Hurra!

Det händer väldigt mycket bra saker just nu så om någon vill bjuda mig på en sådan här färgsprakande rock n'roll-fest till tårta är det fritt fram! Hurra!

Den japanska sexindustrin under lupp, igen

Åh, det här är ju såå för mig (dokumentärer som Venus Boyz och SICK - The life and death of Bob Flanagan, Supermasochist trängs på varsin helig plats i DVD-samlingen).

The Great Happiness Space: Tale of an Osaka Love Thief (2006, Jake Clennell) handlar om den japanska sexindustrin med Café Rakkyo som ramverk. Klubbägaren Issei är bara 22 år gammal men leder en hord på 20 stycken hosts, d.v.s. manliga eskorter som gör sitt bästa (med allt vad det innebär) för att underhålla och tillfredställa kvinnor. Och det är inte gratis - för någon.

När jag läste 20-poängaren Föreställningar om kön i rörliga bildmedier på Filminstitutet vid Stockholms Universitet förändrade det mitt liv. Bokstavligt talat. Jag och vännen Elenore, som jag lärde känna under de fantastiskt givande och utmanande föreläsningarna, filmvisningarna och grupparbetena den våren, enas fortfarande med jämna mellanrum att vi inte varit de människor vi är i dag, med de åsikter och värderingar vi har i dag, om vi inte läst just den kursen.
Och då tyckte jag mig ändå vara hyfsat välbevandrad inom genusvetenskapens bakgårdar, införstådd i hur omvärlden fasar såväl män som kvinnor in i sociala beteendemönster som med jämna mellanrum går så djupt att de tas för givet vara biologiska.

Under kursens gång såg vi en annan dokumentär om den japanska sexindustrin - Shinjuku Boys (1995, Kim Longinotto). Den följer Gaish, Tatsu och Kazuki, tre kvinnor som jobbar på klubben New Marilyn Club i Shinjuku.
Här arbetar de som valt att leva som män, så kallade onnabes, och liksom Issei och hans undersåtar i Osaka träffar de dagligen kvinnor villiga att betala för diverse slags sällskap. Väldigt fascinerande (särskilt relationen mellan en onnabe och hans MTF-sambo (MTF = male to female transexual).

Jag älskar allt som utmanar, provocerar, ställer begrepp på huvudet och tvingar oss att omvärdera det vi tar för självklart. Jag gissar att The Great Happiness Space också kommer att ha en helig plats i filmhyllan snart.

"Flytande frukt" i Dygnet Runt

Ja, det är ju så tråkigt när jag bara skriver om jobb jag har gjort, men mitt och Simeons rep om smoothies blev riktigt snyggt efter att Petter satt sina redigerartänder i det. Finns ute i dag som flip på City Malmö Lund. Den som vill läsa på nätet klickar här (och laddar ned en PDF).

Longing for Asia like crazy

I skarven 2005/2006 begav jag och Anderas oss ut ett gäng månader i Asien och med jämna mellanrum fastnar jag i bilderna och längtar tillbaka så mycket att det gör ont. Det var en period där, från 2004 fram till 2006, då jag nästan var mer i Asien än i Sverige, och det känns verkligen tomt tomt tomt nu när jag inte satt min fot "där borta" sedan vi flyttade hem från Tokyo. Nej, självklart är inte Asien så enhetligt att vilket land som helst är det andra likt, men det finns förstås en viss återkommande charm och stämning, en del liknande drag.
Hur som helst är hjärtat där borta sedan länge och det ska bli otroligt skönt att återvända till just Japan, men det är alldeles för länge sedan jag besökte Thailand och Malaysia sist. Och hög tid att resa till Vietnam, Laos, Kambodja, Nepal, Filippinerna, Taiwan och Sydkorea .

Och på tal om Hello Kitty...

... vad sägs om det här avgasröret? Bra mycket roligare än de här pimpade bilarna!

