Visar inlägg med etikett populärkultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett populärkultur. Visa alla inlägg

14 augusti 2008

"Batman - The Dark Knight" når Tokyo

Jag var hyfsat förvånad när jag upptäckte att jag tyckte att Batman Begins var en riktigt bra film - bra så där som Dogville, A History of Violence och Lady Vengance är bra filmer. Jag, som har en stor faiblesse för skräckfilmer, tyckte också att Cillian Murphys porträtt av Dr Jonathan Crane var riktigt ruskigt. Det har därför känts självklart att gå och se The Dark Knight. Och att Heath Ledger skulle göra en intressant insats och lyfta Jokern till helt nya filosofiska nivåer stod klart långt innan hans eget liv hann ikapp rollen.

Batman-gänget, de delar som finns kvar av det, har i dagarna besökt Tokyo för att göra PR för filmen (som om det egentligen skulle behövas, en skådespelares tragiska död har mer än väl försäkrat filmens vikt i det gröna guldet...). Regissören Christopher Nolan har tillsammans med huvudrollsinnehavaren Christian Bale samt Maggie Gyllenhaal och Aaron Eckhart pratat om The Dark Knight och inte minst om Heath Ledger och hans magnum opus-insats som Jokern.

“I chose Heath after seeing him in Brokeback Mountain,” berättade Nolan på presskonferensen. “I was confident he was fearless enough to take on an iconic role, get his teeth into it and make it his own. The Joker stands for anarchy. He has no predictable motivation. The thrust of his villainy is that he takes pleasure in tearing down the structures of society, taking the morals and rules that others live by and turning them against each other.”

Jag kan inte låta bli att citera Fredrik Strage som i juni skrev en av sina strålande DN-krönikor och, som så ofta, slog huvudet på spiken:

"Heath Ledger [har] sagt att han influerats av två figurer i sitt porträtt av Batmans ärkefiende Jokern: Sid Vicious och Malcolm McDowells värsting i 'A clockwork orange'. Heath Ledger stängde in sig på ett hotellrum i flera veckor och övade på Jokerns skratt. Han ville bort från Jack Nicholsons klassiska men knasiga tolkning av figuren. Ledger sa att han ville spela 'en fullständig sociopat, en kallblodig, massmördande clown'.

Av trailern att döma har Heath Ledger skapat ett nihilistiskt odjur som likt Sid Vicious struntar i om han lever eller dör. Hans röst svajar från det mörkt sluddrande till det ljust psykopatiska. 'To them you're just a freak, like me', säger han till Batman och berör superhjältegenrens mest klassiska tema att hjälten och skurken bara är två sidor av samma mynt. Om 'The dark knight', som tidigare påståtts, inspirerats av Frank Millers seriealbum 'The dark knight returns' finns det goda chanser att filmen utvecklar det masochistiska förhållandet mellan Batman och hans antagonist. I Millers version var Jokern en hårdmejkad bög som längtade efter att Batman skulle bestraffa honom.

Heath Ledgers make-up är mer skabbig än fjollig. Det ser ut som om han inte torkat av den på flera veckor. Läppstiftet har kladdats över de groteska såren i hans mungipor. Kläderna är också sunkiga. Filmens kostymör beskrev i tidningen Empire den nya Jokerlooken med ord som 'grunge', 'punk' och 'anarki'."

Det låter onekligen som en karaktär precis i min smak. Vi har fortfarande inte kommit iväg och sett filmen (när man är ett gäng som ska gå tar det tid att koordinera liven), men jag vågar tro att det blir en intressant filmupplevelse.

13 augusti 2008

Tokyo-abstinens?

Jag tror inte att det finns många som sätter sin fot i Tokyo och senare inte får grav abstinens efter staden. Som plåster på såren kan man då plugga in filmen TOKYO NOISE (2001) av Kristian Petri och Jan Röed i dvd-spelaren. I ett slags visuellt, urbant kollage porträtteras världens största och mest intensiva dygnet runt-öppna metropol, bl.a. genom intervjuer med en av mina japanska favvo-fotografer Nobuyoshi Araki (som jag bloggat om här).

Å andra sidan kanske man bara får mer abstinens av det...? Hur som helst är filmen väldigt sevärd!

08 augusti 2008

Världen genom en "turists" kameralins

Rob Sheridan är så bra att han får lite mer utrymme. Under sina resor har han fotograferat mycket och kallar bilderna för "tourist photographs", men jag undrar hur många turister som har den här typen av bilder i sina fotoalbum?

