Drömboende?

Det byggs så det knakar i Tokyo. Med strax över 1 000 skyskrapor kommer staden på fjärde plats bland världens städer med flest dito (bara New York, Toronto och Chicago har fler). För närvarande är ett 100-tal under byggnadskonstruktion, med mellan nio och 55 våningsplan.

När jag och maken kom ned till ön Toyosu i Tokyo Bay senast upptäckte vi att det stod en helt ny skyskrapa intill hans gamla universitet.
Toyosu Tower ligger med magnifik utsikt över bukten och centrala Tokyo, särskilt om man lyckas knipa en av lägenheterna med panoramavy.

Shimizu Corporation står bakom den 44 våningar höga byggnaden med 840 lägenheter som kommer att stå klar senare i år. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad ett boende där går loss på, men vilken dröm att kunna leva så där... Nybyggt och fräscht med världens mesta stad bokstavligt talat för fötterna. Jag har inte varit inne i själva Toyosu Tower, men att döma av hur Tokyo förför ens blick från universitetets fjortonde våning kan det knappast vara sämre än... Tja, svindlande.

Det japanska livet i bild

När nätet i lägenheten inte fungerar kan man alltid gå till ett av många Starbucks som ligger si så där fem minuter från vår lägenhet och koppla upp sig mot något wireless. Andreas passade på att ta med sig sin laptop, kolla sin mail och styra upp ytterligare helgplaner.

Jag glömde att ta med mig något att läsa under tiden och fick nöja mig med världens godaste soya latte. (Ja, jag vet, man borde inte ge sina pengar till onda Starbucks...)

Vår lägenhet har ganska fina väggar.

Det är fasligt trångt på toaletten när man är en flicka (flickor har alltid mycket toalettgrunkor, det är sant) och en pojke (som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende och har ännu mer toalettgrunkor än flickan i fråga).

Vårt hus, som det ser ut från innergården, har rätt läcker form. Jag vet inte varför det påminner mig om en båt.

Grannarna verkar däremot inte vara några direkta party animals. Vid 23 i går var bara ett fönster tänt mitt emot.

En annan utsikt över innergården från vår balkong. Jag trivs bra, men är liiite avis på dem som bor högre upp (vi bor på tredje våningen) som har utsikt över stan. Vi bor trots allt på en liten kulle och när man är ute och promenerar kan man bl.a. se "intilliggande" Tokyo Tower och Roppongi Hills som storstadsförförsikt glittrar mellan träden.

Hur kan man flytta till Japan?

På sistone är det väldigt många som har hört av sig till mig med frågan hur man kan göra för att flytta till Japan. Överlag kan man säga att det är väldigt svårt att få arbetsvisum till Japan. Det är inte ens så enkelt som att lyckas hitta ett jobb eftersom många japanska företag inte utfärdar dem.

Vad finns det då för vägar att gå? Jag är absolut ingen expert på området (hade jag varit det hade jag aldrig lämnat Japan 2006…) och allt jag skriver här är samlade intryck och erfarenheter – det finns säkert andra tips och tillvägagångssätt där ute. Om ni som läser har några, skriv!

Det finns ”svenska” företag som stationerar personal i Japan, t.ex. Sony Ericsson och Volvo. Hur lätt eller svårt det är att få jobb på de företagen är förstås en fråga om vad man har för utbildning, om man har tur att över huvud taget få ett jobb där och i slutänden en del tur; att det finns ett behov av att stationera personal i just Japan. Däremot behöver man ju inledningsvis inte söka jobb på ett svenskt företag, det finns många andra internationella företag som arbetar i Japan – att söka sig till dem är inte dumt.
Enligt min erfarenhet (som jag då även baserar på vänners erfarenheter) är det väldigt svårt att få ett ”riktigt” jobb i Japan utan att 1) bli stationerad av ett företag man redan är anställd vid och/eller 2) prata japanska och ha en utbildning som är intressant för den japanska arbetsmarknaden. Uppfyller man däremot krav 1 eller 2 är det däremot en annan, betydligt enklare historia; får man väl in en fot kan man ofta stanna minst två, tre år.

Är man villig att söka lite andra typer av jobb, t.ex. som engelskalärare eller hostess, påstås det vara enklare. Själv har jag aldrig varit minsta intresserad av att gå den vägen för att kunna bo i Japan, men det är vanligt att hostessklubbar annonserar efter västerländsk (kvinnlig) arbetskraft i tidningar och då skriver att de fixar boende, arbetsvisum e.t.c. till dem de anställer.