Biten av Hello Kitty-naglar

Jag har tidigare skrivit om lösnaglar, att jag aldrig sett så fantastiskt minutiöst manikyrerade, målade och pyntade naglar som i Tokyo. Att inte bara fingrarnas naglar blir som en slags prydnandsföremål; så gott som alla kvinnor som använder sandaler har tånaglar målade i diverse färger och dekorerade med små diamanter. Helt otroligt!

Men de här Hello Kitty-naglarna slår nog alla pris. Jag hade aldrig kunnat ha sådana, som jobbar vid ett tangentbord dagarna i ända.
Jag försökte ha akrylnaglar ett tag (det är bra att ha en bästa vän som är nagelteknolog, massageterapeut och naturmedicinare - hon fixar liksom hela kroppen till en, utifrån och in, alldeles gratis!) men det var typ snyggt i en vecka. För så fort de började växa ut och färgen flagna såg det hiskeligt ut och värre blev det när jag försökte fixa till det. Förresten tycker jag nog att det är finast med ganska korta naglar hur som helst.

Dags för sommaröl - till hunden

Å ena sidan är jag ärligt talat lite osäker på vad det här ska vara bra för - å andra sidan kan man ju onekligen undra det över en hel del. Men men, here goes. Doggie Beer är precis vad det låter som - öl till din hund. Visserligen alkoholfritt och visserligen med smak av kyckling och biff men dock. Jag undrar om det är något som alla pyttesmå knähundar i Tokyo njuter av i sommarvärmen?

Välj ett jobb du älskar så att du inte behöver arbeta en enda dag av ditt liv

Det här är vad som händer när jag är ute på jobb. Man kan inte annat än vara glad och tacksam.

Lund, the metropol

Jag har haft min bas i Lund till och från i sammanlagt 16 år, men gårdagens schlargerfest (med allt från glitterutklädning till chokladbakelser med jordgubbsmousse) hos Sofia och Oskar följt av glamourtema på klubben Cheap Saturday följt av köande, hysteri och trängsel på puben Ariman var nog den roligaste utgång i staden jag har haft. Det tackar jag gänget ovan för: Saga, Kajsa, Moa, Martin, Maria och Irena. Salut!

Ute på jobb

Jag är dålig på att blogga just nu. Det beror på att jag är ute och rör på mig och har ett gäng reportage att skriva till manusstopp på måndag.

Förresten var vi och såg Henrik Schffert (The 90's - Ett försvarstal) i tisdags. Schyffert är ett briljerande geni med en förmåga att på ynka två timmar svänga mellan de bitskaste av elakheter, den roligaste komik och det djupaste allvar utan att för en sekund tappa publikens intresse. Att showen har fått lysande kritik (idel femmor av några av landets mest svårflirtade recensenter) talar sitt tydliga språk. Jens Petterson på Aftonbladet kallade Schyffert "så begåvad att man får svindel" och ringade även in precis det jag själv tänkte på när jag lämnade China Teatern: att det är "personligt om en märklig karriär, men säger hur mycket som helst om landet vi lever i. Hur vi har varit och är. Om humor, ironi och att våga vara allvarlig."
Jag låg vaken ett bra tag på kvällen och funderade över faktumet att jag är svensk och hur jag med åren inser mer och mer att det sitter i ryggraden på mig. Det är både läskigt och befriande att erkänna.

Hur kan man flytta till Japan?

På sistone är det väldigt många som har hört av sig till mig med frågan hur man kan göra för att flytta till Japan. Överlag kan man säga att det är väldigt svårt att få arbetsvisum till Japan. Det är inte ens så enkelt som att lyckas hitta ett jobb eftersom många japanska företag inte utfärdar dem.

Vad finns det då för vägar att gå? Jag är absolut ingen expert på området (hade jag varit det hade jag aldrig lämnat Japan 2006…) och allt jag skriver här är samlade intryck och erfarenheter – det finns säkert andra tips och tillvägagångssätt där ute. Om ni som läser har några, skriv!