Vy över Manhattan från Brooklyn, 11 september 2001.

Röda Torget, Moskva.

Ett översvämmat hus i 9th Ward i New Orleans. Sheridans arbetsgivare Trent Reznor bodde i New Orleans i många år och har engagerat sig mycket i återuppbyggnaden efter Hurricane Katrina.

Shibuya, Tokyo.

Ormvin i Beijing.

Dōtonbori, Osaka.

Jerusalem, Israel.

Seoul, Sydkorea.

Kiyomizudera, Kyoto.

Akihabara, Tokyo.

Beijing.

Budapest, Ungern.

Dōtonbori, Osaka.

Ett översvämmat hus i 9th Ward i New Orleans. Sheridans arbetsgivare Trent Reznor bodde i New Orleans i många år och har engagerat sig mycket i återuppbyggnaden efter Hurricane Katrina.

Jag läste precis i L.A. Times att Trent Reznor, som länge haft planer på att göra en TV-serie av sin Year Zero-värld, nyligen pitchat idén till HBO ("It went great."). Vilken grajj!

03 juni 2008

Älskade, älskade Asien - men hur kul ser det egentligen ut...?

Smile?

16 maj 2008

Hard like candy

Man ska välja sina vänner med omsorg. I alla fall när de kan fixa saker man aldrig vågade drömma om att man själv kunde fixa. Bästa vännen J i London var i skakigt lyckorus då han i morse hörde av sig och berättade att han köpt biljetter till oss till Madonnas Sticky & Sweet Tour när den når Wembley i september.

Kan fortfarande inte förstå det! Jag har älskat Madonna sedan 1989 och det är verkligen en kärlek som aldrig går ur tiden (även om donnan själv har verkat göra det då och då).
När jag lärde känna J för var kärleken till Madonna något av det första som förde oss samman (vid sidan om politiskt engagemang, veganism och tv-serierna Twin Peaks och The Young Ones) och att därför se henne tillsammans, elva år senare, kommer verkligen att bli sanslöst bra! Vem hade kunnat tro det när vi som brådmodiga tonåringar lyssnade på då nyutkomna Ray of Light, köpte alla obskyra singlar vi kunde komma över och såg Evita och The Girlie Show om och om igen? Pricken över i:et är att J fixat standing tickets - till skillnad från Confessions Tour i Amsterdam 2006 hoppas jag alltså se the queen of pop denna omgången.

Ovanpå alltihopa blir det även en långweekend i London på köpet. Efter lite snack med rätt redaktör kan jag sälja in ett jobb och vips så får jag betalt för att åka. You gotto love it!

15 maj 2008

Populärkultur blir akademisk finkultur

En grupp professorer från 60 länder ska under en vecka i New York diskutera HBO-mästerverket The Sopranos. Serien kommer att dissikeras under frågeställningar som vilken roll den spelat för populärkulturen och hur den förhåller sig till teman som jämställdhet, etnicitet och föräldraskap.
Att The Sopranos är en av världens tyngsta serier (i otalig mening) är dock redan obestridligt. Mängder av kritiker och intellektuella har hyllat den (och fortsätter alltså att göra så även sedan den gått i graven), till exempel för ett psykologiskt djup som bara kan jämföras med litterära verk. Paul Levinson, som forskar vid universitetet där The Sopranos-seminariet ska äga rum, behöver inte linda in sina ord: "The Sopranos är fullt jämförbar med Beatles eller Shakespeare, som ett fantastiskt verk som lämnar avtryck och håller för tidens tand."

Eller som frilansskribenten Martin Gelin uttryckte det i Sydvenskan en gång:
"Om 'The Sopranos' handlar om våld så är det inte så mycket de klassiska, och ofta ganska klyschiga, blodstänkande maffiavrättningarna. Det handlar snarare om det psykologiska och existentiella våldet, det osynliga våld som finns i Christophers heroinberoende, i Carmelas äktenskap med Tony, i Adrianas tvångssamarbete med FBI, i Vitos kamp att erkänna sin homosexualitet, i Uncle Juniors kamp att försöka härda ut ålderdomens ensamhet, i AJ:s försök att överleva sin tonårsdepression, i Tonys vetskap om att ha en mamma som hatar honom, och i insikten om att han måste leva med det monster han själv har blivit."

Åh, snälla snälla släpp en essäbok efter den här fantastiska akademiska tillställningen!

