Let's weekend fun!

Tokyo är fullt av fina vänner! Det är så härligt att vara ett gäng svenskar och japaner som träffas och hittar på bus tillsammans. Man inser att det kommer att ta mer än en hel livstid att upptäcka den här staden grundligt, men en bit på vägen kan vi leda varandra. Att våga lita på sin magkänsla och bara hoppa in på det där stället som man inte alls ser, men vars skylt utanför eller på väggen ser lite schysst ut; våga smita upp eller ned för de små, smala trapphusen som döljer sig innanför husfasaderna för att några minuter senare trilla in på kanske det coolaste stället i hela Tokyo. Och när man väl har gjort det, ta med sig sina vänner tillbaka och fortsätta att dela upplevelsen.

"Let's weekend fun!" som det glada folket uttrycker det här och fun är det. För ett par dagar sedan körde vi barhopping i Ebisu. Vi hamnade på...

... Enjoy! House, en liten klubb på tredje våningend där det spelades en salig blandninga av musik, DJ:n hade på sig en latexdräkt och vår barman sportade ett par neonmönstrade cykelbyxor till sin i övrigt urban hippie-look.

My och Erik kan posa japanskt! Inte så konstigt när man bott över ett år i Japan.

Följt av att vi hamnade på Luxis Aqua Bar och åt en massa dessert och drack drinkar med utsikt över det gigantiska akvariet.

Tillsammans med Eri och Cecilia.

Följt av att vi mötte upp med Eri-sans och Mie-sans födelsedagssällskap på ett tiotal personer på en liten spansk ståbar.

Cecilia, Camilla, Eri-san, Yasuko-san (födelsedagsbarnet!) och Mie-san.

Och till slut hamnade vi självklart på Tram Bar för sängfösare. Tram Bar har blivit något av en helt ny favvis: perfekt dekadent och glammigt utan ett uns av dålig stämning. Love it!

Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu

Jag måste bara lägga upp lite bilder från Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu för att det var så himla häftigt inrett.

Som jag skrivit om flera gånger är det verkligen något av det jag uppskattar mest i Tokyo; att det finns tusen och en sådana här ställen att upptäcka och inte en chans att du någonsin kommer att lyckas hitta dem alla. I varje litet kvarter lurar otaliga bar- och krogupplevelser, det ena stället coolare än det andra. Jag uppskattar också verkligen möjligheten att känna sig levande bara av att vara utomhus. I Stockholm eller Malmö känner jag ständigt hetsen att gå på klubbar för att känna att det händer något i stan; här behöver jag bara gå en promenad och det är mer puls än på det hetaste innestället i hela Sverige. Att gå ut och äta eller bara ta ett glas blir en helkväll i sig, egentligen onödig att krydda med mer. Men om man så vill finns det förstås också de coolaste klubbarna, det underligaste nattlivet fullt av allt från nakenrave till dygnet runt-öppna mangakaféer. Underbart! (Eller ja, hur underbart ett nakenrave är vet jag då inte, men möjligheten finns i.a.f.).

Anyway, bilder från Luxis var det!

Hit måste vi gå igen, liksom till absinthbaren. Liksom till typ hundra andra ställen!

"Summertime and living is easy"

Palla det, i fredags var det så varmt att mina plastarmband smälte. Smälte. Jag upptäckte plötsligt att jag var alldeles svart om handlederna och insåg att armbanden var alldeles kladdiga och uppluckrade. Kul där. Det har mycket riktigt varit väldigt, väldigt varmt de senaste dagarna. Det är den berömda asiatiska väggen som man går in i så fort man är ute. Även på kvällen, långt efter att solen gått ned, är det runt 27-28 grader och extremt fuktigt. Visserligen inte alls lika olidligt som det kan vara mitt på dagen, men dock. Vi dricker enorma mängder vatten och grönt te och pallar i princip inte äta något.