Det finns ”svenska” företag som stationerar personal i Japan, t.ex. Sony Ericsson och Volvo. Hur lätt eller svårt det är att få jobb på de företagen är förstås en fråga om vad man har för utbildning, om man har tur att över huvud taget få ett jobb där och i slutänden en del tur; att det finns ett behov av att stationera personal i just Japan. Däremot behöver man ju inledningsvis inte söka jobb på ett svenskt företag, det finns många andra internationella företag som arbetar i Japan – att söka sig till dem är inte dumt.
Enligt min erfarenhet (som jag då även baserar på vänners erfarenheter) är det väldigt svårt att få ett ”riktigt” jobb i Japan utan att 1) bli stationerad av ett företag man redan är anställd vid och/eller 2) prata japanska och ha en utbildning som är intressant för den japanska arbetsmarknaden. Uppfyller man däremot krav 1 eller 2 är det däremot en annan, betydligt enklare historia; får man väl in en fot kan man ofta stanna minst två, tre år.

Är man villig att söka lite andra typer av jobb, t.ex. som engelskalärare eller hostess, påstås det vara enklare. Själv har jag aldrig varit minsta intresserad av att gå den vägen för att kunna bo i Japan, men det är vanligt att hostessklubbar annonserar efter västerländsk (kvinnlig) arbetskraft i tidningar och då skriver att de fixar boende, arbetsvisum e.t.c. till dem de anställer.

Andra vägar man kan gå är att…
Plugga i Japan och få studentvisum;
Gifta sig med någon som har jobb i landet och få spousevisum; eller
Åka in och ut ur landet och på så vis ständigt förnya sitt turistvisum - men märk väl att japanska myndigheterna numera är mycket strikta med detta och bara accepterar en eller två förlängningar av turistvisum. Jag känner en del människor som löst detta genom att på en resa hem till Sverige passa på att köpa nytt pass, men tala om omständligheternas omständligheter i längden…

Den som vill ha tips på potentiella jobb att söka i Sverige som i sin tur kan leda till jobb i Japan kan ta kontakt med t.ex. Japanska ambassaden i Stockholm eller Svenska ambassaden i Tokyo för att få rekommendationer.

Avslutningsvis, några jobblänkar som jag har samlat på mig.
» Job Seek Japan
» Tokyo Connections
» Gaijinpot
» Japan Times Jobs
» Hot Jobs Japan
» Work in Japan

Replikor av fransk ingenjörskonst

Att Tokyo Tower, en replika av Eiffeltornet som sträcker sig 13 meter högre än sitt franska syskon, pryder den tokyoitska skylinen med gulorange stolthet är hyfsta bekant för de flesta.

Men visste ni att det finns en replika av Frihetsgudinnan ute i Odaiba? Hon är bara en fjärdedel så stor som originalet i New York, men med utsikt över Tokyo Bay och Rainbow Bridge ändock rätt så imponerande. Där har hon stått sedan 1998 då Frankrike gav Japan statyn i gåva under The French Year - då tänkt som en tillfällig uppenbarelse, men japanerna älskade henne så mycket att hon tio år senare fortfarande står kvar och i dag är en av stadens mest fotograferade landmärken.

Beautyworld Japan 19-21 maj

Just nu pågår världens näst största skönhetsmässa, Beautyworld Japan, på Tokyo Big Sight. Inom skönhetsindustrin är mässan den viktigaste i sitt slag då det kommer till att snappa upp nya trender och produkter i Japan. För ¥3 000 kommer vem som helst in och kan fördjupa sig bäst de vill i ytligheternas ytligheter - här finns allt du kan tänka dig av kosmetika, hår och naglar, parfymer, hälsa och pryttlar att sköta hygienen med. Jag tycker sådant här är jättekul samtidigt som en röst i mig alltid kommer att påstå att något mer meningslöst egentligen inte existerar. Hur som helst är jag övertygad om att det är en häftig upplevelse att gå till Tokyo Big Sight nu i dagarna.
Förra året besökte runt 50 000 personer Beautyworld och dess 706 utställare från 23 länder. Mässan har funnits i tio år och på grund av framgångarna de senaste åren även som Beautyworld Japan West i Osaka.