09 maj 2008

Schyffert kör vidare på Japan

Som alla andra tidningar och bloggare måste jag ju kommentera att Henrik Schyfferts nya tv-projekt för TV6 med två okända svenskar som ska göra karriär i Japan. Allt enligt Schyfferts devis att skiter sig karriären kan man alltid bli stor i Japan, något hustrun Bea en gång i tiden ställt sig skeptisk till och som Shyffert nu, inför hela Sverige, en gång för alla ska försöka bevisa.
En månad har okända Sebastian Hedin och Jens Sjögren på sig. Till DN säger Schyffert att de tu nu är hans "labbråttor[, m]ed sig får de pengar och möjligheter via en agent".
Kriterierna att uppfylla är att få in en artikel i en större rikstäckande japansk tidning, medverka i ett större tv-program och i ett radioprogram. Minst tio fans ska också uppge att Jens och Sebastian är deras idoler.

Jag är, som bekant, väldigt förtjust i Schyffert (hans Svenskt Närlingsliv-sketcher är helt geniala), men hur det här ska sluta kan man ju fråga sig...

17 april 2008

Det bidde ett barn!

Vad får man om man korsar...

Seth Gabel och John Hensley?

Ian Somerhalder.

Vad får man om man korsar...

Jarvis Cocker och Pete Doherty?

Dylan Moran.

15 april 2008

Konsten att lyfta fram det periferera

Filip Hammar, född 1975, och Fredrik Wikingsson, född 1973, är förmodligen inte tillräckligt rumsrena för att bli galjonsfigurer i svensk humor medan de är aktiva. Men när det i framtiden blir dags att summera svensk humorhistoria kommer deras namn att vara lika självklara för 2000-talet som Killinggänget var för 1990-talet.

En jämförelse med just Killinggänget visar också hur olika Filip och Fredrik är sina föregångare. Du vet egentligen ingenting om Johan Rheborgs uppväxt. Du vet ingenting om Robert Gustafssons familj. Däremot vet du mer om Filip och Fredriks mest pinsamma och privata upplevelser än du vet om dina egna vänner.

Denna ständigt pågående förnedring av dem själva präglar också deras TV-program. Det är många som skulle kunna göra program där man åker till Hollywood och driver med självupptagna men i grunden djupt osäkra skådespelare. Ruby Wax har till exempel gjort såna program i många år.

Men Ruby Wax skulle aldrig tillåta en klippning av programmen där det framgår att hon själv är precis lika osäker och exhibitionistiskt lagd som det utvalda offret. Ruby Wax skulle heller aldrig sätta sig med en akustisk gitarr och totalt förödmjuka sig själv genom att framföra en nyskriven sång för offret.

Under sådana ögonblick inträffar det som är unikt för Filip och Fredrik. Humorn roterar 360 grader. Intervjuare och intervjuoffer byter stolar. Det blir som ett oavbrutet pågående hela havet stormar. Och det blir något helt nytt i TV. Du vet till slut inte om du skrattar åt gästen eller åt Filip och Fredrik. Men du skrattar på ett sätt som du bara gör med dina vänner.

Men varför detta behov av att hela tiden tänja på gränserna?

- Det får absolut inte bli gränstänjande för gränstänjandet skull, säger Filip. Ett problem för mig är att jag är så fördomsfri i alla lägen att jag ibland kan ha svårt att förstå vilka reaktioner saker och ting möter. Fredrik skiter fullständigt i reaktionerna efteråt. Jag har en tendens att mer gå och grubbla. Men har man varit på vapenkonvent i USA, har man sett två män suga av varandra, är det svårt att längre bli chockerad av något.
- Jag känner verkligen respekt för folk som vågar vara extrema och lever i samhällets periferi. 50 år och piercad i fittan – jag kan tycka det är toppen. Andra tycker det är äckligt med nudister. Jag tycker det är härligt. De mår säkert svinbra i sina friggebodar. Jag älskar att sätta ljus på människor som lever ett alternativt liv. Jag är gärna Janne Josefsson i den världen.

--
Texten ovan är ett utdrag ur en artikel om Filip och Fredrik som Jan Gradvall skrev för Café 2006.
Jan Gradvall är frilansjournalist och skriver bland annat för Expressen, Café, DI Weekend, Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Vid sidan om Mikael Persson, Fredrik Strage och Per Sinding-Larsen är Gradvall en av mina absoluta journalistidoler. (Jag undrar fortfarande var brudarna i min värld håller hus...?)

