Söndagsaktivitet - Häng i Yoyogi kōen

Det händer alltid mycket i och omkring Yoyogi kōen, en av Tokyos största parker. Söndagar är troligtvis den mest händelserika dagen i grönskan, som är stategiskt placerad vid JR Harajuku Station, mitt mellan och ShibuyaShinjuku och alldeles intill det templet Meiji-jingu som inte bara är en turistmagnet utan även ett populärt utflyktsmål för japanerna själva.

Yoyogi kōen är något av en performancehub och området kryllar av gycklare, dansare, trumslagare, konstnärer, musiker, flanörer och allehanda gatukreativitet. Personligen är jag mest förtust i de stenhårda rockabillygängen som dansar sig svettiga till 50-talsrock, men många är de charmiga originalen man kan springa på i skuggan av träden. Killen som dansar fram tavlor medan han spinner plattor via ett portabelt mixerbord på magen liknar t.ex. ingenting jag tidigare beskådat! Han är otrolig. Blir du hungrig finns det mänger av matstånd som säljer billig asiatisk snabbmat och har du tur kan du hamna mitt i ett bröllop när du gör en avstickare till Meiji-jingu.

Jag har läst att om Tokyo blir värdstad för sommar-OS 2016 kommer en gigantisk arena, med plats för 100 000 människor, att byggas i Yoyogi kōen, men frågan är om det stämmer. Enligt OS-kommittéen är planerna annorlunda.

Band som uppträder på gatan precis utanför Yoyogi. Går man ytterligare ett tiotal meter stöter man på nästa band och så fortsätter det.

Mycket liv och rörelse vid en av ingångarna till parken.

Gycklare av alla tänkbara slag finns att se.

Dance rockers, dance!

Hela rockabillygänget poserar för kamerorna.

Bildserie på brudarna vars klockade kjolar svänger till takten.

Vad måste man göra i Tokyo?

Frågan "vad måste man göra i Tokyo?" får jag med jämna mellanrum och den är helt omöjlig att besvara. Det enkla svaret är väl att det inte finns några måsten i Tokyo eftersom det finns så galet många måsten att det inte går att utröna några särskilda.

Men ok, pyttelite kan man förstås säga.

Ikoniska Tokyo:
Åk till Shinjuku och/eller Shibuya, gå ut genom lämplig utgång och promenera bara omkring. Här finns neonväggarna, pachinkohallarna, izakayorna, modet (i.a.f. i Shibuya), varuhusen, de oändliga strömmarna av människor och allt det andra som är sinnebilden av Tokyo på västerlänningars näthinna.

Gamla Tokyo (Edo):
Åk till Ueno och/eller Asakusa, gå ut genom lämplig utgång och promenera bara omkring. Här sveper de gamla traditionerna bland de låga husen. Besök tempel, se kabuki-teater, gå på museum, köp lokalt hantverk och ta en båttur på Sumida-gawa.

Galna Tokyo:
Åk till Akihabara eller Odaiba. Akiba är nördarnas himmelrike på jorden med all upptänklig elektronik, maid cafés, spel, manga, action figurer och dylikt. Odaiba däremot, tja, det är väl framtiden, med skyskrapor (som ständigt blir fler) en konstgjord sandstrand, temavaruhus och spejsig arkitektur. Snart kommer en artikel om just Odaiba i När & Fjärran, signerad moi.

Lindas Tokyo:
Jag tycker väldigt mycket om Shibuya, Ginza och Odaiba. Men bland favoriterna finns också:

• Vintageshoppingen och de små musikbarerna i Shimokitasawa.
• Kichijoji, som vid sidan om Shimokita kan göra anspråk på att vara Tokyos Greenwich Village. Här samlas allehanda kreativa typer och sätter stark prägel på stadsdelens mode, musik och barer. Det blir inte sämre av att Inokashira Park ligger precis intill.
  
• Boklådorna och de små restaurangerna i Kanda.
• Nakano. Leta upp det gamla varuhuset som ligger i slutet av The Broadway Shopping Arcade, där finns mängder med underliga, underbara butiker. Nakano i sig är också häftigt, delvis klassiskt arbetarklassområde, delvis populärt gaybostadsområde.
• Åk hela turen med leksakståget Toden Arakawa Tram Line som går mellan Waseda och Minowa.
• Kagurazaka, i närheten av Iidabashi (som för övrigt också är en mycket mysig stadsdel där kompisen Nao-san bor), påminner nästan lite om Kyoto. Här finns mängder med små tempel och shrines, mysiga uteserveringar och t.o.m. geishas (även om de nog är svåra att få syn på).
• Jag tycker cokså att Shin-Okubo, Koreatown, är ganska charmigt. Det ligger en promenad från Shinjuku och särskilt de små gränderna kring Kabukicho och Okubo-dori är spännande. Det är svårt att hitta här vilket gör det extra spännande! Det ligger t.ex. en ascool punkklubb här - fråga mig inte hur man hittar dit, men försök hitta den ändå!
• Yūrakuchō yakitori är helt underbart och tveklöst ett av de mest stämningsfulla områdena att äta och dricka på i hela Tokyo. Helt olikt glittriga, svindyra Ginza som det ligger intill.