På mässan i går fick en kvinna en ansikstbehandling av renaste guld vilket, i vanlig ordning, påstås vara bra för huden och hålla den ung.

Spelens förlovade land

"Du ser ut lite som en mangafigur faktiskt," säger Katarina till mig när jag kommer in nyklippt på kontoret. Det vet jag förstås inte, men jag är väldigt nöjd. Det där med att välja sina vänner med omsorg går igen i mycket; att känna en av frisörerna på Urban by Björn Axén ger t.ex. otroligt fin frisyr till kraftigt rabatterat pris. På tal om mangafigurer kom jag att tänka på Nintendo.

Speljätten har sitt kontor i södra Kyoto. Så vitt jag vet är det helt avstängt för inblickar, inga turer görs och det är nog inte ens tal om att få sätta foten en liten stund i lobbyn. Däremot finns det ju de - kanske t.ex. killen med en hel Nintendo-sleave - som tycker att det är helt ok att bara bli fotograferade framför den ikoniska loggan.

Nintendo i Kyoto:
11-1 Kamitoba hokotate-cho, Minami-ku
Kyoto 601-8501

Fjärran i Italien

Mitt första rep till När & Fjärran var en guide till Venedig. Jag och Andreas åkte dit på spontanresa förra sommaren och älskade varje sekund i världens mesta turiststad. Jag har en bekant från Italien som flyttade till Venedig efter tio år i London och visst kan jag förstå hennes känsla av att "det händer ju ingenting här"; tempot i Venedig är sävligt, vemodigt, nästan lite romantiskt dystopiskt. Med andra ord perfekt för ett par med näsa för å ena sidan livets goda och å andra sidan livets avvigsidor. Som en saga med bitter eftersmak.

Hard like candy

Man ska välja sina vänner med omsorg. I alla fall när de kan fixa saker man aldrig vågade drömma om att man själv kunde fixa. Bästa vännen J i London var i skakigt lyckorus då han i morse hörde av sig och berättade att han köpt biljetter till oss till Madonnas Sticky & Sweet Tour när den når Wembley i september.

Kan fortfarande inte förstå det! Jag har älskat Madonna sedan 1989 och det är verkligen en kärlek som aldrig går ur tiden (även om donnan själv har verkat göra det då och då).
När jag lärde känna J för var kärleken till Madonna något av det första som förde oss samman (vid sidan om politiskt engagemang, veganism och tv-serierna Twin Peaks och The Young Ones) och att därför se henne tillsammans, elva år senare, kommer verkligen att bli sanslöst bra! Vem hade kunnat tro det när vi som brådmodiga tonåringar lyssnade på då nyutkomna Ray of Light, köpte alla obskyra singlar vi kunde komma över och såg Evita och The Girlie Show om och om igen? Pricken över i:et är att J fixat standing tickets - till skillnad från Confessions Tour i Amsterdam 2006 hoppas jag alltså se the queen of pop denna omgången.

Ovanpå alltihopa blir det även en långweekend i London på köpet. Efter lite snack med rätt redaktör kan jag sälja in ett jobb och vips så får jag betalt för att åka. You gotto love it!

Populärkultur blir akademisk finkultur

En grupp professorer från 60 länder ska under en vecka i New York diskutera HBO-mästerverket The Sopranos. Serien kommer att dissikeras under frågeställningar som vilken roll den spelat för populärkulturen och hur den förhåller sig till teman som jämställdhet, etnicitet och föräldraskap.
Att The Sopranos är en av världens tyngsta serier (i otalig mening) är dock redan obestridligt. Mängder av kritiker och intellektuella har hyllat den (och fortsätter alltså att göra så även sedan den gått i graven), till exempel för ett psykologiskt djup som bara kan jämföras med litterära verk. Paul Levinson, som forskar vid universitetet där The Sopranos-seminariet ska äga rum, behöver inte linda in sina ord: "The Sopranos är fullt jämförbar med Beatles eller Shakespeare, som ett fantastiskt verk som lämnar avtryck och håller för tidens tand."