En smaklös ode till Japan - del 3

Vi fasar in bloggen mot det japanska igen genom att fortsätta kopplingen mellan populärkultur och landet där solen stiger upp. Andreas ger oss härmed den tredje smaklösa oden till Japan.

The Presidents of the United States of America - Japan (1997)
Sjukt irriterande nonsensbandet Presidents of the USA rönte så pass stora framgångar i Japan att de kände att det var på sin plats att besjunga sina japanska fans. "Japan" är dock ingen hyllning, bara en muppig skildring av en Japanresa. Rimmet "20 tons of Sushi-loving fun - Yum yum" säger allt.

Alphaville - Big in Japan (1984)
Tyskarnas största hit, jämte högstadietryckarklassikern "Forever Young", handlar faktiskt inte om Japan. "Big in Japan" utspelar sig i stället i Berlin (det finns referenser till Berlins Zoo Station: "Shall I go to the zoo?") och handlar om ett ungt par som försöker kicka ett heroinmissbruk. Den numera ytterst välgödde sångaren Marian Gold har sagt att han starkt ogillar att se publiken lysa upp av glädje när de framför låten live, med tanke på dess mörka tema.
Lyssna på låten här.

Blondie - The Attack of the Giant Ants (1976)
Denna 50-talsskräckfilmsdoftande historia finns att hitta som sistaspår på de amerikanska New Wave-giganternas självbetitlade debutalbum. Debbie Harry, en av 70- och 80-talets största stilikoner och sexsymboler, sjunger om myror från yttre rymden som tar över jorden: "Giant ants from space snuff the human race/ Then they eat your face, never leave a trace". Apokalypsen når sedan Japan, vilket beskrivs med de lysande rimmen: "They shoot fire all around, Tokyo burns down/ Everybody drowns/ The moon falls on the ground".
Lyssna på låten här.

WASP - Tokyo's on Fire (1997)
Hårdrockens mest kobente sångare, Blackie Lawless, sjöng också om Tokyos undergång, när WASP återvände till metalscenen i slutet på 90-talet efter en längre periods tystnad. WASP var ett av de hårdare Los Angeles-banden när västkuststaden var ett metalmecka under 80-talet. Deras image, texter och till och med bandnamn (som beryktades vara en förkortning av We Are Satan’s People) blev ständigt en orsak till debatt i början av 80-talet. Moralpaniken nådde till och med lilla Sverige, där en upprörd, och inte särskilt opartisk, Siewert Öholm frågade ut en fjunig Anders Tegnér i Svar Direkt. Tegnér kontrade med argument som att det bara var på låtsas, att hårdrockare egentligen hör till de mest harmlösa människorna och att det faktiskt är lite häftigt att sjunga om djävulen, men inte att hylla honom.

Hur som helst, "Tokyo’s on Fire" är vare sig något lyriskt mästerverk eller särskilt upprörande, trots "kontroversiella" textrader som "There ain't nowhere to run, Tokyo's gonna burn".
Det låter snarare som Blackie drack for mycket sake när han besökte Japan: Your demon alcohol, My monster ain't got no control. Vilket även nästa korkade nödrim tyder på: "Itchi-Ban of sin, I'll be the night time king" (Itchi-Ban betyder nummer 1/mest).

Weezer - Across the Sea (1996)
Nerdrockens största, och tillika mest excentriska, superstar – Rivers Coumo – skrev "Across the Sea" som ett svar på ett beundrarbrev han fick från en japansk groupie. Weezer har gjort många powerpoppärlor i sina dagar, men detta är verkligen inte en av dem. Låten inleds med en asiatisk flöjttrudelutt, för att sätta stämningen. Texten som sedan följer är så pinsam att man skruvar på sig. Cuomo berättar inledningsvis att flickan i fråga är 18 år gammal, bor i en liten japansk stad och har hört honom sjunga på radio. Sedan luktar han och slickar (!) på japanskans kuvert, förbannar sig själv för att han bor på fel sida av havet och undrar: "Why are you so far away from me?, I need help and you're way across the sea, men tröstar sig med vetskapen om: 'I've got your letter, You've got my song".

Cuomo har prövat många olika meditationsmetoder i sina dagar (kuriosa 1: Cuomos föräldrar var hippies; kuriosa 2: hans bror heter Leaves), däribland Zen. Men, i denna text erkänner han att intentionerna inte var särskilt ädla: "And then I shaved my head and tried to be a monk
I thought the older women would like me if I did"
.
Lyssna på låten här.