Bygg gärna vidare med era egna måsten!

Romantik på hög nivå i Odaiba

Det finns tusen och en attraktioner i Odaiba, den futuristiska ö-stadsdelen i Tokyo Bay. Man kan hänga på Edo-onsen (d.v.s. ett onsen som är har tema Edo-perioden!), shoppa, käka och spela loss till tusen på varuhus som Decks Tokyo Beach, Palette Town, Aquacity och Venus Fort (som är byggt att likna en replika av en europeisk 1700-talsstad!), åka ett av världens största pariserhjul, arrangera massbröllop, gå på Museum of Maritime Science och... Ja, listan är väldigt lång. Många tycker även att det är en fest att ta sig dit med den högbelägna monorailen.

Jag och Andreas älskar att köra ett annat stuk. En av våra absoluta och ständigt återkommande Tokyo-favoriter är att cykla via Toyosu (där Andreas skrev sitt ex-jobb vid Shibaura Institute of Technology och där det finns en fantastisk matbutik) för att sedan köra picknick i Odaiba. Är vädret fint utgör det det perfekta storstadsmyset, mycket populärt bland par och så romantiskt att hjärtat hoppar över slag.

I går var det en av de absolut varmaste dagarna i Tokyo sedan vi kom tillbaka och hela staden var som i en fuktig dimma. Det hindrade oss däremot alls inte från att ännu en gång charmas av Odaiba och hade det inte varit för att kvällsluften ute i grönskan på en av småöarna till slut blev tjock av gigantiska äckliga insekter (urstockholmaren Andreas tyckte att det var jättekul att få mig att skrika saker som "tordyvlar!" och "ollonborrar!" med pipig skånska, mitt uttal av vissa ord är tydligen precis lika roligt nu som för fem år sedan) hade vi kanske suttit där än. Mest romantiskt blir det självklart efter solnedgången då Tokyos centrala skyline glittrar spektakulärt i vattnet medan underhållningsbåtarna gör livet regnbågsfärgat.

Har ingen aning om vad det är för båt, men den ser ju sjukt cool ut!

Fuji TV Building liknar inte mycket annat.

After dark is when the real beauty sets in.

Nu leker Andreas med sin kamera och det är hög tid att ge sig av mot Shinjuku. I kväll är det izakaya med Esui-san och Naonori-san som gäller efterföljt av drinkar på Golden Gai.

Konsert i Ginza

Vår vän Tomomi-san spelar i ett stort band och tog i helgen med oss på sin konsert på Ginza Tact i, förstås, Ginza. Det var verkligen en häftig upplevelse! Först och främst är jag mycket svag för att sitta vid ett litet bord framför en liten scen i en trång, mörk källarlokal som är så där härligt inrökt (jag vet, det kan inte vara härligt inrökt, men det där med rök hör liksom ändå till den typen av ställen). Något av det bästa med New York är ju t.ex. de otaliga små dive bars där man kan få höra två lokala musiker jazza bort kvällen. För det andra var det verkligen en upplevelse att se en mängd musiker som, i traditionell japansk klädsel och karatedräkter (!), bytte av varandra med allt från klassisk japansk musik till storbandsjazz och en rivig version av Copacabana. Efter fyra timmar gjrode det ont i rumpan, men spelar roll. Efteråt vankades middag med hela bandet vid Yūrakuchō, som är ett av de charmigaste områdena i centrala Tokyo, med mängder av izakayas och yakitoris.

Den här mannen spelade så intensivt på sin gitarr, en japansk s.k. shamisen, att strängarna gick av. Verkligen rock n'roll!

Det var mer än fullt på Ginza Tact. Många fick stå upp hela kvällen.

Vi fick däremot bra sittplatser nära scenen.

"... och börja jazza!" Hur mycket drag som helst!

Att se någon spela på en koto var otroligt. Jag har ingen aning, men det känns som om det borde vara ett av de absolut svåraste instrumenten som finns att spela.

Tomomi-san till vänster i svenskfärgad kimono!

Yoshi-san, en av producenterna i bandet, kom fram, skakade hand, utropade "Very nice to meet you!" och kramade om oss efter konserten. Sedan tog han en bild på oss - Andreas, Linda, Tomomi-san och Kim.

