i Tokyo.

Välkommen hem!

I Ginza, när Chuo-dori är avstängd på lördagar.

Konsert i Ginza

Vår vän Tomomi-san spelar i ett stort band och tog i helgen med oss på sin konsert på Ginza Tact i, förstås, Ginza. Det var verkligen en häftig upplevelse! Först och främst är jag mycket svag för att sitta vid ett litet bord framför en liten scen i en trång, mörk källarlokal som är så där härligt inrökt (jag vet, det kan inte vara härligt inrökt, men det där med rök hör liksom ändå till den typen av ställen). Något av det bästa med New York är ju t.ex. de otaliga små dive bars där man kan få höra två lokala musiker jazza bort kvällen. För det andra var det verkligen en upplevelse att se en mängd musiker som, i traditionell japansk klädsel och karatedräkter (!), bytte av varandra med allt från klassisk japansk musik till storbandsjazz och en rivig version av Copacabana. Efter fyra timmar gjrode det ont i rumpan, men spelar roll. Efteråt vankades middag med hela bandet vid Yūrakuchō, som är ett av de charmigaste områdena i centrala Tokyo, med mängder av izakayas och yakitoris.

Den här mannen spelade så intensivt på sin gitarr, en japansk s.k. shamisen, att strängarna gick av. Verkligen rock n'roll!

Det var mer än fullt på Ginza Tact. Många fick stå upp hela kvällen.

Vi fick däremot bra sittplatser nära scenen.

"... och börja jazza!" Hur mycket drag som helst!

Att se någon spela på en koto var otroligt. Jag har ingen aning, men det känns som om det borde vara ett av de absolut svåraste instrumenten som finns att spela.

Tomomi-san till vänster i svenskfärgad kimono!

Yoshi-san, en av producenterna i bandet, kom fram, skakade hand, utropade "Very nice to meet you!" och kramade om oss efter konserten. Sedan tog han en bild på oss - Andreas, Linda, Tomomi-san och Kim.

Ginza i mitt hjärta

Som jag många gånger nämnt bodde jag och Andreas i en liten lägenhet i Nihonbashi 2006. Andreas, som kom till Japan långt innan jag gjorde det, styrde upp allting och jag vet faktiskt inte om han hade koll på vilket perfekt läge han lokaliserade oss i när han valde just det boendet. Att vi valde att cykla förbi vår gamla gata och vårt gamla hus på väg hem från Akihabara häromdagen är kanske sådant där som är så dumt (man riskerar alltid att förstörda sina gamla magiska minnen, "nej, men... var det så hääär det var?"), men jag vill på något sätt toucha alla våra "gamla" platser här i stan, åka förbi och säga hej liksom.

Och det känns lustigt att vara tillbaka. Som om tiden stått stilla. Två år är en väldigt lång tid och det har även varit en väldigt händelserik tid, bara det att vi har fått jobb och flyttat två gånger... Nu när vi är i Tokyo igen känns det som om vi har varit här hela tiden. Lokalsinnet trillar dit direkt, jag minns alla gamla vägar, ser hus jag glömt bort men som direkt dyker upp nu när jag ser dem. "Just det...!" Det känns inte som om vi rest ett halvt jordklot, vi har bara kommit hem. Tokyo är precis lika magiskt som det alltid varit, men samtidigt också mycket mer jordnära. Allt det man gjorde stora ögon åt en gång i tiden behöver man inte göra stora ögon åt längre. Nu finns njutningen, igenkännandet, välkomnandet, vännerna, livet.

Och mitt i allt detta: älskade älskade Ginza. Som ett Manhattan i japansk skrud med skyskrapor och spikraka, breda, gigantiska avenyer. Ljust som på dagen även mitt i natten. Varuhus, modehus, restauranger och barer på höjden, på höjden, på höjden. Kanske är det för att det var precis intill Ginza vi bodde 2006 som just den stadsdelen (av de många, av de så otroligt charmiga) etsat sig fast i mig, för inte trodde väl jag att jag skulle vara mest förtjust i världens absolut dyraste kvarter... Jag är en ganska enkel flicka. Men älskade älskade Ginza. Hjärtat sväller av kärlek och jag älskar varje sekund jag är där.

Vi köpte belgiska våfflor doppade i choklad på Manneken i Ginza. Inte för att belgiska våfflor är direkt "exotiskt", men för att där alltid är sådan lång kö och man inte kan hjälpa att bli nyfiken på vad det är som är så speciellt. Inte jättemycket, visade det sig. Det är väl helt enkelt bara det att belgiska våfflor är precis så "exotiska" här i Japan i jämförelse med hur "oexotiska" de är i Europa.

Veckans bild

Tokyos Ginza, ett hav av neon nattetid. När man väl en gång har bosatt sig på cykel- och gångavstånd från detta, känns de flesta andra platser i världen plötsligt konstigt tråkiga och färglösa.

Ginza är en av Tokyos dyraste stadsdelar, men som med det mesta i Japans huvudstad: skenet kan bedra. Till och med Ginza kan vara billigt, underhållande - gratis. Att ens lägenhet kostar 8 500 kr i månaden för ynka 25 kvm - tja, det är väl ett pris man får betala för lyckan att alls vara där man är.