10 april 2008

Andreas och Linda chattar

Jag är väldigt förtjust i Mötley Crüe och har så varit sedan jag gick i lågstadiet. Jag är också väldigt förtjust i Kat von D och har varit i ett par år. När därför Mötley-stommen Nikki Sixx och Kat von D nu har slagit sina påsar ihop tycker jag att det är ganska kul. Rent utseendemässigt passar de löjligt bra ihop.

Andreas är också väldigt road av detta faktum, men framför allt för att Nikki Sixx är född 1958 och Kat von D 1982. Eller road och road, disturbed är nog ett bättre ordval. Nikki är trots allt 24 år äldre än sin flamma och skulle med råge kunna vara hennes far. Är jag inte helt ute och cyklar har han t.o.m. en dotter (en bastard!) som är i närheten av Kats ålder.

När jag försöker förklara för Andreas, genom att skicka bilder, att de åtminstone är ett vackert par är Andreas inte alls med på noterna.
Andreas säger: Barnarovet. Nikki kan göra en ny låt. "I'm robbing the craaaadle". Eller en duett.
Linda säger: Men uuuh.
Andreas säger: Så svarar Kat: "and I'm robbing the graaaave". Allt i en country western-type of tune.
Linda säger: Så himla gammal är han faktiskt inte.
Andreas säger: I videon skulle de ha cowboyhattar, stå i en lada och ha en shootenanny. Nikki skulle klippa en mullet. I'd watch it.
Linda säger: Tommy Lee ser sjukt mycket mer sliten ut än Nikki Sixx faktiskt.
Andreas säger: Ja, han har väl krökat längre? Nikki har ju varit high on life ett jävla tag. Han är säkert kristen.
Linda säger: Haha, nej, det är han inte.

Jag bestämmer mig för att blidka Andreas med en fin Mötley-bild. Se nedan.

Jag tycker att de är superfina! Särskilt Nikki längst ut till höger med sina over knee girl boots. Jag mailar den till Andreas. Plötsligt faller andan på och jag skriver: "Wait, what am I doing in this picture? My girlfriend is about to get born!!"

Andreas säger:
Haha! "That's funny because it's truuue".

Och tja, det är det väl, hur fina de än är tillsammans.

08 april 2008

Nörderierna tar över min hjärnverksamhet

Jag befinner mig längre söderut än jag brukar och har redan fått lappsjuka. När jag får lappsjuka börjar nörderierna i mig ta över. Så förbered er på fullständigt meningslöst inlägg - det är bara att hoppa över, inga restips finns ens i närheten av det här.

På kontoret i Stockholm har på sista tiden våra respektive favoritserier tradeats omkring. Efter Katarina, Hannah och Lotta har turen kommit till mig att låna Sofies Lost-boxar, någonting som orsakat maraton-tv-tittande i vårt hushåll.
I söndags flydda vi den bittra bakfyllans onda dimmor med att se si så där nio avsnitt på raken och säsong 1 är nu plöjd på totalt någon vecka. Det är inte riktigt hälsosamt. Nu har jag hela huvudet fullt av Lost.

Jag vet inte om jag håller med om att det är en så intelligent serie som alla vill påstå, men visst är det spännande och jag är särskilt förtjust i karaktärerna Jack, Sawyer, Sayid och Locke (inga av brudarna, varför finns det inga spännande brudar i min värld?).

När ett nörderi plötsligt sedan visar sig kunna kombineras med ett annat, då tar det hus i helvete i Lindas hjärna. För efter att Trent Reznor hälsat på på inspelningsplatsen på Hawaii i slutet av förra årets världsturné ryktas det om att han ska dyka upp i serien.

"Trent posted this picture on his blog with the title '?'. That could either be a shout-out to Lost fans referencing the infamous Eko centric episode of season 2. Or it could be a challenge: 'What do you think this mens?'. Two obvious Lost lead cast member chairs flank a generic chair which has an uneaten lunch, an umbrella, and an overturned coffee cup. Could it be that Trent is telling us, in a very subtle way, that he stopped by the set and wound up guesting as an extra? Stranger things have happened."

