Hysteri

Tokyo är ett shoppingparadis. Här finns allt allt allt och lite till. Överallt också. Unga japanska kvinnor är den mest köpstarka gruppen i världen, men de är däremot inte den mest miljövänliga diton. Tvärtom. I Japan köper människor i genomsnitt tio kilo kläder per år men knappt ett kilo (!) av det finns kvar i garderoberna när nästa säsong inträder. Det innebär bland annat att Japan ligger fem-tio år efter andra så kallade "i-länder" när det kommer till hållbart tänkande kring mode och kläder.

Med det i åtanke är det lätt att nästan bli mörkrädd när sommarreorna slår till. Då går shoppinghysterin upp i kvadrat. Jag skrev tidigare om 5 Days Bargain på Shibuya 109; i dag inleds LaForet Grand Bazar med sanslöst nedsatta priser. Allt är sig likt med horder av unga fyndletande människor, butiksbiträden med megafoner som skriker ut rabatter och en trängsel som jag inte ens vet vad jag ska jämföra den med.

De som känner mig vet att jag är mycket intresserad av så väl mode som kläder, men att jag ytterst sällan shoppar (inte bara det, att jag är riktigt dålig på det, även när jag är på jakt efter något slutar det oftast med att jag kommer hem tomhänt) och att jag när jag gör det föredrar second hand (inte enbart av etiska skäl utan till stor det för att det går att hitta unika kläder och accessoarer som passar min stil betydligt bättre).
Men på LaForet hittar t.o.m. jag två plagg (en klänning och en liten blus, självklart helsvart) i de All ¥ 1 000-lådor som är uppsatta utanför och i entrén. Jag hade säkert hittat ännu mer om jag lyckats komma längre in i varuhuset, men det var helt enkelt fysiskt omöjligt. Som sagt, reaträngseln i den här staden liknar ingenting jag kan jämföra det med ens. Och det var säkert lika bra att det inte blev mer för min del ändå. Hur som helst kommer de här kläderna definitivt att finnas kvar i min garderob nästa år.

Tvättproblem

Vad är det med tvättmaskinerna i det här landet? Varför blir ingenting aldrig riktigt rent och varför luktar kläderna fortfarande illa när man plockar ur dem ur maskinen? Det är inte kul att behöva ta på sig kläder som känns urläskigt ofräscha, även sedan att man tvättat dem, efter att man använt dem i den här hettan en hel dag. Buu!

I dag har vi varit en stor del av dagen med Maria i Harajuku, ätit mycket härlig veganlunch på Brown Rice Café och druckit en massa kaffe, och trots att man då mest bara suttit ned (och det varit lite svalare i dag i.o.m. risken för regn och de grå skyarna) är man liksom mest som ett klibbigt paket ändå. Man vill bara duscha jämt och tvätta jämt, men det hjälper inte.

Jag vill minnas att jag hört talas om att man bara tvättar med kallvatten i Japan och då är det ju inte så konstigt att det inte blir riktigt rent (tyvärr, för det är väl säkerligen betydligt bättre för miljön). Men jag har ingen aning om det stämmer.

"Summertime and living is easy"

Palla det, i fredags var det så varmt att mina plastarmband smälte. Smälte. Jag upptäckte plötsligt att jag var alldeles svart om handlederna och insåg att armbanden var alldeles kladdiga och uppluckrade. Kul där. Det har mycket riktigt varit väldigt, väldigt varmt de senaste dagarna. Det är den berömda asiatiska väggen som man går in i så fort man är ute. Även på kvällen, långt efter att solen gått ned, är det runt 27-28 grader och extremt fuktigt. Visserligen inte alls lika olidligt som det kan vara mitt på dagen, men dock. Vi dricker enorma mängder vatten och grönt te och pallar i princip inte äta något.

Vi spenderade ändå hela fredagen i Shibuya och Harajuku. Det är förstås en enorm fördel att känna till stan så pass bra som vi gör för att slippa ödsla tid på att läsa guideböcker och kartor för att ta sig runt, men jag har verkligen underskattat avstånden. Jag måste ha glömt. Det tar sin lilla tid att ta sig från punkt A till punkt B (särskilt när det är mycket folk ute i rörelse så att det är svårt att cykla, vilket det i princip är nio av tio gånger, oavsett tid på dygnet). Men även att bara vara i samma stadsdel kräver en hel del. Det enorma överflödet av allt allt allt som pockar på uppmärksamheten - hur ska vi någonsin hinna allt vi vill göra i den här enorma jätte till stad?

När hettan tar ut sin rätt funkar det finfint med iskaffe.