Vi spenderade ändå hela fredagen i Shibuya och Harajuku. Det är förstås en enorm fördel att känna till stan så pass bra som vi gör för att slippa ödsla tid på att läsa guideböcker och kartor för att ta sig runt, men jag har verkligen underskattat avstånden. Jag måste ha glömt. Det tar sin lilla tid att ta sig från punkt A till punkt B (särskilt när det är mycket folk ute i rörelse så att det är svårt att cykla, vilket det i princip är nio av tio gånger, oavsett tid på dygnet). Men även att bara vara i samma stadsdel kräver en hel del. Det enorma överflödet av allt allt allt som pockar på uppmärksamheten - hur ska vi någonsin hinna allt vi vill göra i den här enorma jätte till stad?

När hettan tar ut sin rätt funkar det finfint med iskaffe.

Vår granne på Starbucks uteservering i Harajuku var den här lilla bedårande varelsen. Jag vet förstås inte, men jag får ofta en känsla av att många japaner inte uppfostrar sina hundar särskilt mycket, det är mer något av en accessoar att ha en hund i handväskan. Eller så är det jag som har sett för många avsnitt av The Dog Whisperer som inte kan hjälpa att reagera när hundarna drar sina hussar och mattar snarare än tvärtom.

Maria satt på Starbucks och jobbade, men vi damp ned i ett par timmar för att hålla henne sällskap. Det vankades Vice-fest (för det lösa folket som inte vet: Vice som i tidningen Vice, alltså) på UNIT i Daykanyama, men vi skulle först till Shinjuku.

Till Shinjuku för att ta en eller tio drinkar på The Peak Bar på Park Hyatt. Lika magiskt som alltid! Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta där uppe i skyn, att se staden utanför likt ett överväldigande, närmast ogripbart föremål av hjärtslitande skönhet. Man blir alldeles stum och de första fem minuterna tror jag inte att jag och Andreas växlade två ord ens, bara stirrade ut genom de enorma fönstren. Världens bästa stad kräver tystnad.

The Peak Bar är minst lika bra som New York Bar, tycker jag. Plus att man slipper table charge på ¥2 000 vilket förstås är välkommet. Till alla som har fått för sig att Tokyo är en dyr stad ska det sägas att en (tapp)öl av japansk härkomst på The Peak Bar inte kostar mer än ungefär 67 kronor. Med tanke på att du sitter i en helt fantastisk femstjärnig miljö med redan omnämnda utsikt för fötterna kan det knappast påstås vara dyrt. Tvärtom. Jämför bara med en flasköl på nattklubben Patricia i Stockholm som går loss på 52 kronor. Det är ju löjligt.

Undret som är Tokyo strör ut sina urbana skatter så långt ögat kan nå, och ger den tveklösa insikten om att staden bildar en av de ståtligaste metropolitiska kulisser som finns till mänskligt beskådande. Vyn är svindlande fenomenal.

Nej, mycket bättre kan det inte bli. Men vi har ett gäng andra skybarer här i stan som vi också planerar att gå på inom kort, bl.a. Mado Lounge (52:a våningen i Roppongi), Breeze of Ginza (36:e våningen i Ginza med utsikt över Tokyo Bay!) och Legato (15:e våningen på höglänta Dogenzaka).

Efter två öl på Park Hyatt kände vi inte riktigt för klubb á la Vice. Vi ville fortsätta vårt barhängande och bestämde oss för att åka "hem" till Ebisu. Det är människor överallt i Tokyo, det är så mycket puls och liv att det t.o.m. är ett nöje att åka tunnelbana mitt i natten. Som ovan ser det ut här på en perrong vid 23:30: ett hav av människor som ständigt utökas av nytillströmmande.

Vi dök in på Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu. Namnet är inte engrish, utan ett sammanslag av orden "luxury" och "oasis" och det är verkligen vad det är! Flera våningar, gigantiska akvarium från golv till tak, röd sammet, kandelabrar, grymma bartenders, ett komplett svart ladies room.. Urläckert och en riktig Linda-och-Andreas-bar. Och återigen, inte särskilt dyrt. Vi drack drinkar för si så där 40 kronor. Maten var inte mycket dyrare, men den återkommer vi till en annan dag.

All in all, en fantastiskt bra fredag!