Kristen kitsch på Christon Café

Jag har blivit sjuk och är helt sängliggande. Det hindrar mig dock inte från att blogga när det finns två saker som jag är löjligt förtjust i: kristen kitsch och restaurangbesök. Självklart finns det ett ställe i Tokyo som kombinerar de båda: Christon Café i Shinjuku.

Det känns som att befinna sig i en katedral och kunna bete sig betydligt mer syndigt än vad som egentligen borde tillåtas.


Stället är för en gångs skull också lätt att hitta, mitt i Shinjuku och tydligt skyltat.
8F Oriental Wave Building
5-17-13 Shinjuku, Shinjuku-Ku
Telefon: (03) 52872426

Jag får berätta mer en annan dag, nu måste jag dra täcket över huvudet igen.

Med staden för fötterna

Få saker klår en drink eller 20 på en skybar.

Lyx á la everyday

Ja, i kväll har vi onekligen lyxat till det. Vi åkte med taxi till Park Hyatt i Shinjuku för att äta middag vilket också resulterade i att vi drack champagnedrinkar, flera glas vin samt testade alla cocktails i menyn. Snurrigt underbart värre. Och utsikten; som vanligt to die for...

Häromkvällen kommenterade Mie-san såväl underskattade som överskattade Lost in Translation med orden:"It's impressive that Sofia Coppola even made sleasy Shinjuku look that good" och det är bara att hålla med.

Den helt sanslöst romantiska bild man får av Tokyo via Coppolas film (som till historien är stereotypt flortunn) är perfekt för vem som helst som tror sig ha ett intresse av att besöka den japanska huvudstaden: Tokyo har troligtvis aldrig någonsin bildmässigt framställts så fantastiskt för västerlänningar.
Jag kan fortfarande, gång på gång, känna igen mig i Scarlett Johanssons porträtt av den ensamma Charlotte, trots att min situation numera inte ens går att likna vid den karaktärens.

Onekligen är det fler sommar-utrop riktade till mig och Andreas som låtit "Nej, ska ni verkligen vara i Tokyo?!" snarare än "Wow, Tokyo under sommaren låter toppen!". Och visst, en tripp till Vietnam eller Laos hade kanske tett sig förnuftigare. Betong och sol är inte bästa vänner, det håller jag definitivt med om. Men storstäder är min kärlek här i livet ändå och Tokyo den största av dem alla.

En fond som stavas Shinjuku

Andreas har köpt en ny, rejäl kamera. Det gör mig glad, för då kan han ta sådana här fina bilder på mig. Strålande! Jag är en riktig storstadsfetischist, ingenting gör mig så lycklig som neon, neon, neon och strömmar, strömmar, strömmar av människor.

"Summertime and living is easy"

Palla det, i fredags var det så varmt att mina plastarmband smälte. Smälte. Jag upptäckte plötsligt att jag var alldeles svart om handlederna och insåg att armbanden var alldeles kladdiga och uppluckrade. Kul där. Det har mycket riktigt varit väldigt, väldigt varmt de senaste dagarna. Det är den berömda asiatiska väggen som man går in i så fort man är ute. Även på kvällen, långt efter att solen gått ned, är det runt 27-28 grader och extremt fuktigt. Visserligen inte alls lika olidligt som det kan vara mitt på dagen, men dock. Vi dricker enorma mängder vatten och grönt te och pallar i princip inte äta något.

Vi spenderade ändå hela fredagen i Shibuya och Harajuku. Det är förstås en enorm fördel att känna till stan så pass bra som vi gör för att slippa ödsla tid på att läsa guideböcker och kartor för att ta sig runt, men jag har verkligen underskattat avstånden. Jag måste ha glömt. Det tar sin lilla tid att ta sig från punkt A till punkt B (särskilt när det är mycket folk ute i rörelse så att det är svårt att cykla, vilket det i princip är nio av tio gånger, oavsett tid på dygnet). Men även att bara vara i samma stadsdel kräver en hel del. Det enorma överflödet av allt allt allt som pockar på uppmärksamheten - hur ska vi någonsin hinna allt vi vill göra i den här enorma jätte till stad?

När hettan tar ut sin rätt funkar det finfint med iskaffe.

Vår granne på Starbucks uteservering i Harajuku var den här lilla bedårande varelsen. Jag vet förstås inte, men jag får ofta en känsla av att många japaner inte uppfostrar sina hundar särskilt mycket, det är mer något av en accessoar att ha en hund i handväskan. Eller så är det jag som har sett för många avsnitt av The Dog Whisperer som inte kan hjälpa att reagera när hundarna drar sina hussar och mattar snarare än tvärtom.

Maria satt på Starbucks och jobbade, men vi damp ned i ett par timmar för att hålla henne sällskap. Det vankades Vice-fest (för det lösa folket som inte vet: Vice som i tidningen Vice, alltså) på UNIT i Daykanyama, men vi skulle först till Shinjuku.

Till Shinjuku för att ta en eller tio drinkar på The Peak Bar på Park Hyatt. Lika magiskt som alltid! Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta där uppe i skyn, att se staden utanför likt ett överväldigande, närmast ogripbart föremål av hjärtslitande skönhet. Man blir alldeles stum och de första fem minuterna tror jag inte att jag och Andreas växlade två ord ens, bara stirrade ut genom de enorma fönstren. Världens bästa stad kräver tystnad.

The Peak Bar är minst lika bra som New York Bar, tycker jag. Plus att man slipper table charge på ¥2 000 vilket förstås är välkommet. Till alla som har fått för sig att Tokyo är en dyr stad ska det sägas att en (tapp)öl av japansk härkomst på The Peak Bar inte kostar mer än ungefär 67 kronor. Med tanke på att du sitter i en helt fantastisk femstjärnig miljö med redan omnämnda utsikt för fötterna kan det knappast påstås vara dyrt. Tvärtom. Jämför bara med en flasköl på nattklubben Patricia i Stockholm som går loss på 52 kronor. Det är ju löjligt.

Undret som är Tokyo strör ut sina urbana skatter så långt ögat kan nå, och ger den tveklösa insikten om att staden bildar en av de ståtligaste metropolitiska kulisser som finns till mänskligt beskådande. Vyn är svindlande fenomenal.

Nej, mycket bättre kan det inte bli. Men vi har ett gäng andra skybarer här i stan som vi också planerar att gå på inom kort, bl.a. Mado Lounge (52:a våningen i Roppongi), Breeze of Ginza (36:e våningen i Ginza med utsikt över Tokyo Bay!) och Legato (15:e våningen på höglänta Dogenzaka).

Efter två öl på Park Hyatt kände vi inte riktigt för klubb á la Vice. Vi ville fortsätta vårt barhängande och bestämde oss för att åka "hem" till Ebisu. Det är människor överallt i Tokyo, det är så mycket puls och liv att det t.o.m. är ett nöje att åka tunnelbana mitt i natten. Som ovan ser det ut här på en perrong vid 23:30: ett hav av människor som ständigt utökas av nytillströmmande.

Vi dök in på Luxis Aqua Bar & Restaurant i Ebisu. Namnet är inte engrish, utan ett sammanslag av orden "luxury" och "oasis" och det är verkligen vad det är! Flera våningar, gigantiska akvarium från golv till tak, röd sammet, kandelabrar, grymma bartenders, ett komplett svart ladies room.. Urläckert och en riktig Linda-och-Andreas-bar. Och återigen, inte särskilt dyrt. Vi drack drinkar för si så där 40 kronor. Maten var inte mycket dyrare, men den återkommer vi till en annan dag.

All in all, en fantastiskt bra fredag!