"Summertime and living is easy"

Palla det, i fredags var det så varmt att mina plastarmband smälte. Smälte. Jag upptäckte plötsligt att jag var alldeles svart om handlederna och insåg att armbanden var alldeles kladdiga och uppluckrade. Kul där. Det har mycket riktigt varit väldigt, väldigt varmt de senaste dagarna. Det är den berömda asiatiska väggen som man går in i så fort man är ute. Även på kvällen, långt efter att solen gått ned, är det runt 27-28 grader och extremt fuktigt. Visserligen inte alls lika olidligt som det kan vara mitt på dagen, men dock. Vi dricker enorma mängder vatten och grönt te och pallar i princip inte äta något.

Vi spenderade ändå hela fredagen i Shibuya och Harajuku. Det är förstås en enorm fördel att känna till stan så pass bra som vi gör för att slippa ödsla tid på att läsa guideböcker och kartor för att ta sig runt, men jag har verkligen underskattat avstånden. Jag måste ha glömt. Det tar sin lilla tid att ta sig från punkt A till punkt B (särskilt när det är mycket folk ute i rörelse så att det är svårt att cykla, vilket det i princip är nio av tio gånger, oavsett tid på dygnet). Men även att bara vara i samma stadsdel kräver en hel del. Det enorma överflödet av allt allt allt som pockar på uppmärksamheten - hur ska vi någonsin hinna allt vi vill göra i den här enorma jätte till stad?

När hettan tar ut sin rätt funkar det finfint med iskaffe.

Vår granne på Starbucks uteservering i Harajuku var den här lilla bedårande varelsen. Jag vet förstås inte, men jag får ofta en känsla av att många japaner inte uppfostrar sina hundar särskilt mycket, det är mer något av en accessoar att ha en hund i handväskan. Eller så är det jag som har sett för många avsnitt av The Dog Whisperer som inte kan hjälpa att reagera när hundarna drar sina hussar och mattar snarare än tvärtom.

Maria satt på Starbucks och jobbade, men vi damp ned i ett par timmar för att hålla henne sällskap. Det vankades Vice-fest (för det lösa folket som inte vet: Vice som i tidningen Vice, alltså) på UNIT i Daykanyama, men vi skulle först till Shinjuku.

Till Shinjuku för att ta en eller tio drinkar på The Peak Bar på Park Hyatt. Lika magiskt som alltid! Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta där uppe i skyn, att se staden utanför likt ett överväldigande, närmast ogripbart föremål av hjärtslitande skönhet. Man blir alldeles stum och de första fem minuterna tror jag inte att jag och Andreas växlade två ord ens, bara stirrade ut genom de enorma fönstren. Världens bästa stad kräver tystnad.

The Peak Bar är minst lika bra som New York Bar, tycker jag. Plus att man slipper table charge på ¥2 000 vilket förstås är välkommet. Till alla som har fått för sig att Tokyo är en dyr stad ska det sägas att en (tapp)öl av japansk härkomst på The Peak Bar inte kostar mer än ungefär 67 kronor. Med tanke på att du sitter i en helt fantastisk femstjärnig miljö med redan omnämnda utsikt för fötterna kan det knappast påstås vara dyrt. Tvärtom. Jämför bara med en flasköl på nattklubben Patricia i Stockholm som går loss på 52 kronor. Det är ju löjligt.

Undret som är Tokyo strör ut sina urbana skatter så långt ögat kan nå, och ger den tveklösa insikten om att staden bildar en av de ståtligaste metropolitiska kulisser som finns till mänskligt beskådande. Vyn är svindlande fenomenal.

Nej, mycket bättre kan det inte bli. Men vi har ett gäng andra skybarer här i stan som vi också planerar att gå på inom kort, bl.a. Mado Lounge (52:a våningen i Roppongi), Breeze of Ginza (36:e våningen i Ginza med utsikt över Tokyo Bay!) och Legato (15:e våningen på höglänta Dogenzaka).

Efter två öl på Park Hyatt kände vi inte riktigt för klubb á la Vice. Vi ville fortsätta vårt barhängande och bestämde oss för att åka "hem" till Ebisu. Det är människor överallt i Tokyo, det är så mycket puls och liv att det t.o.m. är ett nöje att åka tunnelbana mitt i natten. Som ovan ser det ut här på en perrong vid 23:30: ett hav av människor som ständigt utökas av nytillströmmande.

Vi dök in på Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu. Namnet är inte engrish, utan ett sammanslag av orden "luxury" och "oasis" och det är verkligen vad det är! Flera våningar, gigantiska akvarium från golv till tak, röd sammet, kandelabrar, grymma bartenders, ett komplett svart ladies room.. Urläckert och en riktig Linda-och-Andreas-bar. Och återigen, inte särskilt dyrt. Vi drack drinkar för si så där 40 kronor. Maten var inte mycket dyrare, men den återkommer vi till en annan dag.

All in all, en fantastiskt bra fredag!