Andra vägar man kan gå är att…
Plugga i Japan och få studentvisum;
Gifta sig med någon som har jobb i landet och få spousevisum; eller
Åka in och ut ur landet och på så vis ständigt förnya sitt turistvisum - men märk väl att japanska myndigheterna numera är mycket strikta med detta och bara accepterar en eller två förlängningar av turistvisum. Jag känner en del människor som löst detta genom att på en resa hem till Sverige passa på att köpa nytt pass, men tala om omständligheternas omständligheter i längden…

Den som vill ha tips på potentiella jobb att söka i Sverige som i sin tur kan leda till jobb i Japan kan ta kontakt med t.ex. Japanska ambassaden i Stockholm eller Svenska ambassaden i Tokyo för att få rekommendationer.

Avslutningsvis, några jobblänkar som jag har samlat på mig.
» Job Seek Japan
» Tokyo Connections
» Gaijinpot
» Japan Times Jobs
» Hot Jobs Japan
» Work in Japan

Konsten att hitta en lägenhet

I SvD går det att läsa om Martin och Yuko som bor på Shibaura Island i Tokyo. Det är minst sagt fräscht, vilket är mitt stående intryck av lägenheter i Tokyo trots att jag vet att det inte stämmer riktigt. Innan jag kom över till Japan var Andreas bland annat i Shibuya och tittade på en lägenhet där det var mögel i tatami-mattorna. Inte så härligt.
Men vad Martin och Yuko har, som däremot inte alls är lika lätt att hitta som en fräsch lägenhet, är en utsikt att dö för. Tokyo är hjärtslitande vackert och jag kan bara tänka mig hur svindlande känslan är att sitta där Martin och Yuko står på bilden och blicka ut över stadslandskapet höljt av natten, en värdslig galax av flödande ljus pladask för fötterna. Ja, det ger mig svindel bara att tänka på det.

Jag vill givetvis otroligt gärna hitta en lägenhet i Tokyo som har en fantastisk utsikt, men det är trots allt ekonomin som får styra. Det är lätt att få ett riktigt fräscht ställe för si så där 200 000JPY i månaden (drygt 11 000SEK). Det är inte vad man skulle kalla för billigt kanske, men på förmedlingarnas hemsidor heter det ofta saker i stil med "the serviced apartment is edited by Jun Aoki, the up-and-coming architect, with private restaurant bar lounge, fitness gym, spa and sauna on the top (24th) floor as common facility". Inte så pjåkigt. Här är ett litet bildurval på lägenheter som vi spanat in.




Det är däremot inte bara ekonomin som styr. Läget gör det definitivt också. Roppongi blir det aldrig. Möjligtvis Azabu Juban där kompisen Chie bor, men där går ändå gränsen.
I SvD-artikeln står det ett gäng tips om hur man bör gå till väga för att hitta en hyresrätt i Tokyo. Men märk väl: tipsen riktar sig framför allt till människor som ska bo permanent i Japan. Och även om du ska bo i Tokyo ett längre tag finns det lättare sätt att gå till väga, förutsatt att t.ex. en arbetsgivare inte fixar sådant. Spana istället in korttidslägenheter från förmedlingar som riktar in sig särskilt mot gaijin. Då får du en inredd bostad som på bilderna ovan och mindre eller ingen deposition. Du behöver heller inte strula med japanska bankkonton om du inte vill. Det är väldigt lätt att på det viset hitta någonting centralt. Den maffiga utsikten riskerar dock att utebli.

Nu skickade Andreas mig just en länk för en fin liten lägenhet i Hiroo, i närheten av Arisugawa Memorial Park och Finlands, Tysklands och Frankrikes ambassader. 130 000JPY i månaden, "no deposit, key money or guarantor". Inte så pjåkigt, nej.

Japansk rasism?

Eftersom vi - jag, Maria och Rim - har skrivit en del om japansk rasism på sistone tänkte jag vara fräck och klippa in ett citat här som Rim skrev om idag som på många sätt sammanfattar diskussionen.
Ingen av oss är antropolog och ingen av oss är expert. Alla har vi olika erfarenheter, vissa är mer applicerbara på övergripande mönster, annat är engångsföreteelser. Men det här tycks vara en bra sammanfattning på hur det på ett generellt plan faktiskt kan sägas vara i Japan.

Qustion:

I'm [insert nationality here]. Will I be accepted in Japan?

Answer:

No.

Okay, let me elaborate a little. To the Japanese, there are two types of people. Japanese, and not Japanese. Within "Not Japanese" there's all sorts of levels - white, black, hispanic, Middle Eastern, whatever. White people will get stared at, black people will get stared at more, and someone wearing an actual fruit basket on their heads... might not get stared at as much as a black person. But basically, we're all in the "Not Japanese" group.