Eller som frilansskribenten Martin Gelin uttryckte det i Sydvenskan en gång:
"Om 'The Sopranos' handlar om våld så är det inte så mycket de klassiska, och ofta ganska klyschiga, blodstänkande maffiavrättningarna. Det handlar snarare om det psykologiska och existentiella våldet, det osynliga våld som finns i Christophers heroinberoende, i Carmelas äktenskap med Tony, i Adrianas tvångssamarbete med FBI, i Vitos kamp att erkänna sin homosexualitet, i Uncle Juniors kamp att försöka härda ut ålderdomens ensamhet, i AJ:s försök att överleva sin tonårsdepression, i Tonys vetskap om att ha en mamma som hatar honom, och i insikten om att han måste leva med det monster han själv har blivit."

Åh, snälla snälla släpp en essäbok efter den här fantastiska akademiska tillställningen!

Intervjuad av Blissful Travel

Prisbelönta frilansskribenten och fotografen Erika Johansson har intervjuat mig om Tokyo till sin blogg Blissful Travel. En hel del av er känner (till) mig tillräckligt väl för att inte behöva uppdateras kring mina tankar om Tokyo - det mesta har vid ett eller annat tillfälle behandlats här i bloggen eller i den gamla - men det är så klart roligt att få dela med sig av sina tips, dem kan jag vara riktigt dålig på att delge mig av.

På sistone har jag t.ex. fått ganska mycket frågor om hur lätt/svårt det är att söka bostad i Tokyo, hur man går till väga och tips på förmedlingar. Fear not, a post is on its way!

Intervjun med mig finns att läsa här.
Erikas blogg läses här.

Ät kakor - få större bröst!

Mina damer, vad säger ni om den här dealen? Käka kakor varje dag och få - nej, inte större rumpa, men däremot större bröst! F-kupa t.o.m. Tack vare örten pueraria mirifica (?), 50 gram i varje underverksgörande liten munsbit, växer de nämligen. Inga plastikoperationer behövs här, inte - två kakor om dagen kirrar biffen. Varje paket innehåller fyra stycken och kostar ¥290 (ungefär 17SEK). Hur många dagar man måste klämma i sig dem för att nå resultat framgår inte...
Intressant? Läs mer här!

Tja, det ser ju ut som shortbread...

Ladies, så här går det till!

Och så här impad blir killen!

Nu ska jag bestämma mig för en lägenhet i Tokyo. Shibuya eller Hiroo? Hm, decisions, decisions...

Pimp my ride Japanese style

Ja, mer otaku (nördigt) än så här kan det väl knappast bli... Eller vänta, det kan det visst. Men de här bilarna, fotade på Comiket - det ultimata otaku-meccat - tar onekligen hem både ett och annat pris i nördighet.

"Please be gentle". Ett (smaklöst) skämt i västerländska ögon?

Spana in fler bilder här.

Schyffert kör vidare på Japan

Som alla andra tidningar och bloggare måste jag ju kommentera att Henrik Schyfferts nya tv-projekt för TV6 med två okända svenskar som ska göra karriär i Japan. Allt enligt Schyfferts devis att skiter sig karriären kan man alltid bli stor i Japan, något hustrun Bea en gång i tiden ställt sig skeptisk till och som Shyffert nu, inför hela Sverige, en gång för alla ska försöka bevisa.
En månad har okända Sebastian Hedin och Jens Sjögren på sig. Till DN säger Schyffert att de tu nu är hans "labbråttor[, m]ed sig får de pengar och möjligheter via en agent".
Kriterierna att uppfylla är att få in en artikel i en större rikstäckande japansk tidning, medverka i ett större tv-program och i ett radioprogram. Minst tio fans ska också uppge att Jens och Sebastian är deras idoler.

Jag är, som bekant, väldigt förtjust i Schyffert (hans Svenskt Närlingsliv-sketcher är helt geniala), men hur det här ska sluta kan man ju fråga sig...

Det här är ju bara helt fantastiskt!