Teaterintresserade Trent har planer på att göra en tv-serie av Year Zero-världen som han skapade till skivan med samma namn, något han pratat ihop sig med folket bakom Lost om att göra. Vem vet vilka spännande saker det kommer att leda till i framtiden? Det påstås t.o.m. vara "confirmed" att Trent ska spela... någon, i Lost. En annan klick gissar att Trent ska spela Jacks tvillingbror. Ja, det hade ju nästan fungerat.
(Sedan "vågar" jag inte leta efter mer info eftersom jag trots allt inte sett så mycket av helheten ännu. Jag avskyr att få reda på saker i förväg, särskilt i en serie som så gott som till 100 procent är uppbyggd på överraskningsfaktorn.)

Long lost brothers?

02 april 2008

En smaklös ode till Japan - del 2

Andreas fortsätter att göra ett uppskattat gästspel här i bloggen. Here we go, det underbara popkulturella nörderiet fortsätter!

Michael Cretu - Samurai
Rumänske Cretu är mest känd for sitt hemska etnopopband Enigma, som var stora i mitten av 90-talet. Ni kanske kommer ihåg "The return to innocence" och "Sadeness part I" (ej felstavat, den handlade om Marquis de Sade)? Innan Cretu började sampla franciskanmunkar hade han en rätt rejäl 80-talshit med "Samurai". Där sjunger han om den ensamma och jättehårda samurajen ("Nobody knows you/ No light shines in your eyes, no burning flame in your soul") och lyckas samtidigt klämma in lite kvasipacifism, som låg så rätt i tiden just då (i.o.m. Live Aid): "No consolation, no word of praise/ Your fight is over".
Lyssna på låten här (från den fantastiska svenska televisionen!).

Carola - Tokyo
Sveriges ledande löpsedelinnehaverska besjöng Tokyo på förstaalbumet Främling från 1983. Låten inleds med att Carola står i ett regnigt Stockholm och drömmer sig bort till Tokyo, något som skildras med det eminenta rimmet "Står vid Slussen/ Missar sista bussen".
Sedan växer pretentionerna. "I antiken stod du för mystiken/ Du behåller allt som var/ Din framtid lyser så klar".
Refrängen måste också citeras:"Tokyo, jag tänker på dig nu, jag tar steg för steg/ mot allt du har att ge mig, det bor en geisha i mig".
Kommentarer överflödiga.
Passande nog åkte Carola till Japan i början av sin karriär för att spela in en singel på japanska, som faktiskt nådde upp på de japanska hitlistorna. Det ni.
Lyssna på låten här.

Gyllene Tider/Roxette - Teaser Japanese
Per Gessle var tydligen så stolt över Teaser Japanese att han lät spela in den både med Gyllene Tider och till Roxettes debutalbum i mitten av 80-talet. Låten inleds med orientaliska instrument och den käcka temaupplysningen "Oriental! Hey-Ho!". Man kan undra hur stolt herr Gessle i dag är över att en gång ha skrivit textrader som "She's gonna be there climbing the stair, flag waving up in the air/ She's gonna be there, jungle somewhere". Definitionen av nödrim? Sedan fortsätter Mr. Mazarin med Polarpriskvalitativ lyrik som "Eyes of black meet eyes of blue/ Beast and Beauty, wave goodbye, Sayonara Moon up in the sky".
Lyssna på låten här (t.o.m. med äkta "exotiska" inslag!)
.


Europe - Ninja
På Sveriges största pudelrockexports succéalbum The Final Countdown från 1986 går det att hitta denna kampsportsromantiska hårdrockslåt: "If I were a noble ancient knight, I'd stand by your side to rule and fight/ It will always feel the same, when I call out your name".
Därefter blir Joey Tempest nästan enbart romantisk, när han sjunger till ninjan: "In dreams I walk by your side, with you there's no need to hide" och "For me to feel this way, I'd like to be near you, maybe for just one day".
Joey kanske sov på historielektionerna i skolan och blandar ihop ninjor med geishor?
Lyssna på låten här.


Gwen Stefani - Harajuku Girls

Gwen Stefani introducerade fenomenet Harajuku Girls för många västerländska mainstreamtjejer i låten med samma namn. På solodebuten Love. Angel. Music. Baby. har No Doubt-sångerskan rekryterat fyra (amerikanskfödda) japanskor som ett slags levande accessoarer, för att promota sitt poppiga album.
I otaliga intervjuer och uppträdanden har de fyra japanska tjejerna ständigt varit med i bakgrunden, fnittrandes och posandes.
Denna irriterande låts höjdpunkt är när Gwen oförklarligt ropar "irrashimase!" (vilket betyder ungefär "välkommen" och är vad japanska butiksbiträden ropar till kunder).
Lyssna på låten här.