Vår granne på Starbucks uteservering i Harajuku var den här lilla bedårande varelsen. Jag vet förstås inte, men jag får ofta en känsla av att många japaner inte uppfostrar sina hundar särskilt mycket, det är mer något av en accessoar att ha en hund i handväskan. Eller så är det jag som har sett för många avsnitt av The Dog Whisperer som inte kan hjälpa att reagera när hundarna drar sina hussar och mattar snarare än tvärtom.

Maria satt på Starbucks och jobbade, men vi damp ned i ett par timmar för att hålla henne sällskap. Det vankades Vice-fest (för det lösa folket som inte vet: Vice som i tidningen Vice, alltså) på UNIT i Daykanyama, men vi skulle först till Shinjuku.

Till Shinjuku för att ta en eller tio drinkar på The Peak Bar på Park Hyatt. Lika magiskt som alltid! Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta där uppe i skyn, att se staden utanför likt ett överväldigande, närmast ogripbart föremål av hjärtslitande skönhet. Man blir alldeles stum och de första fem minuterna tror jag inte att jag och Andreas växlade två ord ens, bara stirrade ut genom de enorma fönstren. Världens bästa stad kräver tystnad.

The Peak Bar är minst lika bra som New York Bar, tycker jag. Plus att man slipper table charge på ¥2 000 vilket förstås är välkommet. Till alla som har fått för sig att Tokyo är en dyr stad ska det sägas att en (tapp)öl av japansk härkomst på The Peak Bar inte kostar mer än ungefär 67 kronor. Med tanke på att du sitter i en helt fantastisk femstjärnig miljö med redan omnämnda utsikt för fötterna kan det knappast påstås vara dyrt. Tvärtom. Jämför bara med en flasköl på nattklubben Patricia i Stockholm som går loss på 52 kronor. Det är ju löjligt.

Undret som är Tokyo strör ut sina urbana skatter så långt ögat kan nå, och ger den tveklösa insikten om att staden bildar en av de ståtligaste metropolitiska kulisser som finns till mänskligt beskådande. Vyn är svindlande fenomenal.

Nej, mycket bättre kan det inte bli. Men vi har ett gäng andra skybarer här i stan som vi också planerar att gå på inom kort, bl.a. Mado Lounge (52:a våningen i Roppongi), Breeze of Ginza (36:e våningen i Ginza med utsikt över Tokyo Bay!) och Legato (15:e våningen på höglänta Dogenzaka).

Efter två öl på Park Hyatt kände vi inte riktigt för klubb á la Vice. Vi ville fortsätta vårt barhängande och bestämde oss för att åka "hem" till Ebisu. Det är människor överallt i Tokyo, det är så mycket puls och liv att det t.o.m. är ett nöje att åka tunnelbana mitt i natten. Som ovan ser det ut här på en perrong vid 23:30: ett hav av människor som ständigt utökas av nytillströmmande.

Vi dök in på Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu. Namnet är inte engrish, utan ett sammanslag av orden "luxury" och "oasis" och det är verkligen vad det är! Flera våningar, gigantiska akvarium från golv till tak, röd sammet, kandelabrar, grymma bartenders, ett komplett svart ladies room.. Urläckert och en riktig Linda-och-Andreas-bar. Och återigen, inte särskilt dyrt. Vi drack drinkar för si så där 40 kronor. Maten var inte mycket dyrare, men den återkommer vi till en annan dag.

All in all, en fantastiskt bra fredag!

Nyårsafton 06 / 07

När nyårsnatten lägger sitt mörka täcke över Tokyo, går en stor del av områdets 30 miljoner-plus befolkning till stadens många tempel och jingus.

Årets första besök i ett tempel eller jingu kallas för hatsumode och anses vara av speciell vikt. Allra helst ska man komma på natten när templet/jingut är färgglatt upplyst, sjuder av aktivitet och möjligheten att äta yatai-mat och handla i de små omiyage-stånden lockar.

Särskilt populära är kända tempel/jingus som Senso-ji i Asakusa eller Meiji-jingu i Harajuku.

Otroligt mycket folk vill delta i festligheterna. De tre första dagarna under 2001 besökte inte mindre än 94 600 000 människor i Japan olika tempel/jingus! Meiji-jingu hade det största antalet av dessa, hela 3 26 miljoner besökare...

Ett tips för att slippa trängas (om man nu inte ser det som en del av charmen) är att vänta att gå till ett par dagar efter nyårsafton eller välja att gå till ett mer okänt/undanskymt tempel/jingu.

Gott Nytt År!

Veckans bild

En något försenad Halloween-bild. En cosplayer utanför Meiji-jingu, Harajuku (Tokyo, Japan).

Ungdomarnas kreationer i Harajuku är förstås fantasifulla alla dagar om året.