Not that this is a bad thing. There are many ways in which it benefits you not to be Japanese. And its not like Japanese people will actively hate on you. Many will go to great lengths for you. But if you're looking to just blend into the crowd... No. Maybe in Tokyo. Not many other places. Don't let that stop you from being interested in the country/wanting to visit, but just realize that this is how it is here.

Citatet har Rim hittat på GaijinSmash, skrivet av en amerikansk engelskalärare bosatt i Japan. Och trots att jag inte har någon mångårig erfarenhet av att bo i Japan känner jag igen mig mycket i det.
Vännen Hayashis fru är svenska, pratar flytande japanska och har bott i Tokyo i 30 år... Jag ska nog ta ett snack med henne om det här när jag får möjlighet.

Lycka

Jag förstår det knappt ens själv än. Biljetterna är bokade. Det är inte imorgon direkt, men... we're on our way back! :D

Att leva och bo i Tokyo

Många - vågar jag säga de flesta? - gaijiner som kommer till Tokyo ett par månader väljer att bo i ett s.k. gaijin-house, vilket på många sätt liknar korridorslivet på ett universitet. Man har sitt eget rum, men delar ofta kök och bad med x antal andra gaijiner. En del väljer att bo så trots att de har ett bra jobb: de flesta är bara i Japan ett tag, men tillräckligt länge för att det ska vara mer lönsamt att bo "på riktigt" än på ett hotell av något slag.

En av Metropolis skribenter delar med sig av följande levnadshistoria:

"Having grown up abroad in a mix of cultures, and coming fresh from college and shared living quarters, I didn’t think twice about living with six strangers. If anything, it was a cool opportunity to meet people from around the world. Sure enough, in 16 months, I lived with people from all five permanent members of the United Nations Security Council, plus a Canadian. When cherry blossom season came round, a few of us threw a hanami party by the river, and as night fell we invited all 30 people—and their hooch—back to our humble two-story abode. I didn’t realize at the time how alien the concept of a house party is here; the Japanese among the revelers kept remarking how well-off we all must be. Several people skipped their last trains and partied into the morning hours, eventually passing out on couches and in corridors until morning. Good memories, for sure."

När jag och Andreas planerade vår flytt till Tokyo valde vi tidigt bort att bo i ett delat gaijin-house. Ingen av oss har någonsin bott i korridor och även om vi är sociala, är vi också ganska måna om vår integritet. Till den hör framför allt eget badrum och eget kök - två platser i hemmet som är viktigt att sköta ordentligt och som ofta är det som förfaller när man är många främlingar som ska dela på det... Självklart kan man ha tur och hamna med människor som har samma uppfattning eller tillsammans inrätta ett system som alla måste följa, men vi tyckte att det kändes enklare - och lyxigare - att ha något alldeles eget.
Andreas bodde den första tiden hos paret Sunaga i stadsdelen Shinkoiwa, för att sedan flytta "från förorten": via Ichii Corporation fick vi nämligen en lägenhet i Nihonbashi, ett område som ligger inbäddat mellan Ginza och Yaesu i söder, Akihabara i norr, Otemachi i väster och Sumida-gawa (floden) i öst.
Nihonbashi är ett affärsdistrikt, känt för sin bro Nihonbashi (日本橋 betyder bokstavligen Nihon bron). Sevärdheter som finns här och som lockar icke-boende är t.ex. Bank of Japan, de stora varuhusen Mitsukoshi och Takashimaya, samt Tokyo Stock Exchange.

Ett helt fantastiskt läge! Läsare som bor/har varit i Tokyo vet var det ligger, men för er andra är den enklaste förklaringen att säga att vi helt enkelt hittade en lägenhet mitt i stan.
Mitt i stan om staden är Tokyo är verkligen inte illa.

Att bo ensam behöver däremot inte hindra umgänge! Oftast ute på stan förstås, men det där med hemmafester känns ändå igen. Vi valde att lägga en sådan som inflyttningsfest och bjöd in vänner från Andreas universitet. Att de fick komma hem till oss tror jag inte att de var så förvånade över. Mest reagerade de nog på att vi redan börjat dricka vin innan de kom så att vi missade att ta den första skålen tillsammans, en viktig och vanlig sedvänja i Japan. I enlighet med den artiga sedvänjan i Japan var det emellertid ingen som sa något... ;)

Fest på 25 kvm. Det går om man vill. En Linda och en Andreas tillsammans med sju av våra glada japanska vänner.