26 mars 2008

En smaklös ode till Japan - del 1

Eftersom jag har väldigt mycket jobb och roliga uppdrag just nu men gärna skulle vilja blogga ändå tänkte jag ge maken lite plats här i bloggen. Populärkulturella junkies som vi båda är (jag måste skaffa läs-ex på Johan Kindes nya roman Någon Sorts Extas, den verkar så härligt 80-talsdekadent!) är Andreas en fullblodig musiknörd. Att hitta kopplingar till Japan i västerländsk musik blev därför en gång i tiden ett roligt tidsfördriv för honom som jag nu kommer att återuppliva. Eller vad säger ni om den här smaklösa oden till Japan?

"Västerländska populärmusiker har besjungit Japan mången gång. Om det är för att flirta med fans i Japan (världens näst mest musikkonsumerande nation) eller för att locka lyssnare i väst med japansk 'mystik' tåls att diskutera. Resultatet blir oavsett ofta enfaldigt stereotypt, men ack så roligt. Här kommer första delen i mitt icke rangordnade listande av några av de (i mitt tycke) mest smaklösa, mest skamlösa och mest oavsiktligt underhållande 'hyllningarna' till Nippon," skrev Andreas och musikfesten var igång!
Ack, det bor en liten och mycket duktig Fredrik Strage i min make!

Bee Gee's: Tokyo Nights
Falsettgubbarna skrev faktiskt denna skildring av en man som faller både for en japansk flicka/dam/kvinna och dennes hemland så sent som 1998. Innehåller fantastiska textrader som "I was lonely in Western days/ She took me away", "You're crossing the water for eastern delights" och "I was down in the rising sun".
Lyssna på låten här.

Ace of Base: Tokyo Girl
Spelades också in under nådens år 1998, av ett av svensk musikexports genom tiderna största skämt; de goa göteborgarna Ace of Base. Här kan man lära sig mycket om unga kvinnor från Tokyo: "She's got the face sweet as a baby/ Elegant taste and money to burn" och "Her 'yes' is 'no', ' no' is a maybe'/ Her language is so hard to learn". Beskåda Ace of Base revolutionerande kulturantropologiska analyser av Japan!
Lyssna på låten här.

Buck Owens: Made in Japan
I början av 1970-talet försökte den numera bortgångne countrynissen Buck Owens märkligt nog besjunga en tjej som var "made in Japan". Han verkar inte vara särskilt påläst, då han mest besitter insikter som "When it's night here over there it's a breaking day" och "My transistor radio comes from far away". Eh, om ens Japankunskaper sträcker sig till vilka elektronikprodukter man har i hemmet, borde man kanske välja ett annat tema till sitt textförfattande?
Lyssna på låten här.

Aneka: Japanese boy
Ännu en hjärndöd kärlekstext relaterad till Japan, denna gång i hemsk discoskrud a la tidigt 80-tal. Stackars skotskan Anekas (som egentligen heter Mary) stora japanska kärlek har packat väskorna och åkt tillbaka till sitt hemland, utan att meddela sin flickvän: "I woke up one morning and my love was gone". Detta orsakar givetvis problem for Aneka: "People ask about him every day/ Do not know what to tell them/ what can I say?". Smått desperat försöker hon fråga människor om de har sett pojkvännen och ger en detaljerad beskrivning: "Mister can you tell me where my love has gone?/ He's a Japanese boy".
Japanese Boy blev mirakulöst nog en superhit, men lyckligtvis nog den enda for Aneka.
Lyssna på låten här.

Styx: Mister Roboto
Finnes på superpretentiösa rockoperalbumet (alla rockoperaalbum är superpretentiösa) Kilroy Was Here, Styxs välkända futuristiska temaskiva från 1983. Innehåller den klassiska vokodersjungna refrängen "Domo arigato, Mister Roboto" ("Tack sa mycket, herr Robot"), som fortfarande spelas då och då som bakgrundsmusik i japansk tv. Cheesy är bara förnamnet.
Lyssna på låten här.

15 mars 2008

Tokyo Fashion Week

Det har kanske undgått några, men just nu är Tokyo Fashion Week i full fart. Vilket givetvis betyder det ena vackrare klädesplagget än det andra befängda. Haute couture är inte att leka med. Uppenbarligen. För de djurinspirerade kläderna som syns här nedan är mer skräckinjagande än inspirerande i mina ögon. Kanske för att jag fullständigt ryser inför kombinationen människor med djurhuvuden och/eller för att "kaninen" i mitten på något läskigt vis påminner om ruskigt obehagliga Frank i filmundret Donnie Darko.

07 mars 2008

SCOOP i Osaka

Jag fattar inte hur människor hinner blogga så mycket som de gör. Allas dygn tycks bestå av 10 timmar fler än mina, hur gör ni? Jag är glad om jag hinner skriva ett inlägg om dagen.
Anyway. En liten fågel har viskat i mitt öra att det kommer att vara en major happening i Osaka i oktober i år - SCOOP, den japanska festivalen som hyllar allt som är kopplat till japansk populärkultur. "Plans include a cosplay event, personal CD anime contest, visual kei live concerts, a fashion event as well as other events". Deltagare från hela Asien ska bjudas in! Det är med andra ord bara att ha siktet inställt på Osaka i höst om man är intresserad av den här biten av japansk kultur. Till ett reportage håller jag själv på att snoka reda på några riktigt intressanta motsvarigheter på mer nordliga breddgrader. Kalas!

16 januari 2008

Henry rocks my world

En arg man...

De som läst den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag har ett gäng hang-up's som man eventuellt kan tycka att jag inte borde ha längre. När man är 26 år förväntas man vara "vuxen" och den termen innebär för många människor att man måste lägga intressen som var ok som tonåring bakom sig. Sorry, won't happen.

Jag älskar (populär)kultur. Jag kan inte andas utan musik, film och litteratur. På vissa sätt är jag helt enkelt urnördig, men bryr jag mig? Nehej då.
Och de där stjärnorna som lyser på min idolhimmel som jag pratat så mycket om, de hoppas jag aldrig slocknar. Smått fanatisk fascination för Madonna leder till smått fanatisk fascination för Trent Reznor leder till smått fanatisk fascination för Dave Eugene Edwards leder till smått fanatisk fascination för Rufus Wainwright leder till smått fanatisk fascination för Henry Rollins.

"Fanatics! Hello from gray and rainy Stockholm Sweden. Last night I was in Gothenburg for the first show of the year and it was a great time. Tonight’s show is sold out and should be a blast. I have done a lot of shows in this town and I have done a lot of shows in tonight’s venue, The Rival," skrev Henry i bloggen på sin hemsida igår.

Och visst var det en blast. Senast jag såg Henry var i samma lokal i slutet på maj förra året.
Han var lysande då, men ännu mer lysande igår.
Henry är intensiv, arg, charmig, otroligt rolig och framför allt fantastisk smart. Anekdoterna från hans liv som han levererade från Rivals scenkant spände från då han var i Islamabad samma vecka Benazir Bhutto blev mördad till det senaste Geroge W. Bush sagt som gjort honom upprörd till ett möte med David Lee Roth på ett konstgalleri i Los Angeles i början på 1980-talet till då han lyckades övertala Sharon Osbourne att låta honom dricka te med Ozzy i Black Sabbaths replokal. Han har en förmåga att berätta långa, långa monologer med mängder av bispår utan att publiken för ett ord tappar intresset. Man kan inte annat än älska honom.

Att vi under de tre timmar hans spoken word-föreställning pågick satt ungefär två ynka meter ifrån mannen själv och då och då fick ögonkontakt med honom (något han säkerligen glömde samma sekund han riktade blicken åt ett annat håll, men som vi kommer att komma ihåg länge) gjorde förstås inte saken sämre.

Jag tror att ett av skälen till att jag är så förtjust i Henry är, att han i en härligt intelligent förpackning är bitsk, cynisk och arg på allt och alla samtidigt som han vägrar ge upp hoppet. Han reser jorden runt gång på gång för att försöka förändra den. Han åker till Syrien, Libanon, Irak, Iran, Israel och Pakistan för att själv bilda sig en uppfattning om läget och lära känna människor. Han har vigt sitt liv åt att, förutom punka loss jävligt hårt, kämpa mot homofobi och rasism. Han säger att han tar saker som 4 Parents personligt och ser det som sitt ansvar att göra allt vad han kan för att kämpa emot det.
Heja det. Heja civilkurage, engagemang och ett starkt jävlar anamma för förändring.
Henry Rollins, the world needs more people like you.

...som ibland är glad och charmig också.

SvD:s recension av Henrys spoken word-uppträdande på Rival 15 januari 2008 kan man läsa här.